Titanicmannen, del 38 - Reskamraten Einar har berättat 
Två män och deras gemensamma räddning.

I del 23 har jag publicerat brevet som John Charles Asplund, Titanicmannen, skrev till sin mor efter att ha kommit till New York, räddad från Titanics förlisning. Hans reskamrat, Einar Gervaius Karlsson, har berättat för sin dotter Rose Ann Jensen, om sina upplevelser av räddningen.

I tidskriften The Titanic Commutator återfinns Rose Ann's historia i augusti 1994.


Titanic Commutator, 1994

Nedan återger jag, fritt översatt till svenska, valda delar av historien, som John Charles är en del av.

"I ett brev 1959 från en av våra svenska farbröder, skrev han att hans broder Einar lämnat Sverige med sin kamrat Asplund. Efter att ha kontrollerat passagerarlistorna, antar jag att att det måste vara John Asplund. Vi kan inte komma ihåg att vår far nånsin nämnde honom, men vi minns att han talade om honom som "sin kamrat".

De två lämnade Malmö, Sverige, i början av april 1912 för färd till Southampton, England. De var inbokade att åka med Adriatic men blev överflyttade till Titanic. Deras första dagar ute till sjöss användes till att inspektera detta stora fartyg.

Den natt som Titanic körde in i isberget, vaknade han och hans vän (John Charles Asplund) i hytten av en knuff, en stöt i fartyget. När de lämnade hytten för att gå upp på däck för att undersöka vad som skett, kände de omedelbart isen och då de träffat några på däck fick de en kuslig känsla och deras instinkter sa dem att fartyget var utsatt för problem. Motorerna hade stannat och fartyget låg stilla i havet. De lämnade däck för att återvända till hytten för att åtminstone hämta familjefotot från bagaget och sina pengar, för säkerhets skull. När de nådde tredje eller fjärde steget ner mot sina hytter såg de havsvattnet, vilket de beskrev som "knädjupt". Det var en chock för dem att se vattnet och de förstod att fartyget tog in vatten snabbt. Självfallet hämtade de aldrig sina grejor

Han och hans vän bestämde sig att de inte skulle försvinna med fartyget och började planera hur de skulle lämna det.

Han och hans vän stod i en mörkare del av fartyget eller i skuggor. De ville inte bli sedda av de som lastade livbåtarna, eftersom vid den tidpunkten hade kapten Smith get order till sin besättning att använda vapen om så skulle bli nödvändigt.

De väntade i mörket på att en livbåt skulle fyllas och firas ned. När så skedde rusade de från sin väntplats och någonstans nära däverten hoppade de till repen som höll livbåten och klättrade ner i livbåten mycket snabbt.

Uppenbarligen hade de på förhand diskuterat vem som skulle ta vilket rep. De landade i livbåten alldeles innan den kom i vattnet. Som vi förstår det, hade Titanic en iögonenfallande slagsida när de lämnade skeppet. Glidningen nerför repet var lång och det skavde och slet i skinnet på händerna. Benen fick brännsår och skorna blev nästan avslitna.

Han berättade hur de som ansvarade för livbåtarna var tvungna att ro iväg från Titanic innan hon försvann, för att inte sugas med. Han såg hur Titanic böjde sig en sista gång och beskrev det som blixtar eller som fyrverkerier på 4:e juli. Den dödliga tystnaden följde. Snart kunde röster höras från andra livbåtar och några försökte nå varandara för att binda samman båtarna.

När Carpathia kom inom synhåll, uttryckte de som kunde både lättnad och glädje. Oförmögna att klättra uppför stegen på skeppets sida, blev han och hans vän hjälpta ur livbåten."

Efter att ha kommit till New York stannade Einar hos en moster under en kort tid."


Einars historia, som beskriven i andra hand skiljer sig i några delar från John Charles. Dels berättar inte Einar något om örfilen han ska ha fått vid ett första försök att hoppa i en livbåt. Å andra sidan berättar inte John Charles något om de rep som de ska ha glidit nerför och brännt händer och ben på. Han talar istället om att livbåten är tre meter ned.

Det framgår ingenting om att Einar och John Charles skulle ha fortsatt sin färd tillsammans i Amerika. Det faktum att Einar, enligt barnen, inte nämnde John Charles vid namn, indikerar någon form av distansering.


[ kommentarer 2 ] ( 30 visningar )   |  permalink  |  related link
Titanicmannen, del 23 - Brevet om räddningen 
En verklighet för 97 år sedan.

Titanicmannen, min mormors kusin, skrev ett bred till sin mor, Augusta, den 24:e maj 1912. Drygt en månad efter Titanics undergång. Jag har läst brevet, tolkat vissa svårtydda ord och begrundat. Hela brevet återges nedan med felstavningar, gammalstavningar och allt.

Minneapolis den 24/5

Älskade moder må godt och hav hälsan är min största önskan. Jag skall nu i korthet tala om min räddning.

Vi låg och såv när sammanstötningen skedde. Einar vaknade och väckte mig och sade att den har bestämt stött på ett grund då skrattade jag och sade stött på ett grund här mitt ute atlanten vi lägger oss och såver igen när vi hade legat ungefär en 15 minuter så kom det en passagerare och knackade på dörren till våran hytt och sade att dom har kolliderat med ett isberg. Vi gingo ur bäddarna och klädde på oss. Det gick rätt så makligt. Vi trodde ej att båten skulle sjunka för dom skröt om de vattentäta skotten. När vi hade gjort oss iordning så gick vi upp på akterdäck när vi hade stått där några minuter sades det att hela stäven var inbräckt och att hela ballasten var full av is. Då sade jag till Einar att vi skal gå och se. Vi gingo och fingo oss riktigheten av hvad dom hade sagt och så såg vi ner i rummet hur vattnet forsade in sedan gingo vi akter igen. Det är en lång gång neri båten att promenera så man fick inte gå uppe på däck midskeps för att komma akter.

Vi som var tredje klass passagerare när vi kom akter så såg vi att dom öppnade portar till första klass och att tredje klasspassagerare gick dit upp. Vi följd med hopen när vi kom dit upp gjorde dom klart för att fira räddningsbåtarna i sjön och sade att fruntimmer skulle gå först. Den första båten firades och vi stod vid den andra skulle vi gå kom vi överens om Einar och jag.

Jag kom i den men när Einar skulle gå i den så fick han en örfil av en styrman när jag fick se det hoppade jag ur den räddningsbåten på Titanic igen. Sedan gick vi och tänkte att vi skulle komma med än den ena än den andra. Men det lät sig ej göra förrän när det var näst den sista jag sade att när den har firats ned som ett litet stycke så hoppar vi i den. Det var han med om. När dom hade firat ungefär en 3 meter så hoppade vi ner i den. Hade vi ej gjort det så hade vi nog inte blivit räddade.

När dom hade firat ner oss till vattnet så gjorde vi loss båten från "genorna?" och rodde en 50 meter ifrån honom. Då vi Titanic han gick med stäven ner. Ni må tro att det var en sorglig syn att skåda och höra så många människor kämpa för livet och ge opp sina nödrop. Nödropen varade ungefär en timme sedan hade de slocknat så det var tyst. Vi satt i räddningsbåten ungefär en sex timmar kanske lite längre då vi blevo upptagna på Karpathia (det var vid sjutiden) ni må tro att det det var ej för roligt att vara där man visste ju ej hur länge man fick vara där. Somliga sade här kan vi få sitta och svälta ihjäl och en del sade ett annat. Det var väl att oceanen var så stilla annars så hade ej så många blivit räddade som det var. Oceanen låg lika lugn som vattnet hem i vår tunna som står vid vedboden.

När vi kom upp på Karpathia så omhuldades vi så godt sig göra där det första vi fick var en mun kaffe och det behövde vi för frös så vi skakade jag hade ej behövt frysa sådant om inte jag hade lånat bort min rock till en eldare som var i den räddningsbåten som vi var i han hade inte mera på sig än ett långery ställ eller vad det kallas. Jag tyckte att han behöver den bättre än jag. När vi kom fram till Nevyork så mottogs vi på det hjärtligaste av välgörenhets människorna. Vi kom upp på frälsningsarmén Einar och jag och tre andra svenskar. (det läste ni väll i tidningen).

Har moster Ida fått Annas adress än?
Skriv och låt mig veta det och giv mig adressen så skall jag efter paketet och sända den till henne för jag vill att hon skall hava den när jag har räddat den från att ha blivit begraven i Atlanten.

Hälsa alla bekanta


Närhet till katastrof. Ett förtida Estonia. Titanicmannen överlevde med en hårsmån. En hårsmån från den resterande delen av hans liv, som vi vet mer om än han visste då.

Nu återstår att finna vad som hände honom från den 24:e maj 1912 till 5:e februari 1923, då han återkom till Sverige genom konsulatets försorg efter att ha rymt med en båt från USA till Antwerpen. Det enda spåret under den perioden är att han återkom till USA och Ellis Island den 25:e augusti 1919 med fartyget La Lorraine.

Jag behöver inte säga det, men gör det ändå. Om någon som läser detta skulle ha kännedom om någon mer pusselbit om Titanicmannens liv, är jag mer än glad för en kommentar, ett mail, ett telefonsamtal - vad som helst.

Fortsättning följer.


[ Lägg till kommentar ]   |  permalink  |  related link
Titanicmannen, del 22 - Tidningsnotis 1912 
John är omnämnd.

I tidningen Kalmar den 22:e april 1912 omnämns att John Asplund, Titanicmannen, räddats från Titanics förlisning.


Tidningen Kalmar 1912-04-22

Carpathia anlände till New York på kvällen den 18:e april, nära 6 dygn efter Titanics förlisning. Telegrammet uppges ha anlänt den 20:e april till Oskarshamn.

Notabelt är att det finns en familj Asplund som räddats från Titanic, men som såvitt känt ej har någon relation till vår man, Titanicmannen, John Charles Asplund.


[ Lägg till kommentar ]   |  permalink  |  related link
Titanicmannen - del 21, Det första brevet från Amerika 
Om att vara räddad.

Titanicmannen, min mormors kusin, första brev efter räddningen från Titanics förlisning berättar kortfattat om vad som hänt. Det är skrivet på brevpapper från räddningsfaryget M/S Carpathia. Så här skriver han, rakt citerat med stavfel konstiga ord och allt:

"On board the R.M.S. Carpathia

Älskade Moder
Må godt och hav hälsan är min största önskan. Jag får låta dig veta att vi kom fram igår kväll vid kl. 12 så vi fick komma i land med det samma för som ni väll vet så har Titanic gått till botten med en välldig massa människor.

Jag skall tala om vår resa. Vi gick från Köpenhamn den 4:e så reste vi med tåg och färger till Esbjerg. Så gick vi från Esbjerg den 6:e till Parkeston så reste vi tåg till Southampton så låg vid där ett par dagar på Emigranthotellet så kom med Titanic så var vi med honom till på söndag kväll han kolliderade med ett isbärg vid kl. half tolf sen fylldes med vatten allt mer och mer så vi måste lämna honom vid kl. 1 på natten och vid kl. 2 tiden så sjönk han. Då som väl var så kom vi i en livbåt så vi hade det bäst som fick det bäst. Det var många som låg i vattnet en 6 timmar. Så kom den båten vid kl halv 5 och tog oss ombord på den. Det såg ut som ett svinhus med den båten som vi varmed. Ni må tro att Titanic var en fin båt fint inrett och fin mat hade dom också det var som ett hotell. Jag får bedja dig att du sänder agnes och bertils adress till moster anna så kan jag få den senare för jag har slarvat bort dem. Jag har ej något vidare att skriva om utan jag får avsluta med många hälsningar från John.

Hälsa alla släcktingar och pappa från mig. Hälsa Oskar så godt. Jag skall skriva när jag har varit hos anna. Det var väl att jag hade paketet i kappsäcken annars så hade den varit i atlanten också. Var ej orolig för mig för vi får pengar för det bargasch som godt bort"


Så skriver en man som troligen nyligen blivit räddad från krocken med ett isberg på Atlanten för nära 100 år sedan.

Vi får alltså lära oss att han var på väg till en moster vid namn Anna i Amerika. Huruvida det är en riktig moster eller frun till någon av hans farbröder är oklart. I tidigare forskning har inte någon moster med namnet Anna påträffats. Han verkar också ha en relation till sin moster Agnes. Här finns således nya spår att forska i för att finna hans liv i Amerika.


[ Lägg till kommentar ]   |  permalink  |  related link
Titanicmannen, del 20 - Breven har kommit 
Jag har fått kopior av breven.

De brev som Titanicmannen, min mormors kusin, skrev i USA och sände till sin moder i Sverige, efter Titanics förlisning. Ett stort tack till L.U. som sände mig kopiorna.

Det är sirlig skrivstil på M/S Carpathias eget brevpapper, skrivet av en man som tillbringat timmar av sitt liv i livbåt nummer 13, medan Titanic sjönk till botten.


Titanicmannens första brev till modern.

Med all ivrighet, fantasi och tekniska hjälpmedel ska jag nu tyda de snart 100 år gamla orden och försöka förstå vem den 23-årige mannen bakom dem var. En oöppnad ask, okänd, främmande och outforskad, för mig. Nästan kusligt.


[ Lägg till kommentar ]   |  permalink  |  related link
Titanicmannen, del 17, L.U. funnen 
Glädjekontakt.

Jag har fått kontakt med min mormors mors brors barnbarn. Henner morbror är Titanicmannen, min mormors kusin. Ett faktum som jag betvivlar varit verkligt utan Internets medverkan.

Hon berättar bl.a. följande i ett mail till mig

Min bror berättade en sak,som jag hade glömt,men som jag nu minns att mamma berättade. Det måste ha hänt under Johns första tid på sjukhuset.

Morfar hade ett litet lantbruk och mamma, som väl bara var tonåring jobbade ensam i lagårn en morron, när hon fick se en främmande karl i dörren. Hon tänkte då:"Det måste va John,han är ju så lik faster Augusta". Hon blev väldigt rädd och rusade ut genom en bakdörr och in till mormor. Men mormor och morfar tog hand om honom och gav honom mat. Men han ville inte stanna hos dom, eftersom de bodde vid allmän väg. Han ville i stället ta sig till sin moster Tili (Ottilia), som bodde lite mer avsides. Om det var morfar eller någon annan som kontaktade sjukhuset vet vi inte. Han kom ju tillbaka dit så småningom.

Vad som hände John i Amerika efter 1912 och om han deltog i första världskriget vet vi inte. Någon släkting i Amerika har tydligen haft besök av honom och då var han "på luffen".


Det som började med ett besök på Titanicutställningen på Djurgården i somras, som gav inspiration till att gräva i den gamla skrönan om "mormors kusin - styrmannen på Titanic", har nu kommit till det stadie där jag omöjligen kan sluta.


[ Lägg till kommentar ]   |  permalink  |  related link
Titanicmannen, del 15, fantastiska pusselbitar 
När jag minst anar det, dyker pusselbitar upp, som förklarar.

I en kommentar här på bloggen berättar L.U. sin kunskap om sin morfars systers son, Titanicmannen. L.U. skriver så här:

Mycket intressant att följa Dina efterforskningar om Titanicmannen John Asplund. Jag har i min ägo två brev från honom till hans mor Augusta,som var syster till min morfar Otto,där han berättar om sin räddning. Det första skrev han strax efter han kommit i land,det andra daterat 24/5 från Minneapolis. Så här berättar han om sin räddning.

Hans vän Einar Karlsson och han skulle försöka komma med den andra livbåten,som firades ner. John hade redan hoppat i den, men när Einar kom efter hindrades han av en styrman,som gav honom en örfil. Då hoppade John tillbaka, när inte Einar fick följa med. De kom så småningom med den näst sista livbåten och satt sedan i den i sex timmar innan de blev upptagna på Carpathia. De frös förskräckligt.Men John skriver att han hade inte behövt frysa så mycket om han inte hade lånat ut sin rock till en eldare,som tydligen var mycket tunnklädd.

Enligt de här breven verkar han vara vid gott mod och fullständigt mentalt frisk.

Att John skulle ha varit styrman på Titanic är fel. Jag tror att en förväxling har skett med hans bror Oskar, som hade avlagt styrmans-och kaptensexamen. Hans sista befattning var befälhavare på Valparaiso. Den 18 december 1940 avgick Valparaiso från Nordamerika och försvann sedan. Enligt senare uppgifter blev fartyget torpederat i Nordatlanten nyårsafton samma år. Jag har också ett sista brev från Oskar till min morfar daterat 2/12 1940, där han bland annat nämner sin kusin Elin som jag antar är Din mormor.


Min glädje över ovanstående berättelse vet inga gränser. Förklaring till den omtalade örfilen, förklaring till anekdoten om styrmanskapet, förklaring till Oskars försvinnande. Pusselbitar som läggs till varandra och bildar en helhet.

Att jag söker kontakt med L.U. för att fortsätta lägga pusslet är den sortens självklarhet som alla inser.


[ Lägg till kommentar ]   |  permalink  |  related link

Tillbaks