Drama.

Det är efter att jag hållit ännu ett i raden av föredrag om Titanicmannen – från skröna till verklighet, som insikten infinner sig. Föredraget har blivit föreställning.

John Charles liv och levnadsöde är så pass rikt med dramatik att själva innehållet i berättelsen är fullt tillräckligt. Att fånga essensen av hans liv under en timma på scenen handlar om att välja ut det som berör. Titanic som händelse är i sig berörande. Om jag till det lägger John Charles lojalitet med sin kompis samt känslan i hans brev, når beröringen den förtätade intima stämning som kan lägga sig i en lokal med dryga 60 åhörare.

Det är i de lägena jag ser hur åhörarnas anleten och ögon följer varje steg, varje ord. Någon lutar sig fram med lätt röda kinder, som för att stödja sig på sina händer i den gripande historia som framförs blott några meter bort.

I avsnittet om hans liv på sjukhuset kastas åhörarna mellan ett inlåst kvävande leverne och den dåtida okunskapen som i dagens ljus ter sig dråplig. Vi åker alla i känslomässig berg-och-dalbana.

När 60 andäktigt totalfokuserade åhörarminuter passerat och förlöses i en tydlig stark applåd står det klart att föredraget förvandlats till föreställning.

Jag tror inte det var sista föreställningen.