För på dagen 100 år sedan skickade Carl Olof Jansson sitt andra brev hem till Sverige, till sin bror. Det var ju bland andra Carl Olof Jansson som John Charles Asplund lärde känna på sin färd från Köpenhamn över öarna ändra fram till Southampton och till resans ödesdigra slut. Det var med Carl Olof Jansson han lät sig fotograferas i New York innan de kämpande vännerna skildes åt.
Nedan återges Carl Olof Jansson andra brev i sin helhet från den 25 april år 1912
Swedeburg den 25 april 2912
Bästa broder.
Jag är nu äntligen framkommen efter en mycket besvärlig resa. Finge alla emigranter genomgå vad jag har fått gjort, vore det nog inte så många som lämna Sverige, men å andra sidan sett är det nog inte så många förunnat att få vara med om en sådan hemsk sjöolycka å komma någorlunda helbregda ifrån det hela, jag är nästan stolt över att ha få varit med.
Jag ska nu börja från början å berätta vad jag upplevat under min resa, du får ursäkta för att jag skriver med blyerts, men jag tycker det går bättre att skriva med en sådan penna i synnerhet när jag skriver så mycket som jag nu ämnar göra. Så du ska inte tro att vi är så fattiga i Svedeburg så vi inte har bläck, det felet är det inte ty vi har två stora flaskor med bläck. Som sagt jag skulle börja att berätta.
Påskafton klockan 8 morron lämnade vi Köpenhamn efter att ha blivit bekanta med många svenska grabbar, som även hade gått samma väg som jag, nämligen rymt. Så reste vi genom Danmark per järnväg över bältena stora och lilla med färja, mycket omväxlande å trevlig resa. Så anlände vi till Esbjerg kl. 6 afton samma dag där vi fick gå igenom läkarundersökning å sedan gå ombord på Nordsjöbåten, den som inte var frisk å hade klara papper fick vända om sades det oss. Nog hade vi klara papper alltid fast dom var köpta och undertecknade av Danska polisdirektören, så det gick bra å friska var vi som nötkärnor allesammans, således inget hinder, då skratta vi å var glada. Nu ombord för att gå ut å se Nordsjön, som vanligt var den mycket grym å båten gungade väldeliga, här skulle vi prövas vem som var starkast å vem som först blev sjösjuk. Jag hade turen att inte bli något nämvärt sjuk fast dom flesta låg å spydde hela tiden, då hade vi rologt åt dem som var värst att spy.
Äntligen efter 30 timmars sjöresa kom vi iland i England. Parkestovn så hette staden där vi fick frukost samt vänta två timmar innan tåget gick till Longon. Dit kom vi kl. 2 middag även där fick vi mat på en restaurang, samt fick göra uppehåll där i 12 timmar, sedan reste vi till Southampton, blev invkarterade på Emigranthemmet å låg där till den 10:de nämligen i 2 dagar å väntade på dom som gått över Göteborg, ty dom skulle på samma båt, där hade vi mycket trevligt, dansade varje kväll.
Sista dagen fick vi åter underkasta oss läkarundersökning, alla måsta vara friska, ingen sjuk får inträde i Amerika, allra nogast är dom med ögonen. Vi var alla friska utom två danskar som fick respass hem igen, som sade att dom aldrig känt sig sjuka, men dom var sjuka i alla fall.
Så var vi äntligen färdiga att gå ombord på världens största ångare Titanic, vi blev uppställda återigen i långa rader en å en med uppvikta ärmar, nu skulle dom se att alla var vaxinerade å ve den som inte kunde visa sitt märke tydligt å klart, han blev utan barmhärtighet vaxinerad, å det grundligt ändå, det var flera stycken som fick lida väldigt ty armen svällde och värkte. Jag slapp ty jag hade 4 stora märken å då var det allright. Inom en timma var det undanstökat å vi fick gå ombord å taga våra hytter i besittning, inredda respektive 2 å 4 man, mycket ljusa luftiga å trevliga hytter. När detta var gjort skulle vi få middag å sedan måste vi taga hela eftermiddagen i besittning för att lära oss att råka allerstädes, det var inte lätt ty båten var som en liten stad. Det kan man tänka sig när vi var 3000 innevånare samt alla bekvämligheter fanns ombord, såsom telefonstation, telegraf, polisstation, med tillhörande finka, lasarett, hospital, 3 st krogar, postkontor, tidningsredaktion, samt toaletter å klosetter i långa banor samt kyrka å balsalong samt badinrättning, som heller inte får förglömmas ty det hörde även till bekvämlighetsinrättningarna.
Sedan blev vi utboxerade ur Southamptons hamn med 5 stora boxeringsångare samt begapade av flera tusen nyfikna människor, alla ville naturligtvis se världens största och stiligaste fartyg, som för första gången gjorde sin resa till New York. Således inom några timmar hade vi lämnat England bakom oss för att gå igenom Engelska kanalen till Frankrikes stora krigshamn Sherburg för att hämta ombord några hundra glada fransyskor, som även skulle emigrera. Därifrån gick vi till irländska udden Quinstovn, ävenledes hämta passagerare. Där fick vi ombord flera hundra säckar post samt dito irländare.
Sedan styrde vi kosan rakt mot västern, till det förlovade landet, i 4 dagar hållde vi således på med samma kurs och full maskin. Det var söndag å det hålldes gudstjänst, på eftermiddagen satt vi å talade om att som på tisdag skulle vi vara i hamn, men det intresseraede oss föga när vi kom iland ty vi hade det så bra, vi behövde endast gapa för att stekta sparvar skulle flyga en i halsen. Jag liknade det hela vid ett fullständigt kommunistiskt samhäller som vi socialister drömt om skulle bli förverkligat, slitet och släpet i det nya landet tänkte vi kommer tids nog, därför hade vi ingen brådska.
Klockan var 8 söndag kväll, klockan ringer å tillkännager att maten är färdig, vi gå alla för att äta vår goda mat, tar en promenad på däck, allt är stilla, havet är lugnt men kolsvart. Då viskar någon: Är vi inte ute vid Atlantens kyrkogård ännu? De så kallade Newfonlandsbankarna, dom ligger hundra mil närmare New York än England, där är en så väldig ström, att alla stora isberg brukar dragas dit, som jag tänker att du har läst om. Emellertid upplystes vi om att vi inte kommer dit förrän imorron bitti, å det är ingen fara för en så stor båt som denna å det trodde vi alla. Vi gick då mangrant till kojs å somna in tryggt.
Klockan 11.30 väcktes vi alla med att upp på däck alle man, båten har stött på ett isberg men ingen fara föreligger. Vi klädde oss till hälften, jag sprang upp utan skjorta på däck för att få se det stora isberget, men kunde inget se på grund av kolsvart mörker, knappt vattnet. Stod så en stund å stirra tills befallning hördes: Alla livbåtar i sjön! Då sprang jag ner i min hytt för att hämta mina andra kläder, klockan och väskan, men hinde inte få tag i mer än klockan å rocken då vattnet med en väldig kraft kom in i hytten. Då måste jag springa upp på däck igen. Där fick jag se mina kamrater stå med livbältena påspända och med förskräckelse målat i deras anleten. Vad skulle jag göra? Inget livbäte, inga skor, ingen mössa, förgäves sökte jag efter ett bälte. I sista stund träffa jag två svenska flickor, en räddningsbåt var kvar, vi gick då för att komma i denna. Jag blev med revolver motad å ett skrik: "Kvinnor först"! Det ögonblicket kan jag inte med penna beskriva, ty jag vet inte hur det kändes, men ett vet jag, ty jag tänkte på Mor, tänk vilken sorg, jag tordes inte tänka längre ty jag var rädd om mitt förstånd. Så står två svenska pojkar bakom mig, bleka som lik, dömda till samma öde som jag å flera hundra förresten fast av andra nationer. När dessa flickor såg oss pojkar, vi var mycket goda vänner, utan allt hopp kastar dom sig handlöst i livbåten, då fatta även vi mod. Båten börja sjunka ännu mer så vattnet gick upp på däck. Då tog vi varandras händer och hoppa rakt i vattnet. Första officeren som stod vid rodret satt revolvern i munnen å sköt sig, båten sjönk genast. Vi tre kamrater, deras namn Wennerström, Tenglin å jag sjönk djupt ner när vi hoppa men kom åter till vattenytan, kämpa och stred för att hålla oss uppe.
Vid den fruktansvärda explosionen som uppstod från dom heta ångpannorna blev vår räddning, ty den sönderslet bråte å stora dörrar och flottar lossnade och kom ut i vattnet. Vi fingo efter stor möda tag i en sådan och hängde oss fast i denna å flera med oss omedvetna om hur länge vi skulle få ligga där och lida dödsångest våta och förfrusna som vi var, men livet var kärt, de förut omtalade flickorna gingo till botten. Vi lågo där på våra spillror i 7 långa timmar till ljuset inträdde, då fick vi syn på en ångare som styrde kosan rakt på olycksplatsen, och efter en stund hade vi blivit upptagna på Cunardlinjens ångare Carpathia. Hur vi kommo ombord minns jag knappt, men jag minns att dom hala ner rep med snara om som vi fick om livet å på så sätt kom ombord.
Vi blev sedan omhuldade på bästa sätt, vi fick läkarvård å efter 1 och en halv dag var vi ganska krya. Vi kom så till New York klockan 10 på torsdagskvällen, vi fick obehindrat landstiga, fick mat, kläder vilket var huvudsaken. Sedan har vi legat där i fyra dagar och haft ganska trevligt.
I måndags kväll fick vi skiljas åt för att bege oss var och en till sin bestämmelseort, fick biljett och pengar, så det har ingen nöd gått på oss sedan vi kom på det torra, men det är i alla fall en händelse som sent kommer att glömmas.
Nu är jag i Svedeburg hos Erik å kommer nog att få det bra när allt kommer omkring, han mår gott å även jag. När du skriver härnäst så tala om dom har sökt mig, skulle vara trevligt att veta, dom kan förresten har det för att jag är död, så blir det ingen frågan efter mig i framtiden heller.
Slutar med glad hälsning från din bror.
C.O. Jansson
Dramatik. Carl Olof Jansson talar om två svenska pojkar bleka som lik, vilka kan ha varit Tenglin och Wennerström eller John Charles och Einar. Carl Olof skriver att Tenglin hoppade med honom ner i vattnet. Samtidigt finns dokumenterat att Tenglin räddades i livbåt nummer 13 tillsammans med John Charles och Einar. Detaljer och pusselbitar återstår för att klarlägga vad som verkligen hände för 100 år sedan.
[ Lägg till kommentar ] | permalink | related link
Skakande.
I del 45 refererar jag till ett brev som Carl Olof Jansson skrev den 17:e april 1912 från fartgyget Carpathia. Genom hans systerdotter har jag fått tillstånd att publicera brevet, där han beskriver sina upplevelser.
On Board
CUNARD
R.M.S. CARPATHIA
den 17 april. 12
Bästa föräldrar och syskon
Nar jag nu skriver till eder kan jag inte nog tacka Gud för att jag är vid liv. Jag tänker att när ni erhåller detta brev anser ni mig som död ty jag tänker att tidningarna har nog omtalat Wärldens största ångare Titanic gått under med man och allt.
Jag skall helt kort tala om hur det gick till. Allt kan jag inte beskriva ty man kan inte med penna tolka det gräsliga som jag blev vittne till. Söndag natt kl. 11.30 blevo vi helt plötsligt väckta och underrättade om att båten stött tillsammans med ett isberg och hålde på att sjunka.
Vi hinde inte mer än få på oss byxorna och mössan förrän vattnet trängde in i hytterna å vi måste springa upp på däck. Räddningsbåtarna firades ner och lösen var att kvinnor och barn skulle räddas så långt som möjligt var. När sista båten firades ner var det 2 svenska flickor som fick tag i mej å ville jag skulle gå med i båten men blev motad. Då skreks det kvinnor först, men när de såg mig stå utan allt hopp om räddning kastade de sig handlöst ur båten i vattnet.
Den stora båten sjönk med en väldig explosion och det sista var att hoppa direkt i vattnet. Med många skråmor litet varstans på kroppen begynte nu en vild kamp för livet ute i atlantens vreda vågor.
Vi var 2 svenska pojkar. Jag och en tidningsmans vid namn August Andersson från Ystad. Vi höllo varandra i hand och kämpade gemensamt för livet. Vi fick slutligen fatt i en flotte spilllror lösryckta från fartyget, som vi höllo oss fast vid men vi blev så många till slut att den sjönk. Då uppstod vilt slagsmål i vattnet för att få del att släppa så någon kunde bli räddad. Det lyckades. Vi var till sist omkring 50 man som hålde oss fast men innan vi blev upptagna vilket skedde efter 8 timmars vild kamp i kolsvart mörker med jämmerrop som skar genom både märg och ben var vi blott 11 kvar som levde. 3 av dess var vansinniga. 4 dog inom 3-4 timmar. Till slut var vi 4 kvar som härda ut.
Jag ligger fortfarande men är snart redo att gå upp. Vi har så god vård så det hela kommer nog att gå bra. Nu ska ni inte taga allt för illa vid fast det har sett mörkt ut. Jag är rädd att ni redan fått underrättelse å tagit allt för illa upp. I så fall undrar jag inte på det.
När jag tänker på det hela så förstår jag inte hur jag kunde bli räddad men min kallblodighet att kunna stöta ifrån mig dom andra så vi kunde hålla oss över vattnet gjorde mycket till. Det är hemskt men i ett sådant ögonblick är det endast frågan om sitt eget liv. Orkar nu inte anstränga mina tankar längre utan slutar nu med en hjärtlig hälsning till eder från eder genom Guds försyn räddade son.
CO. Jansson
Skall strax skriva igen vid framkomsten till Newyork.
Dom räddade anses vara omkring 300 av 3.200 således 2.900 förlorade, samt alla våra pengar kläder och resgods. Vi får allt vi behöver vid framkomsten.
Skakande. Kylan i vattnet känns ända in i märgen.
Den August Andersson som Carl-Olof nämner är den man som är mera känd under namnet August Wennerström. Enligt C-G Wetterholms bok, Titanic, var August Andersson socialist, liksom Carl-Olof, och blev inte populär i Sverige efter att ha kallat Oscar II för "tjufvarnas kung". Därför köpte han sin Titanic-biljett i Köpenhamn under namnet Wennerström och flydde landet med dold identitet.
Både Carl-Olof Jansson och August Wennerström (Andersson) räddades i livbåt A. Det är med dessa båda räddade ungsocialister John-Charles, Titanicmannen, poserar på bilden i del 45.
Carl-Olof Jansson bosatte sig i Nebraska och avled där den 23:e mars 1978 i en ålder av 88 år.
[ Lägg till kommentar ] | permalink | related link
De goda vännerna
En av John Charles reskamrater, Carl-Olof Jansson, skrev också brev hem till Sverige. Ett från R.M.S Carpatahia och ett från New York, den 17:e respektive 25:e april 1912. Breven har jag fått mig tillsänt från Carl-Olof Janssons systerdotter.
Breven bekräftar deras gemensamma färdväg från Köpenhamn till Southampton, som framgår av del 43. Vad gäller uppgifterna kring hur Carl-Olof Jansson räddades skriver han i sitt brev att han låg sju timmar i vattnet, medan andra uppgifter gör gällande att han räddades i livbåt A.
Att de fem reskamraterna var goda vänner framgår tydligare av detta foto och dess tillkomst.
I bakre raden från vänster, John Charles Asplund, Gunnar Tenglin, Einar Karlsson. I främre raden från vänster, August Wennerström och Carl Olof Jansson.
Av Carl-Olof Jansson tidsangivelser kan vi fastställa att Carpathia kom till New York på torsdagkvällen den 18:e april. Under de följande fyra dygnen var de fem vännerna omhändertagna av bl.a. Frälsningsarméns kadettskola. Måndag kväll den 22:e skiljdes deras vägar åt. Under tiden fram tills dess hann de besöka Bailey Studios, 8 East, 14th Street, New York, för att ta en minnesbild innan de skingrades. På baksidan av det foto som Carl-Olof Jansson skickade hem till Sverige finns skrivet "Till mor o far. Fotografiet visar fem goda vänner som gemensamt kämpat för livet på det stora världshavet atlanten."
[ Lägg till kommentar ] | permalink | related link
Kategorier
