John Charles och Einar lyckades glida på repen ned i livbåt 13 när den firats ned tre meter, enligt John Charles egna berättelse i det brev han skrev till sin moder Augusta.
John Charles och Einar var inte de enda svenskarna som överlevde tack vare livbåt 13. Ytterligare sju svenskar står att återfinna som passagerare i livbåten;
- Aurora Adelia Landergren
- Anna Sofia Nysten
- Agnes Sandström
- Beatrice Sandström
- Margit Sandström
- Johan Cervin Svensson
- Gunnar Isidor Tenglin
Agnes Sandström reste med sina döttrar Beatrice och Margit. Hon lyckades få med sig bägge barnen i den fulla livbåt 13. I ett tidningsreportage 50 år efter katastrofen berättar Agnes Sandström 1962 i tidningen Röster i Radio om hur allt gick till.
"I sex timmar stod Agnes Sandström ombord på livbåten med Beatrice på armen och Margit intill sig. Ingen mat, inget vatten, ingen kompass. Båten låg djupt. Margit blev våt om handen när hon satte ned den utanför relingen. Paniken låg på lur - jag grät när jag väl blivit räddad men jag blev aldrig hysterisk, det var väl för att jag bara tänkte på att klara barnen, säger fru Sandström. Två män ombord var män som klätt ut sig till kvinnor för att de skulle få komma med - lita på att de fick ro mycket!"
Agnes Sandström vittnar här alltså om att två män klätt ut sig till kvinnor. Nyfikenheten uppstår snabbt om vilka män det kan ha varit. Och eftersom det var två män ligger tanken nära till hands att männen kände varandra och fångades av idén att klä ut sig. Vi vet ju två män som kände varandra - John Charles och Einar. Med all den kraft en skröna har skulle här lätt misstanken kunna uppstå att det var John Charles och Einar. Men ingen av dem berättar om något sådant, naturligtvis.
Historierna om män som skulle ha klätt ut sig till kvinnor verkar ha varit många genom åren och alla utom möjligen en anses kunna skrivas på skrönornas konto. Den ende möjlige är den 21-årige tredjeklasspassageraren Daniel Buckley från Irland. Buckley ska ha haft en kvinnas sjal runt huvudet och därmed ha liknat en kvinna. Hans egen förklaring ska ha varit att Mrs Astor ska ha givit honom den när hon sett honom förtvivlad.
Historien om de två förklädda männen i livbåt 13 är just historia.
[ Lägg till kommentar ] | permalink | related link
Vandring i John-Charles fotspår.
Vi vet att John-Charles berättar i sitt första brev att han låg på Emigranthotellet i Southampton i "några dagar". John-Charles med kamrater ankom Parkestown den 8 April för att med tåg färdas via London till Southampton. De kan ha ankommit Southampton redan samma dag, vilket leder till två övernattningar innan Titanics avgång den 10 April vid 12-tiden.
Tiden i Southampton tillbringades i det som John-Charles kallar "Emigranthotellet". På engelska benämndes byggnaden för "Emigrants home" och låg på Albert Road blott några hundra meter från kajplats 43 som Titanic skulle komma att avgå ifrån. Redan 1894 hade John Doling låtit uppföra byggnaden för den allt tätare emigrantrafiken och då döpt den till "Atlantic Hotel".
Atlantic Hotel, 1894
En julidag 2012, 100 år efter Titanics förlisning, kan vi gå i John-Charles fotspår på Albert Road och finna byggnaden. Efter ombyggnad till lägenheter framgår det tydligt att lediga lägenheter finns att hyra.
Atlantic hotel, sedemera Emigrants Home, sedemera lägenheter, 2012
På Southamptons stadsarkiv är det enda som finns kvar av Emigrants Home själva originalritningarna från 1890-talet. Vi kan se hur källarplanet innehöll kök, träningsrum och tvättrum. Bottenvåningen och de tre våningsplanen var identiska med enligt ritningen ett stort rum i mitten samt toaletter, handfat och trappor på varje sida.
Källarplan på Emigrants home
Fyra våningsplan på Emigrants home
Värt att nämna är att John Doling, som uppförde Emigrants home, hade sin dotter Elsie Doling och sondotter Ada-Julia Doling med på Titanic som andra klass passagerare och överlevande.
Det är med en känsla av overklighet vi går från Albert Road via Royal Crescent Road till Canute Road för att efter hundratalet meter svänga ned Central Road mot hamnen och kajplats 43. Det var troligen den vägen John Charles gick för 100 år sedan söndagen den 10 April i kyla och regn. Vid infarten till hamnen finner vi skylten som berättar att det var här det hände.
[ Lägg till kommentar ] | permalink | related link
F-däck sektion G.
I John Balls bok, Lucky for some - Titanic's Lifeboat 13 and its passengers, framkommer att John Charles och Einar bor i hytt nummer 76, i sektion G, på F-däck. Därmed går det att se vart John Charles befann sig i förhållande till isberget den hemska natten för 100 år sedan på Atlanten.
Hytt nummer 76 var en fyrbäddshytt. Om det var några flera passagerar som bodde i hytten förutom John Charles och Einar är obekant. De två andra sovplatserna kan ha varit lediga eftersom Titanic var långt från fullbelagd på denna sin jungfrufärd. John Charles talar bara i sitt brev om att "Einar vaknade och väckte mig och sade att den har bestämt stött på ett grund". Några andra passagerare nämner han ej.
En fyrbäddshytt på Titanic var utformad enligt nedanstående modell. Vi kan se att även tredje klass hytter hade rinnande vatten att tvätta sig i samt avlopp.
John Charles berättar i brevet att "Det är en lång gång neri båten att promenera " apropå att de först gick till aktern sen tillbaka till fören för att se allt vatten forsa in och sen tillbaka till aktern igen. Den långa gången kallades Scotland Road och fanns på E-däck, alltså ett däck ovan hytt nummer 76 på F-däck.
Med ritningarna över Titanic kan vi finna var hytt nr 76 var belägen.
Hytt nummer 76 markeras med den gröna pricken.
Hytten låg alldeles vägg i vägg med fläktschaktet som gick vertikalt på fartyget. Alldeles intill fanns en av de många ångpannorna på Titanic. Vi kan se att John Charles behövde bara svänga höger två gånger utanför hytten för nå de närliggande trapporna till E-däck och Scotland Road. Hytten ligger på babords sida av fartyget och Titanic krockade med isberget på styrbords sida.
Under F-däck fanns tre ytterligare däcksplan; G-däck, Orlop-däck och Tank-top-däck. F-däck bör enligt alla tillgängliga skisser ha legat ovan fartygets vattenlinje. Det var under vattenlinjen som Titanic träffade isberget.
Titanic, vattenlinjen och F-däck sektion G markerat med grön prick.
John Charles var således sovande på "rätt" sida och dessutom på ett däcksplan ovan vattenlinjen. Passagerarna på G-däck torde också ha klarat sig från det omedelbara vattenflödet medan eldarna och personalen på orlop-däck och tank-top-däck var de första att bli överskjölda av Atlantens kalla vatten.
[ Lägg till kommentar ] | permalink | related link
Titanicmannen citerad.
Av en bekant blir jag påvisad det faktum att en bok som handlar om Titanics livbåt nr 13 givits ut i april 2012. Det var ju i livbåt 13 som John Charles och Einar lyckades överleva den hemska natten för 100 år sedan. Det är den engelska författaren John Balls som skrivit verket med titeln Lucky for Some - Titanic's Lifeboat 13 and its Passengers. Utan den minsta tvekan beställer jag boken direkt.
Nu har den anlänt och spänt öppnar jag dess innandöme.
På sidan 64, 65 och 66 finner jag att John Balls, som är medlem i Englands alla Titanic associations, citerat "The Titanicman", vilket han troligen funnit på nätet, på titanicmannen.se. Eftersom John Balls förmodligen bara läst den engelska sammanfattningen som jag skrivit per juni 2010, vet han inte allt vi andra vet som kan svenska och kan läsa boken Titanicmannen - En efterforskande historia. John envisas med att kalla John Charles ömsom för Johan och ömsom för John och John säger att "Jerker has some wild and fascinating speculative details...". John har lyckats fånga det viktiga i John Charles märkliga livsöde och påtalar John Charles dramatiska liv.
Med en märklig känsla att såväl John Charles som jag blivit citerade i en nyutgiven engelsk bok ska jag nu ta mig an John Balls verk med spänning för att om möjligt finna ytterligare några pusselbitar i Titanicmannens, John Charles Asplunds, upplevelser på Titanic och i livbåt nummer 13.
[ Lägg till kommentar ] | permalink | related link
Originalbevis.
Med den ständiga digitalieringen och publiceringe av historiska dokument följer att redan kända fakta kan studeras i originalhandling. Vi vet att John Charles färdades från Esbjerg till Parkestown, vilket är i Harwich för att därefter med tåg bege sig till Southampton och Titanic. När nu den engelska passagerarlistan finns tillgänglig ska den komma att bekräfta och tillföra fakta.
;)
Överst kan vi se att passgerarlistan avser främlingar som gått ombord i Southampton med White Star Line mot New York. Beteckningen Transmigrants betecknar "främlingar (andra än första klass passagerare) som ankommit till United Kingdom med en förbetald biljett och försäkran om att de ska fortsätta till platser utanför United Kingdom".
Näst längst ned finner vi "Johan Asplund" med biljettnummer 350054 registrerad som varande 23 år i tredje klass.
I kolumn 6 ser vi överst Sweden med texten Dane under, vilket kan vara ett förtydligande att passagerarna på listan är svenskar som åkt över Danmark. Av kolumn 7 framgår det att passagerarna ankommit till United Kingdom i Harwich med rederiet United Steamship Company, som var danskt och en föregångare till dagens DFDS.
[ Lägg till kommentar ] | permalink | related link
Registreringen och fadern.
Äntligen får John Charles och hans 700 räddade medresenärer kliva i land på fast mark för på dagen 100 år sedan. Det är kvällen den 18 April 1912 som Carpathia ankommer New Yorks hamn, pir 54 på västra sidan av Manhattan.
Originalmanifesten från 1912 bekräftar John Charles närvaro.
;)
Av någon anledning registrerar sig John Charles som snickare (carpenter) fastän vi känner som en van sjöman. Om det var hans fantasi eller helt enkelt felskrivet, då vi kan anta att omständigheterna varit något röriga, förblir outrett.
;)
Som närmast anhörig står det skrivet Father August Asplund, Köpmansgatan, Oskarshamn, Sweden, vilket förefaller märkligt då vi vet att hans mor bodde på Köpmansgatan och att föräldrarna var skilda sedan 1894. Något stämmer inte helt. En förklaring skulle kunna vara att i det allmänna tumultet blev Augusta uppfattat som August av registreringsmannen. Eftersom August är ett mansnamn tillkom med viss logik titeln Father.
En annan möjlig förklaring är att fadern faktiskt var skriven på Köpmansgatan trots de familjemässiga omständigheterna. I det fallet är det också möjligt att John Charles har en närvarande relation till sin far och att han kan ha skrivit brev till även honom om sin räddning från det förlista Titanic, vilket i sådana fall leder till nya ännu outforskade spår i jakten på hans liv.
100-årsdagen av John Charles, Titanicmannens, fot på amerikansk jord är värd att fira.
[ Lägg till kommentar ] | permalink | related link
Med livhanken i behåll.
Livbåt nummer 13 rodde enligt Jonh Charles endast 50 meter från Titanic, varifrån de såg Titanic gå ner i havet. Enligt Lawrence Beesley fanns ingen befälhavare ombord på livbåten varför de räddade gemensamt utsåg den eldare som stod i aktern till att föra befälet. John Charles skriver "ni må tro att det var en sorglig syn att skåda och höra så många människor kämpa för livet och ge opp sina nödrop".
John Charles skriver att de satt i livbåten cirka sex timmar eller något mera innan Carpathia dök upp. Havet var helt lugnt och spegelblankt, vilket John Charles beskriver med "Oceanen låg lika lugn som vattnet hem i vår tunna som står vid vedboden". Andra uppgifter gör gällande att Carpathia anlände redan vid 4-tiden, vilket ger cirka två timmars vistelse i livbåten. Beesley berättar att det var helt stjärnklart och helt vindstilla och kallt, mycket kallt. Likaså var mörkret massivt, vilket Beesley ger som förklaring till att han har svårt att peka ut vilka som var i livbåten. Det tjänar säkert också som förklaring varför John Charles berättar väldigt lite om tiden i livbåten, förutom att han lånar ut sin rock till en eldare som frös mer än han själv.
"När vi kom upp på Carpathia så omhuldades vi så godt sig göra där det första vi fick var en mun kaffe och det behövde vi för vi frös så vi skakades", fortsätter John Charles i brevet till sin mor. Carpathia var 100 meter kortare än Titanic och var på väg från New York till Europa, men fick med anledning av Titanickatastrofen vända om mot New York. Hon hade kapacitet för 2550 passagerare, varav 2250 i tredje klass, och fick från alla livbåtar ta emot ytterligare 705 frusna stackare, vilket gjorde vistelsen från den 15 april till den 18 april ansträngande.
Däcksbild från Carpathia
Klassgränserna ombord på Carpathia upprätthölls strängt trots den uppkomna situationen. De överlevande männen från tredje klass placerades på durken i ett lastrum. De hygieniska förhållandena var inte de bästa och August Wennerström beskriver det med "Däremot ledo vi förskräckligt af italienarnas, deras snusk är hemsk". Carl-Olof Jansson säger tvärtom att "vi blevo sen omhuldade på bästa sätt fick läkarvård å efter 1 1/2 dag var vi ganska krya". I denna miljön hade nu John Charles räddats och skulle förbli fram till kvällen den 18 april när Carpathia stävar uppför Hudson-floden in mot Manhatten där 40000 människor väntar på hennes ankomst trots regnet.
John Charles hade överlevt.
[ Lägg till kommentar ] | permalink | related link
Skillnaden mellan liv och död.
För att ytterligare förstå vad som hände på natten mellan den 14 och 15 April 1912 i John Charles liv har jag ställt samman flera vittensmål och pusselbitar.
Cirka 23.35 den 14 April kör Titanic in i isberget med styrbordssida och river upp ett långt sår i fartygets skrov under vattenlinjen. John Charles uppger att han och Einar låg och sov när sammanstötningen skedde. Einar vaknade och undrade om de kört på ett grund, vilket John Charles med sin sjövana skojar bort med att inga grund finns mitt ute i Atlanten. Efter 15 minuter kom en annan passagerare och knackade på deras hytt och berättade att de gått på ett isberg.
Einar och John Charles klädde sig och gick upp på akterdäck och fick veta att hela stäven var inbräckt och ballasten full av is. För att kontrollera själva om det var sant gick de fram i stäven för att konstatera det hemska. Vägen mellan akter och stäv var de tvungna att gå den långa gången kallad "Scotland Road" på plan E. Därefter gick de åter till aktern. I aktern hade då klargöring påbörjats för att fira livbåtarna. Av ritningarna kan vi se att det fanns fanns totalt 8 livbåtar i aktern - 4 på styrbords och 4 på babords sida.
;)
Enligt John Charles försökte de komma med den första båten som firades, vilket i aktern var antingen båt nummer 9 på styrbords sida eller 10 på babords sida vid cirka 01.20-tiden. John Charles lyckades men Einar fick en örfil av en styrman för sitt tilltag och fick återvända, vilket fick även John Charles att återvända till båtdäck. Om det var på babords sida kan det ha varit Lighttoller som delade ut örfilen och om det var på styrbords sida kan det ha varit Murdoch.
John Charles berättar de därefter gick och försökte komma med än den ena än den andra livbåten. Livbåt nummer 12 firades cirka 01.20 och nummer 11 cirka 01.25. Strax därefer firas livbåt numemr 13, vid 01.25-01.30.
Enligt Lawrence Besley, en 34-årig lärare från Southampton, hade manskapet beordrat kvinnor och barn att bege sig till underliggande däck B för att där gå ombord på de nedfirade livbåtarna. Karlarna fick stanna kvar på båtdäck. Under samma tidsrymd skapades ett rykte att männen skulle bege sig till babords sida, enligt Besley. John Charles skriver inget annat än än den ena än den andra, vilket med tanke på att mellan livbåt nummer 9, som de inte kommer i, och livbåt nummer 13, som de faktiskt kommer med, endast finns nummer 11 på styrbords sida. Då han skriver än den ena än den andra tyder det på att han och Einar var över på babords sida för att finna en livbåtsplats.
När livbåt 13 firats ned cirka 3 meter från båtdäck, vilket borde bli nånstans mellan däck A och B, beslutade sig John Charles och Einar för att hoppa ned i livbåten. Samma sak gjorde även Lawrence Besley, enligt uppgift på uppmaning från en besättningsman i livbåt 13, som frågat om det fanns några flera kvinnor och barn kvar på båtdäck, vilket Besley besvarat nekande och då fått förslaget av besättningsmannen att hoppa ned i livbåten.
På vägen ned var livbåt 13 nära att komma i vägen för ett utlopp av vatten från Titanic, men lyckades undvika. Eftersom Titanic redan då lutade betänkligt kom avståndet mellan livbåt 13 och 15, som firades cirka 01.30, att minska kraftigt med risk för att livbåt 15 skulle landa ovanpå livbåt 13. Manskapet i livbåt 13 lyckades skilja livbåtarna åt och få loss dem från linorna så att de kunde ro iväg på den spegelblanka Atlanten natten den 15 April 1912.
Ett hopp från säker död till räddat liv hade tagit John Charles ett steg i en säkrare riktning. Titanic var dömt att försvinna i djupet och nu hade John Charles att tillsammans med de övriga cirka 60 människorna att vänta på räddningen.
[ Lägg till kommentar ] | permalink | related link
Tredje klass måltider.
Dagsmenyn som John Charles intog den 14 april 1912 skulle komma att bli den sista dagsmenyn som serverades på fartyget.
;)
Värt att notera är att till frukost serverades swedish bread, med vilket avsågs knäckebröd. Faktum är att nära 10% av passagerarna var från Sverige, vilket gjorde att svenskarna kom på andra plats storleksmässigt bland passagerarna.
Föga anade John Charles och han medresenärer hur väl de skulle komma att behöva den energi som måltiderna gav dem. Blott timmar efter att den sista kakan och osten ätits skulle stora påfrestningar och utmaningar möta John Charles Asplund, Titanicmannen, och hans kamrater.
[ Lägg till kommentar ] | permalink | related link
Tredje klass.
Dagarna för Titanics avgång från Southampton tillbringade John Charles, Einar Karlsson och deras nyvunna kamrater på det John Charles kallar emigranthotellet i Southampton. Hans medresenär, Carl-Olof Jansson, kallar hotellet för emigranthemmet och med det kan vi anta att det är det som fram till 1908 kallades för Emigrants home på Albert Road i Southampton som avses. Efter 1908 döptes det till The Atlantic Hotel. Kvällarna på hotellet beskrivs som fyllda av sång och dans. Att John Charles var en festprisse kan vi bara gissa.
Efter avgång den 10 April från Southampton styrde Titanic till Cherbourg för ett kort stopp på redden och sen vidare till Cobh på Irland för även där ett kortare stopp den 11 April inför det stora steget över Atlanten.
Tredje klass passagerare, som John Charles tillhörde, var förlagda på de lägre däcksplanen på Titanic, medan första klassens passagerare höll till på de övre planen. Tredjeklassarna hade inte så mycket annat att sysselsätta sig med än att spela kort och gå runt på fartyget på de områden de var tillåtna till. Det var viktigt att inte blanda klasserna.
John Charles upplevde tillvaron ombord som mycket god. Han skriver i sitt första brev, ombord på M/S Carpathia, att "Ni må tro att Titanic var en fin båt fint inrett och fin mat hade dom också det var som ett hotell". Hytterna även i tredje klass var väl inredda. Måltiderna ombord var också väl tilltagna även för tredje klassens passagerare. Den 13 April, en lördag, serverades i tredje klass följande:
Frukost
Hafregrynsgröt och mjölk, stufvade grönsaker, stekt kött med lök, färskt bröd och smör, marmelad, svenskt knäckebröd, thé och kaffe.
Middag
Buljong, oxstek med brun sås, bönor, kokt potatis, svenskt knäckebröd, färskt bröd, rispudding med sviskon.
Kväll
"Paj på hare, kokta potatis, färskt hvetebröd, smör, rabarbersylt, ingefärssylt, svenskt knäckebröd, thé."
På kvällarna var det fest i tredje klass. Enligt en passagerare var det ett förskräckligt lif. Sedan vi lämnade England ha de inte gjort annat än druckit och dansat och spelat kort". I James Camerons film skildras också tydligt hur festandet pågick i nära gränslösa former. Stilla undrar jag om inte John Charles slog klackarna i taket och drog en spader.
Jag hoppas innerligt att han hade kul i sitt liv ombord på Titanic.
[ Lägg till kommentar ] | permalink | related link
Nästa
Kategorier
