Med den ständiga digitalieringen och publiceringe av historiska dokument följer att redan kända fakta kan studeras i originalhandling. Vi vet att John Charles färdades från Esbjerg till Parkestown, vilket är i Harwich för att därefter med tåg bege sig till Southampton och Titanic. När nu den engelska passagerarlistan finns tillgänglig ska den komma att bekräfta och tillföra fakta.
;)
Överst kan vi se att passgerarlistan avser främlingar som gått ombord i Southampton med White Star Line mot New York. Beteckningen Transmigrants betecknar "främlingar (andra än första klass passagerare) som ankommit till United Kingdom med en förbetald biljett och försäkran om att de ska fortsätta till platser utanför United Kingdom".
Näst längst ned finner vi "Johan Asplund" med biljettnummer 350054 registrerad som varande 23 år i tredje klass.
I kolumn 6 ser vi överst Sweden med texten Dane under, vilket kan vara ett förtydligande att passagerarna på listan är svenskar som åkt över Danmark. Av kolumn 7 framgår det att passagerarna ankommit till United Kingdom i Harwich med rederiet United Steamship Company, som var danskt och en föregångare till dagens DFDS.
[ Lägg till kommentar ] | permalink | related link
Registreringen och fadern.
Äntligen får John Charles och hans 700 räddade medresenärer kliva i land på fast mark för på dagen 100 år sedan. Det är kvällen den 18 April 1912 som Carpathia ankommer New Yorks hamn, pir 54 på västra sidan av Manhattan.
Originalmanifesten från 1912 bekräftar John Charles närvaro.
;)
Av någon anledning registrerar sig John Charles som snickare (carpenter) fastän vi känner som en van sjöman. Om det var hans fantasi eller helt enkelt felskrivet, då vi kan anta att omständigheterna varit något röriga, förblir outrett.
;)
Som närmast anhörig står det skrivet Father August Asplund, Köpmansgatan, Oskarshamn, Sweden, vilket förefaller märkligt då vi vet att hans mor bodde på Köpmansgatan och att föräldrarna var skilda sedan 1894. Något stämmer inte helt. En förklaring skulle kunna vara att i det allmänna tumultet blev Augusta uppfattat som August av registreringsmannen. Eftersom August är ett mansnamn tillkom med viss logik titeln Father.
En annan möjlig förklaring är att fadern faktiskt var skriven på Köpmansgatan trots de familjemässiga omständigheterna. I det fallet är det också möjligt att John Charles har en närvarande relation till sin far och att han kan ha skrivit brev till även honom om sin räddning från det förlista Titanic, vilket i sådana fall leder till nya ännu outforskade spår i jakten på hans liv.
100-årsdagen av John Charles, Titanicmannens, fot på amerikansk jord är värd att fira.
[ Lägg till kommentar ] | permalink | related link
Med livhanken i behåll.
Livbåt nummer 13 rodde enligt Jonh Charles endast 50 meter från Titanic, varifrån de såg Titanic gå ner i havet. Enligt Lawrence Beesley fanns ingen befälhavare ombord på livbåten varför de räddade gemensamt utsåg den eldare som stod i aktern till att föra befälet. John Charles skriver "ni må tro att det var en sorglig syn att skåda och höra så många människor kämpa för livet och ge opp sina nödrop".
John Charles skriver att de satt i livbåten cirka sex timmar eller något mera innan Carpathia dök upp. Havet var helt lugnt och spegelblankt, vilket John Charles beskriver med "Oceanen låg lika lugn som vattnet hem i vår tunna som står vid vedboden". Andra uppgifter gör gällande att Carpathia anlände redan vid 4-tiden, vilket ger cirka två timmars vistelse i livbåten. Beesley berättar att det var helt stjärnklart och helt vindstilla och kallt, mycket kallt. Likaså var mörkret massivt, vilket Beesley ger som förklaring till att han har svårt att peka ut vilka som var i livbåten. Det tjänar säkert också som förklaring varför John Charles berättar väldigt lite om tiden i livbåten, förutom att han lånar ut sin rock till en eldare som frös mer än han själv.
"När vi kom upp på Carpathia så omhuldades vi så godt sig göra där det första vi fick var en mun kaffe och det behövde vi för vi frös så vi skakades", fortsätter John Charles i brevet till sin mor. Carpathia var 100 meter kortare än Titanic och var på väg från New York till Europa, men fick med anledning av Titanickatastrofen vända om mot New York. Hon hade kapacitet för 2550 passagerare, varav 2250 i tredje klass, och fick från alla livbåtar ta emot ytterligare 705 frusna stackare, vilket gjorde vistelsen från den 15 april till den 18 april ansträngande.
Däcksbild från Carpathia
Klassgränserna ombord på Carpathia upprätthölls strängt trots den uppkomna situationen. De överlevande männen från tredje klass placerades på durken i ett lastrum. De hygieniska förhållandena var inte de bästa och August Wennerström beskriver det med "Däremot ledo vi förskräckligt af italienarnas, deras snusk är hemsk". Carl-Olof Jansson säger tvärtom att "vi blevo sen omhuldade på bästa sätt fick läkarvård å efter 1 1/2 dag var vi ganska krya". I denna miljön hade nu John Charles räddats och skulle förbli fram till kvällen den 18 april när Carpathia stävar uppför Hudson-floden in mot Manhatten där 40000 människor väntar på hennes ankomst trots regnet.
John Charles hade överlevt.
[ Lägg till kommentar ] | permalink | related link
Skillnaden mellan liv och död.
För att ytterligare förstå vad som hände på natten mellan den 14 och 15 April 1912 i John Charles liv har jag ställt samman flera vittensmål och pusselbitar.
Cirka 23.35 den 14 April kör Titanic in i isberget med styrbordssida och river upp ett långt sår i fartygets skrov under vattenlinjen. John Charles uppger att han och Einar låg och sov när sammanstötningen skedde. Einar vaknade och undrade om de kört på ett grund, vilket John Charles med sin sjövana skojar bort med att inga grund finns mitt ute i Atlanten. Efter 15 minuter kom en annan passagerare och knackade på deras hytt och berättade att de gått på ett isberg.
Einar och John Charles klädde sig och gick upp på akterdäck och fick veta att hela stäven var inbräckt och ballasten full av is. För att kontrollera själva om det var sant gick de fram i stäven för att konstatera det hemska. Vägen mellan akter och stäv var de tvungna att gå den långa gången kallad "Scotland Road" på plan E. Därefter gick de åter till aktern. I aktern hade då klargöring påbörjats för att fira livbåtarna. Av ritningarna kan vi se att det fanns fanns totalt 8 livbåtar i aktern - 4 på styrbords och 4 på babords sida.
;)
Enligt John Charles försökte de komma med den första båten som firades, vilket i aktern var antingen båt nummer 9 på styrbords sida eller 10 på babords sida vid cirka 01.20-tiden. John Charles lyckades men Einar fick en örfil av en styrman för sitt tilltag och fick återvända, vilket fick även John Charles att återvända till båtdäck. Om det var på babords sida kan det ha varit Lighttoller som delade ut örfilen och om det var på styrbords sida kan det ha varit Murdoch.
John Charles berättar de därefter gick och försökte komma med än den ena än den andra livbåten. Livbåt nummer 12 firades cirka 01.20 och nummer 11 cirka 01.25. Strax därefer firas livbåt numemr 13, vid 01.25-01.30.
Enligt Lawrence Besley, en 34-årig lärare från Southampton, hade manskapet beordrat kvinnor och barn att bege sig till underliggande däck B för att där gå ombord på de nedfirade livbåtarna. Karlarna fick stanna kvar på båtdäck. Under samma tidsrymd skapades ett rykte att männen skulle bege sig till babords sida, enligt Besley. John Charles skriver inget annat än än den ena än den andra, vilket med tanke på att mellan livbåt nummer 9, som de inte kommer i, och livbåt nummer 13, som de faktiskt kommer med, endast finns nummer 11 på styrbords sida. Då han skriver än den ena än den andra tyder det på att han och Einar var över på babords sida för att finna en livbåtsplats.
När livbåt 13 firats ned cirka 3 meter från båtdäck, vilket borde bli nånstans mellan däck A och B, beslutade sig John Charles och Einar för att hoppa ned i livbåten. Samma sak gjorde även Lawrence Besley, enligt uppgift på uppmaning från en besättningsman i livbåt 13, som frågat om det fanns några flera kvinnor och barn kvar på båtdäck, vilket Besley besvarat nekande och då fått förslaget av besättningsmannen att hoppa ned i livbåten.
På vägen ned var livbåt 13 nära att komma i vägen för ett utlopp av vatten från Titanic, men lyckades undvika. Eftersom Titanic redan då lutade betänkligt kom avståndet mellan livbåt 13 och 15, som firades cirka 01.30, att minska kraftigt med risk för att livbåt 15 skulle landa ovanpå livbåt 13. Manskapet i livbåt 13 lyckades skilja livbåtarna åt och få loss dem från linorna så att de kunde ro iväg på den spegelblanka Atlanten natten den 15 April 1912.
Ett hopp från säker död till räddat liv hade tagit John Charles ett steg i en säkrare riktning. Titanic var dömt att försvinna i djupet och nu hade John Charles att tillsammans med de övriga cirka 60 människorna att vänta på räddningen.
[ Lägg till kommentar ] | permalink | related link
Tredje klass måltider.
Dagsmenyn som John Charles intog den 14 april 1912 skulle komma att bli den sista dagsmenyn som serverades på fartyget.
;)
Värt att notera är att till frukost serverades swedish bread, med vilket avsågs knäckebröd. Faktum är att nära 10% av passagerarna var från Sverige, vilket gjorde att svenskarna kom på andra plats storleksmässigt bland passagerarna.
Föga anade John Charles och han medresenärer hur väl de skulle komma att behöva den energi som måltiderna gav dem. Blott timmar efter att den sista kakan och osten ätits skulle stora påfrestningar och utmaningar möta John Charles Asplund, Titanicmannen, och hans kamrater.
[ Lägg till kommentar ] | permalink | related link
Tredje klass.
Dagarna för Titanics avgång från Southampton tillbringade John Charles, Einar Karlsson och deras nyvunna kamrater på det John Charles kallar emigranthotellet i Southampton. Hans medresenär, Carl-Olof Jansson, kallar hotellet för emigranthemmet och med det kan vi anta att det är det som fram till 1908 kallades för Emigrants home på Albert Road i Southampton som avses. Efter 1908 döptes det till The Atlantic Hotel. Kvällarna på hotellet beskrivs som fyllda av sång och dans. Att John Charles var en festprisse kan vi bara gissa.
Efter avgång den 10 April från Southampton styrde Titanic till Cherbourg för ett kort stopp på redden och sen vidare till Cobh på Irland för även där ett kortare stopp den 11 April inför det stora steget över Atlanten.
Tredje klass passagerare, som John Charles tillhörde, var förlagda på de lägre däcksplanen på Titanic, medan första klassens passagerare höll till på de övre planen. Tredjeklassarna hade inte så mycket annat att sysselsätta sig med än att spela kort och gå runt på fartyget på de områden de var tillåtna till. Det var viktigt att inte blanda klasserna.
John Charles upplevde tillvaron ombord som mycket god. Han skriver i sitt första brev, ombord på M/S Carpathia, att "Ni må tro att Titanic var en fin båt fint inrett och fin mat hade dom också det var som ett hotell". Hytterna även i tredje klass var väl inredda. Måltiderna ombord var också väl tilltagna även för tredje klassens passagerare. Den 13 April, en lördag, serverades i tredje klass följande:
Frukost
Hafregrynsgröt och mjölk, stufvade grönsaker, stekt kött med lök, färskt bröd och smör, marmelad, svenskt knäckebröd, thé och kaffe.
Middag
Buljong, oxstek med brun sås, bönor, kokt potatis, svenskt knäckebröd, färskt bröd, rispudding med sviskon.
Kväll
"Paj på hare, kokta potatis, färskt hvetebröd, smör, rabarbersylt, ingefärssylt, svenskt knäckebröd, thé."
På kvällarna var det fest i tredje klass. Enligt en passagerare var det ett förskräckligt lif. Sedan vi lämnade England ha de inte gjort annat än druckit och dansat och spelat kort". I James Camerons film skildras också tydligt hur festandet pågick i nära gränslösa former. Stilla undrar jag om inte John Charles slog klackarna i taket och drog en spader.
Jag hoppas innerligt att han hade kul i sitt liv ombord på Titanic.
[ Lägg till kommentar ] | permalink | related link
Vem var han?
I John Charles andra brev efter räddningen från Titanic skriver han till sin mor och berättar om vad som hände på havet den ödesdigra kvällen. I livbåt nummer 13 fanns enligt uppgift 65 personer. Bland dessa 65 fanns fyra av Titanics totalt 174 eldare.
John Charles berättar i brevet att "jag hade ej behövt frysa sådant om inte jag hade lånat bort min rock till en eldare som var i den räddningsbåten som vi var i han hade inte mera på sig än ett långery ställ eller vad det kallas. Jag tyckte att han behöver den bättre än jag." Det var kallt under natten på havet och eldarna var ju vana vid hetta på sin arbetsplats och var därför inte klädda för kyla.
Vilken eldare var det som John Charles gav sin rock, uppkommer undran. Något definitivt besked står ej att finna, men några fakta finns över vad som skedde i livbåt nummer 13.
Frederick Barrett, från Southampton var 28 år och eldare. Han jobbade i pannrum 6 vid tiden för kollissionen med isberget. Han tog sig upp på däck och beordrades att ta kommandot i livbåt nummer 13. Cirka klockan 01.40 på morgonen den 15 april 1912 hissades livbåten ned mot vattnet. Den var nära att hamna i utloppet av vatten från en av fartygets pumpar och när den nådde havsytan drev den iväg och var nära att hamna under nästa livbåt, nummer 15, som också hissades ned. Barrett ska då snabbt ha tagit sig till linorna och lyckats kapa dem så att livbåt nummer 13 gick fri och kunde ros bort från Titanic.
I John Charles andra brev skriver han "När dom hade firat ner oss till vattnet så gjorde vi loss båten från linorna och rodde en 50 meter ifrån honom". Med att använda pronomenet "vi" ger John Charles intryck av att vara delaktig i att snabbt lyckas kapa linorna.
Frederick Barrett
I sjöförhören efteråt säger Barrett:
Fråga: What officer was in charge?
Svar: No officer in it. Because I had no clothes I felt myself giving out and gave it to somebody else. I do not know who it was.
Barrett uttalar här att han inte hade några kläder och blir därmed tydligt en kandidat för John Charles välvilja.
George William Beauchamp, 24 år, från Southampton var också eldare. Han lyckades fly i livbåt nummer 13. Han lär ha skakat av den kalla luften och det berättas att "när en gammal dam ska ha erbjudit honom sin kappa ska han ha vägrat och istället insisterat på att kappan skulle ges en ung irländsk flicka i livbåten". Beauchamp kan ju därefter ha erbjudits John Charles rock och godtagit det erbjudandet eftersom John Charles var en man. Uppenbart är att Beauchamp frös.
Det finns även berättelse om en Ruth Elizabeth Becker, 12 år från Southampton, som ska ha givit en filt till en av eldarna som frös så han skakade.
Därutöver finns två eldare ytterligare från Southampton. James Crimmins, 21 år och William James Major, 32 år. För dem finns inga noteringar om vad som skedde i livbåt nummer 13.
En man vid namn Choong Foo, 32 år från Hong Kong, var till yrket eldare, men reste med Titanic som passagerare.
100 år efteråt kan vi inte klarlägga vilken eldare John Charles gav sin rock till. Antingen var det Barrett, Beauchamp, Crimmins eller Major, som kan ha John Charles att tacka för sin överlevnad.
I livbåt nummer 13 fanns totalt 10 svenskar. Tre av dessa 10 känner vi redan i John Charles Asplund, kompisen Einar Karlsson och Gunnar Isidor Tenglin. Vad sa de till varandra där ute på det spegelblanka havet för 100 år sedan? Från flera livbåtar finns vittnesmål om att det var tyst i livbåtarna. Få sade något och känslan av skam ska ha infunnit sig i takt med att jämmerropen från de som frös ihjäl i vattnet tystnade.
[ Lägg till kommentar ] | permalink | related link
Tidlöst.
John Charles mosters barnbarnbarn visar mig ett vykort föreställande Titanic, som han fått av sin mor, som hon fått i sin tur i släkten. Vykortet är 27 cm långt och 9 cm högt.
Längst till vänster på vykortet står det "PANORAMA 13 Rotary Photos E C" och längst till höger står det "FRANK & Sons South Shields".
I mitten av kortet finns skrivet "White Star Liner Titanic left Southampton with 2.358 souls on board on her maiden voyage April 10th, 1912, struck an iceberg off cape race, Newfoundland, and sank April 15th with a loss of 1.653 passengers and crew.".
På kortets baksida anges det "BOOK POST Rotary Photographic series. Halfpenny without any communication. With communication ordinary letter rate."
Den troligaste, men inte på något vis verifierade bakgrunden till vykortet är att John Charles sänt kortet, från Amerika, till sin mor Augusta en tid efter Titanics undergång. Något motsägande att John Charles skulle ha sänt vykortet från Amerika är det faktum att Frank & Sons var marinfotografer från South Shields i England. Vykortet skulle således i det scenariot ha tryckts i England, exporterats till Amerika, där John Charles skickat det tillbaka över Atlanten till Sverige. En annan möjlighet är att John Charles sänt kortet långt senare när tjänstgjorde på flertal fartyg som anlöpte Europeiska hamnar. Brodern Oskar kan också ha funnit vykortet och tagit med sig tillbaka till Sverige, som ett minne över vad hans bror upplevt. Möjligheterna är många.
Om någon som läser detta har information om mellan vilka år som Frank & Sons, South Shields var aktiva, eller andra pusselbitar rörande detta tidlösa vykort, är naturligtvis tacksamheten stor för en kommentar eller kontakt.
[ kommentarer 2 ] ( 53 visningar ) | permalink | related link
Två män och deras gemensamma räddning.
I del 23 har jag publicerat brevet som John Charles Asplund, Titanicmannen, skrev till sin mor efter att ha kommit till New York, räddad från Titanics förlisning. Hans reskamrat, Einar Gervaius Karlsson, har berättat för sin dotter Rose Ann Jensen, om sina upplevelser av räddningen.
I tidskriften The Titanic Commutator återfinns Rose Ann's historia i augusti 1994.
Titanic Commutator, 1994
Nedan återger jag, fritt översatt till svenska, valda delar av historien, som John Charles är en del av.
"I ett brev 1959 från en av våra svenska farbröder, skrev han att hans broder Einar lämnat Sverige med sin kamrat Asplund. Efter att ha kontrollerat passagerarlistorna, antar jag att att det måste vara John Asplund. Vi kan inte komma ihåg att vår far nånsin nämnde honom, men vi minns att han talade om honom som "sin kamrat".
De två lämnade Malmö, Sverige, i början av april 1912 för färd till Southampton, England. De var inbokade att åka med Adriatic men blev överflyttade till Titanic. Deras första dagar ute till sjöss användes till att inspektera detta stora fartyg.
Den natt som Titanic körde in i isberget, vaknade han och hans vän (John Charles Asplund) i hytten av en knuff, en stöt i fartyget. När de lämnade hytten för att gå upp på däck för att undersöka vad som skett, kände de omedelbart isen och då de träffat några på däck fick de en kuslig känsla och deras instinkter sa dem att fartyget var utsatt för problem. Motorerna hade stannat och fartyget låg stilla i havet. De lämnade däck för att återvända till hytten för att åtminstone hämta familjefotot från bagaget och sina pengar, för säkerhets skull. När de nådde tredje eller fjärde steget ner mot sina hytter såg de havsvattnet, vilket de beskrev som "knädjupt". Det var en chock för dem att se vattnet och de förstod att fartyget tog in vatten snabbt. Självfallet hämtade de aldrig sina grejor
Han och hans vän bestämde sig att de inte skulle försvinna med fartyget och började planera hur de skulle lämna det.
Han och hans vän stod i en mörkare del av fartyget eller i skuggor. De ville inte bli sedda av de som lastade livbåtarna, eftersom vid den tidpunkten hade kapten Smith get order till sin besättning att använda vapen om så skulle bli nödvändigt.
De väntade i mörket på att en livbåt skulle fyllas och firas ned. När så skedde rusade de från sin väntplats och någonstans nära däverten hoppade de till repen som höll livbåten och klättrade ner i livbåten mycket snabbt.
Uppenbarligen hade de på förhand diskuterat vem som skulle ta vilket rep. De landade i livbåten alldeles innan den kom i vattnet. Som vi förstår det, hade Titanic en iögonenfallande slagsida när de lämnade skeppet. Glidningen nerför repet var lång och det skavde och slet i skinnet på händerna. Benen fick brännsår och skorna blev nästan avslitna.
Han berättade hur de som ansvarade för livbåtarna var tvungna att ro iväg från Titanic innan hon försvann, för att inte sugas med. Han såg hur Titanic böjde sig en sista gång och beskrev det som blixtar eller som fyrverkerier på 4:e juli. Den dödliga tystnaden följde. Snart kunde röster höras från andra livbåtar och några försökte nå varandara för att binda samman båtarna.
När Carpathia kom inom synhåll, uttryckte de som kunde både lättnad och glädje. Oförmögna att klättra uppför stegen på skeppets sida, blev han och hans vän hjälpta ur livbåten."
Efter att ha kommit till New York stannade Einar hos en moster under en kort tid."
Einars historia, som beskriven i andra hand skiljer sig i några delar från John Charles. Dels berättar inte Einar något om örfilen han ska ha fått vid ett första försök att hoppa i en livbåt. Å andra sidan berättar inte John Charles något om de rep som de ska ha glidit nerför och brännt händer och ben på. Han talar istället om att livbåten är tre meter ned.
Det framgår ingenting om att Einar och John Charles skulle ha fortsatt sin färd tillsammans i Amerika. Det faktum att Einar, enligt barnen, inte nämnde John Charles vid namn, indikerar någon form av distansering.
[ kommentarer 2 ] ( 34 visningar ) | permalink | related link
En verklighet för 97 år sedan.
Titanicmannen, min mormors kusin, skrev ett bred till sin mor, Augusta, den 24:e maj 1912. Drygt en månad efter Titanics undergång. Jag har läst brevet, tolkat vissa svårtydda ord och begrundat. Hela brevet återges nedan med felstavningar, gammalstavningar och allt.
Minneapolis den 24/5
Älskade moder må godt och hav hälsan är min största önskan. Jag skall nu i korthet tala om min räddning.
Vi låg och såv när sammanstötningen skedde. Einar vaknade och väckte mig och sade att den har bestämt stött på ett grund då skrattade jag och sade stött på ett grund här mitt ute atlanten vi lägger oss och såver igen när vi hade legat ungefär en 15 minuter så kom det en passagerare och knackade på dörren till våran hytt och sade att dom har kolliderat med ett isberg. Vi gingo ur bäddarna och klädde på oss. Det gick rätt så makligt. Vi trodde ej att båten skulle sjunka för dom skröt om de vattentäta skotten. När vi hade gjort oss iordning så gick vi upp på akterdäck när vi hade stått där några minuter sades det att hela stäven var inbräckt och att hela ballasten var full av is. Då sade jag till Einar att vi skal gå och se. Vi gingo och fingo oss riktigheten av hvad dom hade sagt och så såg vi ner i rummet hur vattnet forsade in sedan gingo vi akter igen. Det är en lång gång neri båten att promenera så man fick inte gå uppe på däck midskeps för att komma akter.
Vi som var tredje klass passagerare när vi kom akter så såg vi att dom öppnade portar till första klass och att tredje klasspassagerare gick dit upp. Vi följd med hopen när vi kom dit upp gjorde dom klart för att fira räddningsbåtarna i sjön och sade att fruntimmer skulle gå först. Den första båten firades och vi stod vid den andra skulle vi gå kom vi överens om Einar och jag.
Jag kom i den men när Einar skulle gå i den så fick han en örfil av en styrman när jag fick se det hoppade jag ur den räddningsbåten på Titanic igen. Sedan gick vi och tänkte att vi skulle komma med än den ena än den andra. Men det lät sig ej göra förrän när det var näst den sista jag sade att när den har firats ned som ett litet stycke så hoppar vi i den. Det var han med om. När dom hade firat ungefär en 3 meter så hoppade vi ner i den. Hade vi ej gjort det så hade vi nog inte blivit räddade.
När dom hade firat ner oss till vattnet så gjorde vi loss båten från "genorna?" och rodde en 50 meter ifrån honom. Då vi Titanic han gick med stäven ner. Ni må tro att det var en sorglig syn att skåda och höra så många människor kämpa för livet och ge opp sina nödrop. Nödropen varade ungefär en timme sedan hade de slocknat så det var tyst. Vi satt i räddningsbåten ungefär en sex timmar kanske lite längre då vi blevo upptagna på Karpathia (det var vid sjutiden) ni må tro att det det var ej för roligt att vara där man visste ju ej hur länge man fick vara där. Somliga sade här kan vi få sitta och svälta ihjäl och en del sade ett annat. Det var väl att oceanen var så stilla annars så hade ej så många blivit räddade som det var. Oceanen låg lika lugn som vattnet hem i vår tunna som står vid vedboden.
När vi kom upp på Karpathia så omhuldades vi så godt sig göra där det första vi fick var en mun kaffe och det behövde vi för frös så vi skakade jag hade ej behövt frysa sådant om inte jag hade lånat bort min rock till en eldare som var i den räddningsbåten som vi var i han hade inte mera på sig än ett långery ställ eller vad det kallas. Jag tyckte att han behöver den bättre än jag. När vi kom fram till Nevyork så mottogs vi på det hjärtligaste av välgörenhets människorna. Vi kom upp på frälsningsarmén Einar och jag och tre andra svenskar. (det läste ni väll i tidningen).
Har moster Ida fått Annas adress än?
Skriv och låt mig veta det och giv mig adressen så skall jag efter paketet och sända den till henne för jag vill att hon skall hava den när jag har räddat den från att ha blivit begraven i Atlanten.
Hälsa alla bekanta
Närhet till katastrof. Ett förtida Estonia. Titanicmannen överlevde med en hårsmån. En hårsmån från den resterande delen av hans liv, som vi vet mer om än han visste då.
Nu återstår att finna vad som hände honom från den 24:e maj 1912 till 5:e februari 1923, då han återkom till Sverige genom konsulatets försorg efter att ha rymt med en båt från USA till Antwerpen. Det enda spåret under den perioden är att han återkom till USA och Ellis Island den 25:e augusti 1919 med fartyget La Lorraine.
Jag behöver inte säga det, men gör det ändå. Om någon som läser detta skulle ha kännedom om någon mer pusselbit om Titanicmannens liv, är jag mer än glad för en kommentar, ett mail, ett telefonsamtal - vad som helst.
Fortsättning följer.
[ Lägg till kommentar ] | permalink | related link
Tillbaks Nästa
Kategorier
