2012-05-20T01:38:31Z Jerker Pettersson Copyright 2012, Jerker Pettersson SPHPBLOG Föreläsning i Stockholm.

Tisdagen den 30 maj, på Vasamuséet i Stockholm föreläser och presenterar arkeologen James Delgado sin två- och tredimensionella kartläggning av Titanics vrak.

Ett unikt tillfälle att lära sig mer om det legendariska skeppet.


]]> http://www.titanicmannen.se/index.php?entry=entry120512-150351 2012-05-12T00:00:00Z 2012-05-12T00:00:00Z Originalbevis.

Med den ständiga digitalieringen och publiceringe av historiska dokument följer att redan kända fakta kan studeras i originalhandling. Vi vet att John Charles färdades från Esbjerg till Parkestown, vilket är i Harwich för att därefter med tåg bege sig till Southampton och Titanic. När nu den engelska passagerarlistan finns tillgänglig ska den komma att bekräfta och tillföra fakta.



Överst kan vi se att passgerarlistan avser främlingar som gått ombord i Southampton med White Star Line mot New York. Beteckningen Transmigrants betecknar "främlingar (andra än första klass passagerare) som ankommit till United Kingdom med en förbetald biljett och försäkran om att de ska fortsätta till platser utanför United Kingdom".

Näst längst ned finner vi "Johan Asplund" med biljettnummer 350054 registrerad som varande 23 år i tredje klass.

I kolumn 6 ser vi överst Sweden med texten Dane under, vilket kan vara ett förtydligande att passagerarna på listan är svenskar som åkt över Danmark. Av kolumn 7 framgår det att passagerarna ankommit till United Kingdom i Harwich med rederiet United Steamship Company, som var danskt och en föregångare till dagens DFDS.
]]> http://www.titanicmannen.se/index.php?entry=entry120509-194119 2012-05-09T00:00:00Z 2012-05-09T00:00:00Z Lektören talar.

Det är med spänning jag mottar brevet med recensionen av boken Titanicmannen - En efterforskande historia. Det är första gången i mitt liv som en lektör läser det jag skrivit och nedtecknat ett omdöme. Som en svamp suger jag åt mig orden "värdefullt tidsdokument av särskilt intresse".

Nu vill jag ju berätta om recensionen, varpå jag läser reglerna längst ned på dokumentet, kliar mig i huvudet och undrar varför jag ska vingklippa ett dokument som en lektör framställt. Ett telefonsamtal till utmärkta Bibliotekstjänst, med frågan om varför något bra ska trasas sönder resulterar i "den synvinkeln har vi aldrig hört förut". Den ologiska logiska förklaringen är att recensionstexten är upphovsrättsskyddad. När jag säger att jag publicerar allt, men tar bort delar, enas vi om att det är ett bra sätt. Så här följer recensionen, vingklippt, med delar borttagna, av upphovsrättsliga skäl.



För den som nu blir sugen och skulle vilja köpa boken finns möjligheten att gå till makeit.se/publishing för att beställa boken direkt från förlaget för 179 kronor inklusive fri frakt.
]]> http://www.titanicmannen.se/index.php?entry=entry120503-093931 2012-05-03T00:00:00Z 2012-05-03T00:00:00Z För exakt 100 år sedan.

För på dagen 100 år sedan skickade Carl Olof Jansson sitt andra brev hem till Sverige, till sin bror. Det var ju bland andra Carl Olof Jansson som John Charles Asplund lärde känna på sin färd från Köpenhamn över öarna ändra fram till Southampton och till resans ödesdigra slut. Det var med Carl Olof Jansson han lät sig fotograferas i New York innan de kämpande vännerna skildes åt.

Nedan återges Carl Olof Jansson andra brev i sin helhet från den 25 april år 1912

Swedeburg den 25 april 2912

Bästa broder.

Jag är nu äntligen framkommen efter en mycket besvärlig resa. Finge alla emigranter genomgå vad jag har fått gjort, vore det nog inte så många som lämna Sverige, men å andra sidan sett är det nog inte så många förunnat att få vara med om en sådan hemsk sjöolycka å komma någorlunda helbregda ifrån det hela, jag är nästan stolt över att ha få varit med.

Jag ska nu börja från början å berätta vad jag upplevat under min resa, du får ursäkta för att jag skriver med blyerts, men jag tycker det går bättre att skriva med en sådan penna i synnerhet när jag skriver så mycket som jag nu ämnar göra. Så du ska inte tro att vi är så fattiga i Svedeburg så vi inte har bläck, det felet är det inte ty vi har två stora flaskor med bläck. Som sagt jag skulle börja att berätta.

Påskafton klockan 8 morron lämnade vi Köpenhamn efter att ha blivit bekanta med många svenska grabbar, som även hade gått samma väg som jag, nämligen rymt. Så reste vi genom Danmark per järnväg över bältena stora och lilla med färja, mycket omväxlande å trevlig resa. Så anlände vi till Esbjerg kl. 6 afton samma dag där vi fick gå igenom läkarundersökning å sedan gå ombord på Nordsjöbåten, den som inte var frisk å hade klara papper fick vända om sades det oss. Nog hade vi klara papper alltid fast dom var köpta och undertecknade av Danska polisdirektören, så det gick bra å friska var vi som nötkärnor allesammans, således inget hinder, då skratta vi å var glada. Nu ombord för att gå ut å se Nordsjön, som vanligt var den mycket grym å båten gungade väldeliga, här skulle vi prövas vem som var starkast å vem som först blev sjösjuk. Jag hade turen att inte bli något nämvärt sjuk fast dom flesta låg å spydde hela tiden, då hade vi rologt åt dem som var värst att spy.

Äntligen efter 30 timmars sjöresa kom vi iland i England. Parkestovn så hette staden där vi fick frukost samt vänta två timmar innan tåget gick till Longon. Dit kom vi kl. 2 middag även där fick vi mat på en restaurang, samt fick göra uppehåll där i 12 timmar, sedan reste vi till Southampton, blev invkarterade på Emigranthemmet å låg där till den 10:de nämligen i 2 dagar å väntade på dom som gått över Göteborg, ty dom skulle på samma båt, där hade vi mycket trevligt, dansade varje kväll.

Sista dagen fick vi åter underkasta oss läkarundersökning, alla måsta vara friska, ingen sjuk får inträde i Amerika, allra nogast är dom med ögonen. Vi var alla friska utom två danskar som fick respass hem igen, som sade att dom aldrig känt sig sjuka, men dom var sjuka i alla fall.

Så var vi äntligen färdiga att gå ombord på världens största ångare Titanic, vi blev uppställda återigen i långa rader en å en med uppvikta ärmar, nu skulle dom se att alla var vaxinerade å ve den som inte kunde visa sitt märke tydligt å klart, han blev utan barmhärtighet vaxinerad, å det grundligt ändå, det var flera stycken som fick lida väldigt ty armen svällde och värkte. Jag slapp ty jag hade 4 stora märken å då var det allright. Inom en timma var det undanstökat å vi fick gå ombord å taga våra hytter i besittning, inredda respektive 2 å 4 man, mycket ljusa luftiga å trevliga hytter. När detta var gjort skulle vi få middag å sedan måste vi taga hela eftermiddagen i besittning för att lära oss att råka allerstädes, det var inte lätt ty båten var som en liten stad. Det kan man tänka sig när vi var 3000 innevånare samt alla bekvämligheter fanns ombord, såsom telefonstation, telegraf, polisstation, med tillhörande finka, lasarett, hospital, 3 st krogar, postkontor, tidningsredaktion, samt toaletter å klosetter i långa banor samt kyrka å balsalong samt badinrättning, som heller inte får förglömmas ty det hörde även till bekvämlighetsinrättningarna.

Sedan blev vi utboxerade ur Southamptons hamn med 5 stora boxeringsångare samt begapade av flera tusen nyfikna människor, alla ville naturligtvis se världens största och stiligaste fartyg, som för första gången gjorde sin resa till New York. Således inom några timmar hade vi lämnat England bakom oss för att gå igenom Engelska kanalen till Frankrikes stora krigshamn Sherburg för att hämta ombord några hundra glada fransyskor, som även skulle emigrera. Därifrån gick vi till irländska udden Quinstovn, ävenledes hämta passagerare. Där fick vi ombord flera hundra säckar post samt dito irländare.

Sedan styrde vi kosan rakt mot västern, till det förlovade landet, i 4 dagar hållde vi således på med samma kurs och full maskin. Det var söndag å det hålldes gudstjänst, på eftermiddagen satt vi å talade om att som på tisdag skulle vi vara i hamn, men det intresseraede oss föga när vi kom iland ty vi hade det så bra, vi behövde endast gapa för att stekta sparvar skulle flyga en i halsen. Jag liknade det hela vid ett fullständigt kommunistiskt samhäller som vi socialister drömt om skulle bli förverkligat, slitet och släpet i det nya landet tänkte vi kommer tids nog, därför hade vi ingen brådska.

Klockan var 8 söndag kväll, klockan ringer å tillkännager att maten är färdig, vi gå alla för att äta vår goda mat, tar en promenad på däck, allt är stilla, havet är lugnt men kolsvart. Då viskar någon: Är vi inte ute vid Atlantens kyrkogård ännu? De så kallade Newfonlandsbankarna, dom ligger hundra mil närmare New York än England, där är en så väldig ström, att alla stora isberg brukar dragas dit, som jag tänker att du har läst om. Emellertid upplystes vi om att vi inte kommer dit förrän imorron bitti, å det är ingen fara för en så stor båt som denna å det trodde vi alla. Vi gick då mangrant till kojs å somna in tryggt.

Klockan 11.30 väcktes vi alla med att upp på däck alle man, båten har stött på ett isberg men ingen fara föreligger. Vi klädde oss till hälften, jag sprang upp utan skjorta på däck för att få se det stora isberget, men kunde inget se på grund av kolsvart mörker, knappt vattnet. Stod så en stund å stirra tills befallning hördes: Alla livbåtar i sjön! Då sprang jag ner i min hytt för att hämta mina andra kläder, klockan och väskan, men hinde inte få tag i mer än klockan å rocken då vattnet med en väldig kraft kom in i hytten. Då måste jag springa upp på däck igen. Där fick jag se mina kamrater stå med livbältena påspända och med förskräckelse målat i deras anleten. Vad skulle jag göra? Inget livbäte, inga skor, ingen mössa, förgäves sökte jag efter ett bälte. I sista stund träffa jag två svenska flickor, en räddningsbåt var kvar, vi gick då för att komma i denna. Jag blev med revolver motad å ett skrik: "Kvinnor först"! Det ögonblicket kan jag inte med penna beskriva, ty jag vet inte hur det kändes, men ett vet jag, ty jag tänkte på Mor, tänk vilken sorg, jag tordes inte tänka längre ty jag var rädd om mitt förstånd. Så står två svenska pojkar bakom mig, bleka som lik, dömda till samma öde som jag å flera hundra förresten fast av andra nationer. När dessa flickor såg oss pojkar, vi var mycket goda vänner, utan allt hopp kastar dom sig handlöst i livbåten, då fatta även vi mod. Båten börja sjunka ännu mer så vattnet gick upp på däck. Då tog vi varandras händer och hoppa rakt i vattnet. Första officeren som stod vid rodret satt revolvern i munnen å sköt sig, båten sjönk genast. Vi tre kamrater, deras namn Wennerström, Tenglin å jag sjönk djupt ner när vi hoppa men kom åter till vattenytan, kämpa och stred för att hålla oss uppe.

Vid den fruktansvärda explosionen som uppstod från dom heta ångpannorna blev vår räddning, ty den sönderslet bråte å stora dörrar och flottar lossnade och kom ut i vattnet. Vi fingo efter stor möda tag i en sådan och hängde oss fast i denna å flera med oss omedvetna om hur länge vi skulle få ligga där och lida dödsångest våta och förfrusna som vi var, men livet var kärt, de förut omtalade flickorna gingo till botten. Vi lågo där på våra spillror i 7 långa timmar till ljuset inträdde, då fick vi syn på en ångare som styrde kosan rakt på olycksplatsen, och efter en stund hade vi blivit upptagna på Cunardlinjens ångare Carpathia. Hur vi kommo ombord minns jag knappt, men jag minns att dom hala ner rep med snara om som vi fick om livet å på så sätt kom ombord.

Vi blev sedan omhuldade på bästa sätt, vi fick läkarvård å efter 1 och en halv dag var vi ganska krya. Vi kom så till New York klockan 10 på torsdagskvällen, vi fick obehindrat landstiga, fick mat, kläder vilket var huvudsaken. Sedan har vi legat där i fyra dagar och haft ganska trevligt.

I måndags kväll fick vi skiljas åt för att bege oss var och en till sin bestämmelseort, fick biljett och pengar, så det har ingen nöd gått på oss sedan vi kom på det torra, men det är i alla fall en händelse som sent kommer att glömmas.

Nu är jag i Svedeburg hos Erik å kommer nog att få det bra när allt kommer omkring, han mår gott å även jag. När du skriver härnäst så tala om dom har sökt mig, skulle vara trevligt att veta, dom kan förresten har det för att jag är död, så blir det ingen frågan efter mig i framtiden heller.

Slutar med glad hälsning från din bror.

C.O. Jansson

Dramatik. Carl Olof Jansson talar om två svenska pojkar bleka som lik, vilka kan ha varit Tenglin och Wennerström eller John Charles och Einar. Carl Olof skriver att Tenglin hoppade med honom ner i vattnet. Samtidigt finns dokumenterat att Tenglin räddades i livbåt nummer 13 tillsammans med John Charles och Einar. Detaljer och pusselbitar återstår för att klarlägga vad som verkligen hände för 100 år sedan.
]]> http://www.titanicmannen.se/index.php?entry=entry120425-161624 2012-04-25T00:00:00Z 2012-04-25T00:00:00Z Surrealistiskt.

Mitt under brinnande Titanicvecka dimper ett mail ned i inkorgen från Sveriges Radio Internationals arabiska redkation. De söker någon som har en släkting som var med på Titanic. "Du har kommit rätt", blir mitt enkla svar, vilket leder till att nästkommande dag finner jag att en utbildad journalist från Jemen, som varit ytterligt aktiv under arabvåren, sitter på hemmakontoret med inspelningsapparaten beredd.

Med full fart och ökande frenesi berättar jag, på engelska, om John Charles, Titanic, mentalsjukhuset och icke minst boken. När vi är klara och inspelningen avslutad forsätter vi samtala och jag fortsätter berätta så den underbart proffsiga 25-åriga journalisttjejen säger "Stopp, jag måste starta inspelningen igen".

Efteråt får jag lära mig att de ska bli ett inslag på Sveriges Radio International, på arabiska, som ska läggas ut på nätet för att den arabiskspråkiga världen ska kunna läsa och lyssna till John Charles öden och äventyr.



Här finns den arabiska sidan på SR International med text, bild och länk till ljudinslaget.

Och här finns direktlänk till det arabiska ljudinslaget där jag hörs i bakgrunden berättandes om John Charles på engelska

Vi, jag och journalisten, enas om att John Charles var en god man, vars inställning till livet och människorna bör bevaras och berättas och enligt journalisten bör stå som modell för hur människan ska vara.

Tiden, tankarna, historiens vingslag far iväg. Det känns smått surrealistiskt att historien om John Charles Asplund, Titanicmannen, återberättas på arabiska.

Det du, John Charles, tänk om du hade vetat det.
]]> http://www.titanicmannen.se/index.php?entry=entry120422-142557 2012-04-22T00:00:00Z 2012-04-22T00:00:00Z Registreringen och fadern.

Äntligen får John Charles och hans 700 räddade medresenärer kliva i land på fast mark för på dagen 100 år sedan. Det är kvällen den 18 April 1912 som Carpathia ankommer New Yorks hamn, pir 54 på västra sidan av Manhattan.

Originalmanifesten från 1912 bekräftar John Charles närvaro.



Av någon anledning registrerar sig John Charles som snickare (carpenter) fastän vi känner som en van sjöman. Om det var hans fantasi eller helt enkelt felskrivet, då vi kan anta att omständigheterna varit något röriga, förblir outrett.



Som närmast anhörig står det skrivet Father August Asplund, Köpmansgatan, Oskarshamn, Sweden, vilket förefaller märkligt då vi vet att hans mor bodde på Köpmansgatan och att föräldrarna var skilda sedan 1894. Något stämmer inte helt. En förklaring skulle kunna vara att i det allmänna tumultet blev Augusta uppfattat som August av registreringsmannen. Eftersom August är ett mansnamn tillkom med viss logik titeln Father.

En annan möjlig förklaring är att fadern faktiskt var skriven på Köpmansgatan trots de familjemässiga omständigheterna. I det fallet är det också möjligt att John Charles har en närvarande relation till sin far och att han kan ha skrivit brev till även honom om sin räddning från det förlista Titanic, vilket i sådana fall leder till nya ännu outforskade spår i jakten på hans liv.

100-årsdagen av John Charles, Titanicmannens, fot på amerikansk jord är värd att fira.
]]> http://www.titanicmannen.se/index.php?entry=entry120418-190700 2012-04-18T00:00:00Z 2012-04-18T00:00:00Z 189000 läsare.

Med stor glädje finner jag att i nr 5 av den utmärkta tidskriften Populär historia finns John Charles omnämnd i ett tips från läsarna.



Enligt uppgift har tidskriften en räckvidd på 189000 läsare med en månatlig upplaga om 27300 exemplar.

Tänk om John Charles hade vetat detta.
]]> http://www.titanicmannen.se/index.php?entry=entry120417-150821 2012-04-17T00:00:00Z 2012-04-17T00:00:00Z Med livhanken i behåll.

Livbåt nummer 13 rodde enligt Jonh Charles endast 50 meter från Titanic, varifrån de såg Titanic gå ner i havet. Enligt Lawrence Beesley fanns ingen befälhavare ombord på livbåten varför de räddade gemensamt utsåg den eldare som stod i aktern till att föra befälet. John Charles skriver "ni må tro att det var en sorglig syn att skåda och höra så många människor kämpa för livet och ge opp sina nödrop".

John Charles skriver att de satt i livbåten cirka sex timmar eller något mera innan Carpathia dök upp. Havet var helt lugnt och spegelblankt, vilket John Charles beskriver med "Oceanen låg lika lugn som vattnet hem i vår tunna som står vid vedboden". Andra uppgifter gör gällande att Carpathia anlände redan vid 4-tiden, vilket ger cirka två timmars vistelse i livbåten. Beesley berättar att det var helt stjärnklart och helt vindstilla och kallt, mycket kallt. Likaså var mörkret massivt, vilket Beesley ger som förklaring till att han har svårt att peka ut vilka som var i livbåten. Det tjänar säkert också som förklaring varför John Charles berättar väldigt lite om tiden i livbåten, förutom att han lånar ut sin rock till en eldare som frös mer än han själv.

"När vi kom upp på Carpathia så omhuldades vi så godt sig göra där det första vi fick var en mun kaffe och det behövde vi för vi frös så vi skakades", fortsätter John Charles i brevet till sin mor. Carpathia var 100 meter kortare än Titanic och var på väg från New York till Europa, men fick med anledning av Titanickatastrofen vända om mot New York. Hon hade kapacitet för 2550 passagerare, varav 2250 i tredje klass, och fick från alla livbåtar ta emot ytterligare 705 frusna stackare, vilket gjorde vistelsen från den 15 april till den 18 april ansträngande.


Däcksbild från Carpathia

Klassgränserna ombord på Carpathia upprätthölls strängt trots den uppkomna situationen. De överlevande männen från tredje klass placerades på durken i ett lastrum. De hygieniska förhållandena var inte de bästa och August Wennerström beskriver det med "Däremot ledo vi förskräckligt af italienarnas, deras snusk är hemsk". Carl-Olof Jansson säger tvärtom att "vi blevo sen omhuldade på bästa sätt fick läkarvård å efter 1 1/2 dag var vi ganska krya". I denna miljön hade nu John Charles räddats och skulle förbli fram till kvällen den 18 april när Carpathia stävar uppför Hudson-floden in mot Manhatten där 40000 människor väntar på hennes ankomst trots regnet.

John Charles hade överlevt.
]]> http://www.titanicmannen.se/index.php?entry=entry120416-165116 2012-04-16T00:00:00Z 2012-04-16T00:00:00Z Skillnaden mellan liv och död.

För att ytterligare förstå vad som hände på natten mellan den 14 och 15 April 1912 i John Charles liv har jag ställt samman flera vittensmål och pusselbitar.

Cirka 23.35 den 14 April kör Titanic in i isberget med styrbordssida och river upp ett långt sår i fartygets skrov under vattenlinjen. John Charles uppger att han och Einar låg och sov när sammanstötningen skedde. Einar vaknade och undrade om de kört på ett grund, vilket John Charles med sin sjövana skojar bort med att inga grund finns mitt ute i Atlanten. Efter 15 minuter kom en annan passagerare och knackade på deras hytt och berättade att de gått på ett isberg.

Einar och John Charles klädde sig och gick upp på akterdäck och fick veta att hela stäven var inbräckt och ballasten full av is. För att kontrollera själva om det var sant gick de fram i stäven för att konstatera det hemska. Vägen mellan akter och stäv var de tvungna att gå den långa gången kallad "Scotland Road" på plan E. Därefter gick de åter till aktern. I aktern hade då klargöring påbörjats för att fira livbåtarna. Av ritningarna kan vi se att det fanns fanns totalt 8 livbåtar i aktern - 4 på styrbords och 4 på babords sida.



Enligt John Charles försökte de komma med den första båten som firades, vilket i aktern var antingen båt nummer 9 på styrbords sida eller 10 på babords sida vid cirka 01.20-tiden. John Charles lyckades men Einar fick en örfil av en styrman för sitt tilltag och fick återvända, vilket fick även John Charles att återvända till båtdäck. Om det var på babords sida kan det ha varit Lighttoller som delade ut örfilen och om det var på styrbords sida kan det ha varit Murdoch.

John Charles berättar de därefter gick och försökte komma med än den ena än den andra livbåten. Livbåt nummer 12 firades cirka 01.20 och nummer 11 cirka 01.25. Strax därefer firas livbåt numemr 13, vid 01.25-01.30.

Enligt Lawrence Besley, en 34-årig lärare från Southampton, hade manskapet beordrat kvinnor och barn att bege sig till underliggande däck B för att där gå ombord på de nedfirade livbåtarna. Karlarna fick stanna kvar på båtdäck. Under samma tidsrymd skapades ett rykte att männen skulle bege sig till babords sida, enligt Besley. John Charles skriver inget annat än än den ena än den andra, vilket med tanke på att mellan livbåt nummer 9, som de inte kommer i, och livbåt nummer 13, som de faktiskt kommer med, endast finns nummer 11 på styrbords sida. Då han skriver än den ena än den andra tyder det på att han och Einar var över på babords sida för att finna en livbåtsplats.

När livbåt 13 firats ned cirka 3 meter från båtdäck, vilket borde bli nånstans mellan däck A och B, beslutade sig John Charles och Einar för att hoppa ned i livbåten. Samma sak gjorde även Lawrence Besley, enligt uppgift på uppmaning från en besättningsman i livbåt 13, som frågat om det fanns några flera kvinnor och barn kvar på båtdäck, vilket Besley besvarat nekande och då fått förslaget av besättningsmannen att hoppa ned i livbåten.

På vägen ned var livbåt 13 nära att komma i vägen för ett utlopp av vatten från Titanic, men lyckades undvika. Eftersom Titanic redan då lutade betänkligt kom avståndet mellan livbåt 13 och 15, som firades cirka 01.30, att minska kraftigt med risk för att livbåt 15 skulle landa ovanpå livbåt 13. Manskapet i livbåt 13 lyckades skilja livbåtarna åt och få loss dem från linorna så att de kunde ro iväg på den spegelblanka Atlanten natten den 15 April 1912.

Ett hopp från säker död till räddat liv hade tagit John Charles ett steg i en säkrare riktning. Titanic var dömt att försvinna i djupet och nu hade John Charles att tillsammans med de övriga cirka 60 människorna att vänta på räddningen.
]]> http://www.titanicmannen.se/index.php?entry=entry120415-080703 2012-04-15T00:00:00Z 2012-04-15T00:00:00Z Tredje klass måltider.

Dagsmenyn som John Charles intog den 14 april 1912 skulle komma att bli den sista dagsmenyn som serverades på fartyget.



Värt att notera är att till frukost serverades swedish bread, med vilket avsågs knäckebröd. Faktum är att nära 10% av passagerarna var från Sverige, vilket gjorde att svenskarna kom på andra plats storleksmässigt bland passagerarna.

Föga anade John Charles och han medresenärer hur väl de skulle komma att behöva den energi som måltiderna gav dem. Blott timmar efter att den sista kakan och osten ätits skulle stora påfrestningar och utmaningar möta John Charles Asplund, Titanicmannen, och hans kamrater.
]]> http://www.titanicmannen.se/index.php?entry=entry120414-090621 2012-04-14T00:00:00Z 2012-04-14T00:00:00Z Tredje klass.

Dagarna för Titanics avgång från Southampton tillbringade John Charles, Einar Karlsson och deras nyvunna kamrater på det John Charles kallar emigranthotellet i Southampton. Hans medresenär, Carl-Olof Jansson, kallar hotellet för emigranthemmet och med det kan vi anta att det är det som fram till 1908 kallades för Emigrants home på Albert Road i Southampton som avses. Efter 1908 döptes det till The Atlantic Hotel. Kvällarna på hotellet beskrivs som fyllda av sång och dans. Att John Charles var en festprisse kan vi bara gissa.

Efter avgång den 10 April från Southampton styrde Titanic till Cherbourg för ett kort stopp på redden och sen vidare till Cobh på Irland för även där ett kortare stopp den 11 April inför det stora steget över Atlanten.

Tredje klass passagerare, som John Charles tillhörde, var förlagda på de lägre däcksplanen på Titanic, medan första klassens passagerare höll till på de övre planen. Tredjeklassarna hade inte så mycket annat att sysselsätta sig med än att spela kort och gå runt på fartyget på de områden de var tillåtna till. Det var viktigt att inte blanda klasserna.

John Charles upplevde tillvaron ombord som mycket god. Han skriver i sitt första brev, ombord på M/S Carpathia, att "Ni må tro att Titanic var en fin båt fint inrett och fin mat hade dom också det var som ett hotell". Hytterna även i tredje klass var väl inredda. Måltiderna ombord var också väl tilltagna även för tredje klassens passagerare. Den 13 April, en lördag, serverades i tredje klass följande:

Frukost
Hafregrynsgröt och mjölk, stufvade grönsaker, stekt kött med lök, färskt bröd och smör, marmelad, svenskt knäckebröd, thé och kaffe.

Middag
Buljong, oxstek med brun sås, bönor, kokt potatis, svenskt knäckebröd, färskt bröd, rispudding med sviskon.

Kväll
"Paj på hare, kokta potatis, färskt hvetebröd, smör, rabarbersylt, ingefärssylt, svenskt knäckebröd, thé."

På kvällarna var det fest i tredje klass. Enligt en passagerare var det ett förskräckligt lif. Sedan vi lämnade England ha de inte gjort annat än druckit och dansat och spelat kort". I James Camerons film skildras också tydligt hur festandet pågick i nära gränslösa former. Stilla undrar jag om inte John Charles slog klackarna i taket och drog en spader.

Jag hoppas innerligt att han hade kul i sitt liv ombord på Titanic.
]]> http://www.titanicmannen.se/index.php?entry=entry120413-170759 2012-04-13T00:00:00Z 2012-04-13T00:00:00Z 2013 händer det.

Med stor glädje läser jag pressmeddelandet från min födelsestad. Kommunens egen turistbyrå berättar att från maj till september år 2013 kommer den spanska utställningen om Titanic att uppföras i den gamla värmekyrkan mitt i industrilandskapet.



"- Efter en mycket lyckad utställning med Dinosaurium 2011 så vill vi på nytt skapa en reseanledning till Norrköping. Denna gång kan vi presentera en av världens mest unika utställningar om Titanic, säger Stefan Papangelis VD på Upplev Norrköping AB. Det är verkligen kul att Norrköping får den här möjligheten och vi hoppas att det blir en stor succé, fortsätter han.

Utställningen som ägs av det spanska bolaget Musealia har ca 150 st originalföremål från fartyget och bygger på tre delar - originalföremål, historien och replikationer av delar från Titanic. Tillsammans ger det en unik upplevelse för besökarna. Utställningen har haft 1,5 miljoner besökare runt om i Europa och visas just nu i Barcelona.

CG Wetterholm, etnolog, författare och forskare, är en av världens ledande Titanicforskare. Han är ägare till en stor samling föremål som har en koppling till Titanic och har skrivet flera böcker om fartyget.

- Det är väldigt roligt att utställningen kommer till Norrköping. Vi lovar alla en mäktig upplevelse oavsett om man har en koppling till Titanic eller inte. Det är en utställning som berör alla, säger CG Wetterholm."

Det var just denna utställning som sommaren 2009 väckte till minne den gamla skrönan i min släkt att "mormors kusin var styrman på Titanic". Hur det var med den saken och med John Charles Asplund, som han hette, vet alla som följt efterforskningen och läst boken Titanicmannen - En efterforskande historia
]]> http://www.titanicmannen.se/index.php?entry=entry120412-161442 2012-04-12T00:00:00Z 2012-04-12T00:00:00Z Realtid-100.

Nätet svämmas över av Titanic. Det twittras, bloggas, göra sidor om skeppet, om människorna, om minnena, om böckerna, om allt. Den världsliga ansamlingen är gigantisk på väg mot det ohyggliga crescendo som väntar natten mellan lördag och söndag.

Vi vet att John Charles var ombord med sin kamrat Einar.

På denna sida www.the-titanic.com/Titanic-Centenary.aspx kan man i realtid minus 100 år följa skeppets framfart över Atlanten.
]]> http://www.titanicmannen.se/index.php?entry=entry120412-130052 2012-04-12T00:00:00Z 2012-04-12T00:00:00Z Rubriker 1912 blir Twitter 2012.

För 100 år sedan hade John Charles anlänt med tåg till Southampton och tagit in på Emigranthotellet där han och hans kompisar medan de väntade på avgång hade en trevlig tid med dans om kvällarna. Imorgon, den 10 April, kastade Titanic loss från kajen i Southampton. Då var det 4 dagar kvar tills isberget hamnade i dess färdväg.

På Twitter kan man följa steg för steg vad som rapporterades rörande Titanic för 100 år sedan. Genom att följa @TitanicRealTime dyker det fortlöpande upp nya rubriker. Av de senaste fem dagarnas tweets väljer jag att översätta och återge några nedan.

Den 4 April:
Fortfarande en massa att åtgärda med interiören på fartyget. Hytterna på B-däck, ā la carte restaurangen och Café Parisien behöver alla förbättras.

Den 5 April:
Nu påbörjar vi den stora ilastningen av all proviant. 40 ton potatis, 33750 kilo kött, oändligt med bestick och mycket mera.

Den 5 April:
Vi är trygga och säkra med att ha de mest omfattande vattentäta skotten som någonsin byggts.

Den 5 April:
Titanic har en cellindelad dubbelbotten och är indelad i 16 vattentäta skott. Ingenting kan bryta igenom det.

Den 5 April:
Alla dessa vattentäta skott är märkta A till H och J till O. Varför saknas I?

Den 6 April:
Kranar lastar henne, alla 11524 transportgodsen väger cirka 559 ton, med ett samlat värde av 84000 Pund.

Den 7 April:
Tjugo par berättas ha valt atlantkryssningen för att fira sitt bröllop ombord på drömmarnas skepp.

Den 9 April:
Bland allt gods finns golfbollar, Renault-bilar och den enda existerande kopian av regissören Max Reinhardt's film "the Mirical".

Den 9 April:
En häpnadsväckande mängd av 5892 ton kol har lastats ombord - det kommer att behövas för dessa kraffulla motorer.
]]> http://www.titanicmannen.se/index.php?entry=entry120409-140843 2012-04-09T00:00:00Z 2012-04-09T00:00:00Z Titanicveckan.

Om dryga 6 dygn är det 100 år sedan Titanic styrde på isberget och rev upp styrbords sida så pass att det osänkbara fartyget gick till botten med över 1500 människors liv.

Snart är det 100 år sedan John Charles, Titanicmannen, stod i ett alltmer lutande fartygs akter och sökte än den ena än den andra livbåten tillsammans med kamraten Einar. Alla som läst boken Titanicmannen - En efterforskande historia vet vad som hände före och efter katastrofen.

Titanicveckan till ära har Västerviks bibliotek en liten utställning om Titanic och dess böcker, där boken Titanicmannen - En efterforskande historia till min glädje fått en framträdande position.



I skrivandets stund där det nu 6 dagar, 14 timmar och 15 minuter kvar till det magiska 100-årsminnet.
]]> http://www.titanicmannen.se/index.php?entry=entry120408-113417 2012-04-08T00:00:00Z 2012-04-08T00:00:00Z Amerikansk hjälpsamhet.

Pling säger det i inkorgen när mailet från National Archives and Records Administration anländer med rubriken USSB redords. Jag är en millimeter från att låta detta mail följa med den övriga spamfloden med okända avsändare och engelskspråkiga ämnesrader. Men något stoppar mig, får mig att reagera. USSB känner jag igen

Det visar sig vara svaret på min fråga om John Charles fanns med på besättningslistan när Cabegon den 3 juli 1920 anlände till New York. Om besättningslistan finns skulle den vara bland dokumenten från United States Shipping Board - USSB.

Jag läser svaret med den förväntan och spänning som omöjligt kan låta sig dämpas.

"The records of the U.S. Shipping Board (Record Group 32) are in the custody of this unit. I have checked the General File, 1920-26 (Entry 385) and have located a file for the crew lists for the S.S. Cabegon for that time period (box 9). Unfortunately, the crew list for the voyage that arrived July 3, 1920 in New York was not in the file. I checked the crew list for June 21, 1920, and I did not find the name John Charles Asplund.

If you have any other questions, please let me know."

Olyckligtvis fanns inte besättningslistan i mappen för Cabegon den 3 juli 1920. Därmed går det inte att avgöra John Charles roll på Cabegon vid det tillfället. Så är det.

Men, det goda är att tjänstemannen på NARA erbjuder sig att ta emot flera andra frågor. Gladd över den amerikanska hjälpsamheten svarar jag omgående med frågan om det kan vara så att USSB har dokument som kan bekräfta huruvida John Charles var på besättningslistan den där söndagen den 28 oktober 1917 när fartyget USAT Finland blev torpederat utanför den franska kusten.

Frågan är ställd och ännu en gång inväntar jag svar.
]]> http://www.titanicmannen.se/index.php?entry=entry120330-120038 2012-03-30T00:00:00Z 2012-03-30T00:00:00Z Claes-Göran Wetterholm berättar.

Claes-Göran Wetterholm, Titanicexpert, gästar Malou von Sivers i TV4's program Efter tio onsdag den 28 mars 2012, då det är blott 17 dagar kvar till 100-års minnet av Titanics förlisning.

Se klippet, som är på cirka 12 minuter, här på TV4play.
]]> http://www.titanicmannen.se/index.php?entry=entry120328-160602 2012-03-28T00:00:00Z 2012-03-28T00:00:00Z Verklighetskänslan.

Under tiden jag efterforskat John Charles liv och när jag satte samman boken Titanicmannen - En efterforskande historia växte känslan inom mig att jag träffat John Charles i verkliga livet. Det var som om han fanns fastän jag aldrig sett honom. Till vardags talar vi om JC eller Challe hemmavid. John Charles är med oss, på nåt vis.

Med stor glädje slukar jag ett mail en läsare skickat mig efter att ha läst boken:

"Nu har jag läst klart om Titanicmannen och jag är mäktigt imponerad över ditt arbete. Just nu känns det lite tomt, det är precis som jag känner John Charles, Oscar och Karl Alfred och skulle vilja veta mer om dom. Häftigt att det snart är 100 år sen denna dramatiska händelse och just nu känns det så nära."

Känslan sträcker sig därefter från glädje till att bli rörd. Rörd över att en bok jag skrivit fått en annan människa att uppleva tomhet och en närhet samtidigt som en känsla för de tre bröderna.
]]> http://www.titanicmannen.se/index.php?entry=entry120323-150254 2012-03-23T00:00:00Z 2012-03-23T00:00:00Z U.S. Shipping Board.

Det visar sig att John Charles stiger i land i New York den 3 juli 1920 från fartyget Cabegon. Hans namn återfinns i passagerarlistan, vilket skulle indikera att han var passagerare av någon anledning. Cabegon hade farit från Spanien och Italien via Gibraltar mot New York. Det är en medarbetare på internet som givit mig informationen om John Charles resa med Cabegon. Tänk om John Charles hade anat vad vi skulle komma veta om honom hundra år senare.

New York Passenger Lists, 1820-1957
about F Asplund
Name: F Asplund
Arrival Date: 3 Jul 1920
Birth Year: abt 1889
Age: 31
Gender: Male
Ethnicity/Race­/Nationality: Scandinavian
Port of Departure: Spain Italy Via Gibraltar
Port of Arrival: New York, New York
Ship Name: Cabegon

Efter vad vi tidigare vet ankom John Charles med fartyget Buffalo Bridge till New York den 10 februari 1920. Buffalo Bridge byggdes för U.S. Shipping Board år 1919. Det trafikerade sträckan Spanien-Portugal-New York 1920-21. Att John Charles nu fem månader senare, den 3 juli, skulle klassas som passagerare vid ankomsten med Cabegon förefaller märkligt. Vi vet också sedan tidigare att han ankommer med fartyget Sabotawan den 29 mars 1921 till New York. Sabotawan var byggt 1919 med avsikt att användas av flottan för transport av manskap, men kom aldrig till användning. Dess första ägare var U.S Shipping Board.

Fartyget Cabegon byggdes av Merchant Shipbuilding Corp, Bristol, Pennsylvania, år 1919, åt U.S. Shipping Board. Det trafikerade sträckan London-Gibraltar-Southampton-New York under 1919-1920. Först 1931 blev Cabegon skrotat i Baltimore.


Ritning av Cabegon

U.S. Shipping Board skapades som en nödlösning den 7 september 1916 och startade sin verksamhet den 30 januari 1917. Dess syfte var att reglera kommersiell sjöfart och dess handelsprinciper, sjöfartsförsäkringar etc. I och med Amerikas aktiva deltagande i första världskriget sommaren 1918 förvandlades U.S. Shipping Board till en militär angelägenhet. Inte förrän den 2 mars 1934 avvecklas U.S. Shipping Board.

Det gemensamma för de tre fartygen är att U.S. Shipping Board är ägaren. Här uppkommer intressanta möjligheter att finna ytterligare information i de arkiv som finns efter U.S. Shipping Board. När jag förstår att arkiven finns på sju olika platser i USA och omfattar oändligt antal kubikfötter av dokumentation framstår sökandet efter John Charles som en utmaning. Frågan är nu i alla fall ställd till NARA - National Archives and Records Administration. Jag väntar på svaret.
]]> http://www.titanicmannen.se/index.php?entry=entry120318-182433 2012-03-18T00:00:00Z 2012-03-18T00:00:00Z Räddningsignalen.

Tack vare den trådlösa telegrafin kunde räddningsfartyget Carpathia komma till de nödställdas räddning den ödesdigra natten mellan den 14 och 15 april 1912. Telgrafisterna på Titanic, med den egna signalen MGY, sände ut nödsignalen CQD på den 5 kiloWatt starka sändaren. Carpathias telegrafister uppfattade nödsignalen och styrde mot platsen.

Om inte telegrafin funnits är risken stor, för att inte säga övertygande, att John Charles och hans medresenärer frusit ihjäl på det kalla havet. Då hade inte historien om Titanicmannen varit som den är.

Som en hyllning till telegrafin kommer den 14 och 15 april 2012 flera telegrafisignaler över världen att sända sina meddelanden.



Från Radiomuseet i Göteborg kommer en radiostation med signalen SK100MGY, där SK står för att det är en svensk radioklubbstation, 100 för att det är 100 års minnet och MGY lånat från Titanics ursprungliga signal, att sända lördag och söndag den 14-15 april mellan klockan 9 och 15 på 3,5 MHz och 14 Mhz.
]]> http://www.titanicmannen.se/index.php?entry=entry120311-162036 2012-03-11T00:00:00Z 2012-03-11T00:00:00Z