Den 92 år pigge vårdaren från Väserviks hospital tar emot tillsammans med sin lika pigga 90-åriga fru i lägenheten i Västervik. När jag letar efter ett eluttag far han ned på knä på golvet och letar fram en sladd under bokhyllan. Stilla önskar jag vara lika rörlig vid den åldern.
Med bandspelare och mikrofon samtalar vi om Titanicmannen, John Charles Asplund, och hans vistelse på avdelning 32 i början 1940-talet. Nedan ett sammandrag av samtalet.
Kommer du ihåg John Charles Asplund?
Ja, han var liten. Han var lätt, var han, och vig.
Vad berättade han?
Nej, det gick inte att prata med honom. Vi försökte och prata med honom om båten och det där, men det gick inte. Han sa ingenting. Jag tror inte att han pratade med medpatienterna heller, utan han låg själv i sin säng där. Han låg mest tyst. Som jag kommer ihåg honom låg han mest i sängen och var tyst.
Visste ni om det här med båten, Titanic?
O, ja, det stod ju i journalerna att han hade varit på sjön och räddat sig från Titanic. Vi försökte prata med honom, men han kom inte ihåg nåt. Han blev väl chockad naturligtvis och det var ju svårt. Och jag har ju själv legat i flottan, så jag tänkte jag skulle prata med honom om det, men han svarade aldrig på det. Han var mest tyst.
Visste ni om att han hade varit i första världskriget?
Det gick inte att få nåt svar av han. Men det fanns väl i hans papper.
Hur såg det ut där han var?
Jag kan se sängen än. Han låg där under buldantäcket, en metallsäng, järnsäng. När man kommer in så var det en sal där med sex sängar. Han låg meddetsamma till vänster innanför dörren. Han hade samma plats hela tiden.
Hur såg det ut runt sängen? Hade han några saker?
Nej, det fanns inget sängbord eller nånting.
Ni som jobbade där. Vad tyckte ni om honom?
Inget besvär med honom som jag såg, men det vände ju blixtsnabbt. När man kanske gick ut efter frukost vart det kanske nåt helt annat.
Behövde ni lyft honom?
Nej, han åkte upp själv när vi skulle bädda och sisådär.
Fick ni ta i honom?
Ja, då, vi tog han i handen. Nu får du gå upp, nu ska vi bädda, och så där.
Ville han bada och tvätta sig?
Jag kommer inte ihåg. Men det ska jag tro att han gjorde. Han gick nog ut i tvättrummet.
Fick han besök?
Jag såg aldrig någon. Man kan säga att han var ensam, ja.
Vad fick han för behandlingar?
Medicin förstås, det fick han ju, men det vet ju inte en annan om vad det var, för det var ju överskötaren som gick och delade ut det.
Var han utomhus nåt?
Nej, jag såg aldrig honom vara ute. Jag tror aldrig han hade nåt långbad heller. För vi hade ju långbad på den tiden. Vi hade ju tre kar som vi fick sitta och ha patienter i. Men jag tror aldrig att han låg inne där.
Han har varit med om väldigt mycket!
O, ja det förstår jag. Jag försökte plocka ur honom om militären. Jag såg han var vid flottan och där låg ju jag också, men han sa aldrig något. För det fanns ju officerare som var stadiga som man kunde känna igen.
Vet du om det fanns flera på sjukhuset som hade varit med om Titanic?
Nej, det var den första som vi hörde hade vart där.
Den ende nu levande, som jag känner till, som träffat John Charles i verkliga livet har berättat det minne som finns.
Vårdarna kände uppenbarligen till att han varit med om Titanic och att han varit ute i första världskriget. I de journaler som jag fått fram finns inget nämnt om det. Antingen tyder det på att journalföringen eller arkiveringen är defekt eller att det faktiskt inte skrevs något i journalerna om detta. Informationen kan ju ha förts rent muntligt från den besökande brodern till vårdpersonalen.
Pusselbitarna fortsätter att ramla in och poppa upp. Fortsättning följer.
[ Lägg till kommentar ] | permalink | related link
Ögonvittne.
Det finns en man med en ålder på över 90 år som var vårdare på Västerviks hospital på den avdelning där Titanicmannen förvarades. 90-åringen minns Titanicmannen, John Charles Asplund, som räddades från Titanic med en hårsmån, som överlevde striderna i första världskriget, som smugglade sig med båt tillbaka till Europa, som rymde tre gånger från hospitalet i Västervik. Min mormors kusin.
Han minns en liten spenslig man, väldigt vig, som låg mycket till sängs på stor sal, en hel del tid i bälte och pratade väldigt lite. Den 90-årige mannen, som sett och hört John Charles, vill jag tala mera med.
Historien om Titanicmannen har nu vuxit till den nivå att en miniutställning. med rubriken Titanicmannen - Från skröna till verklighet är planerad att uppföras på Psykmuséet i Västervik från juni i år.
Som en service till alla som följer utvecklingen av historien finns nu en egen adress som leder direkt till kategorin Titanicmannen här på bloggen - www.makeit.se/titanicmannen.
Jag har åtta nya spaningsuppslag för att få fram mera fakta runt Titanicmannen, John Charles Asplund, och hans liv och öde.
Det som började med en idé efter ett besök på Titanicutställningen på Djurgården sommaren 2009, är nu på väg att bli en första utställning.
Historien fortsätter.
[ Lägg till kommentar ] | permalink | related link
Fasta och Stormen.
1912, samma år som Titanicmannen lyckades rädda sig från det sjunkande skeppet stod Västerviks hospital klart att brukas. Landet hade ett skriande behov av platser för "sinnessjuka". Hittills hade fattigvårdsinrättningar och livegenhet präglat mentalt lidande människor liv. Tänk på filmen "Den enfaldiga mördaren" och få en idé om förhållandena.
Titanicmannen, John Charles Asplund, kom att från 1923 vistas i främst två byggnader på det stora sjukhusområdet. Dels var det Länspaviljongen, även kallad för "Fasta", som var den rymningssäkraste av dem alla och dels var det avdelningarna 32 A och 32 B, populärt kallade för "Stormen". Hur situationen innanför dessa väggar var ska vi se i kommande delar.
Översiktsvy över området, med Gamlebyviken i bakgrunden.
Vi kan tydligt se att såväl Länspaviljongen, som Stormen hade inhägnade gårdar.
Länspaviljongen, som den såg ut förr
Länspaviljongen år 2010
Avdelning 32 A och B från förr, sedd från sydost.
Avdelning 32 A och B år 2010, sedd från nordost.
Fasta paviljongen och avdelningarna 32 A och B nyttjas idag av Kriminalvården som fängelse och häkte.
Det var på detta område som Titanicmannen levde och rymde totalt tre gånger under sin 20-åriga vistelse. Det var få som besökte honom, vilket gällde för de allra flesta. På den tiden var det en skam att känna någon som satt på "hospital". Det finns berättelser om att de som skulle besöka klev av tåget en station tidigare för att inte kunna misstänkas vara på väg till hospitalet.
Fram till mitten av 1950-talet fanns ingen egentlig vård av sinnessjuka. Långbad och insulin- och el-chocker kombinerat med medicin som idag skulle klassas som gift fanns att tillgripa. En period nyttjades även Lobotomering. Därefter kom äntligen Psykofarmakan, som på 1970-80-talen skulle komma att utklassas och på 1990-talet ersättas av de s.k. "lyckopillren", eller SSRI-preparat som är deras gemensamma benämning. Effekterna av SSRI-preparaten, som nyttjas flitigt i nutid, har vi inte sett biverkningarna av, ännu.
I kommande delar ska vi se hur vår man, Titanicmannen, hade det på hospitalet.
[ Lägg till kommentar ] | permalink | related link
De sista 14 åren i livet.
Samtidigt som börskrascher och världsdepression slår till 1929 inleder Titanicmannen sina sista 14 år kvar i livet. Han växlar mellan att vara sängliggande och vara uppe och gå, mellan att vara lugn och att skrika och slå sin omgivning, mellan lugn och oro. Ingen vet då varför. Ingen verkar veta om hans erfarenheter från isberg och världskrig.
I juli 1932 har han besök av sin broder Oscar med noteringen "Satt tyst men svarade då och då på tilltal.". Vad sa han? Vad berättade han?
I november 1935 skrivs "Idag agiterad och hotfull, hoppade upp i fönstret och slog sönder två fönsterrutor. Erhöll skärsår."
Juni 1939 har han åter besök av Oscar. Ingenting framkommer som noteras i journalen annat än "Besök av en broder, ingen reda med honom, svarade ej på tilltal."
Den 4:e september 1939 noteras "Besök av en släkting. Kände ej igen honom.". Huruvida det var släktingen som inte kände igen Titanicmannen eller tvärtom får vi aldrig veta. Tidpunkten stämmer dock med de minnen min mor har av att hennes mor, min mormor, gjorde besök hos Johan Charles Asplund på sjukhuset i Västervik.
I mars 1943 konstateras "Har på sista tiden blivit alltmera slö. Osnyggar av första och andra graden." En gradering för hur patienten sköter sin kropp verkar ha funnits. Situationen försämras och Titanicmannen har ont i magen, med diarréer och illamåenden. I maj 1943 berättar journalen "Tillståndet försämrat under den senaste tiden. Osnyggar mycket ofta och låter allt gå i sängen.". Slutligen, i augusti 1943, stiger febern till över 40 grader med kräkninar och diaréer. Den medicinska ordinationen blir "4-5 koltabletter dagligen."
Den 14:e augusti 1943 skrivs det svart på vitt "Till mors idag på efermiddagen kl 14,10. Dödsorsak: Enteritis acuta.".
Obduktionsjournalen förd av obducent Bobeck förtäljer om "tre brunbönstora stenar" i gallblåsan, "mjälten företer bilden av en typisk infektionsmjälte" samt "tunntarmarna, duodenom och jejenum rodnade och injicerade"
Akut tunntarmskatarr blev Titanicmannens slutliga död och med den tog han med sig sitt livs historia, som de närmast sörjande synbart visste mindre om än vi idag vet.
Hans sista 20 år finns dokumenterade på papper i journaler och förteckningar, ur vilka de senare delarna i historien tagits. Det är tiden före 1923 som vi ännu saknar detaljerade kunskaper om. Det lär finnas någon vårdare kvar i livet, som jobbade på 1940-talet, som möjligen skulle kunna minnas vår man, Titanicmannen, och som skulle kunna återberätta något som Johan Charles talat om under sina år på Västerviks hospital.
Alldeles oavsett vilken ytterligare information som går att forska fram är Titanicmannens hittills kända öden och äventyr ett uppenbart synopsis för en bok, en dramatisering, ett teaterstycke, en film.
Fortsättning följer.
[ Lägg till kommentar ] | permalink | related link
Hospitalliv.
Livet på hospital var ett förvarande liv. Några riktigt verksamma behandlingsmetoder fanns inte. 1923 hade vare sig elchocker eller lobotomi brukats ännu. Nedbäddad i säng eller nedlagd i långbad långa stunder, många timmar, gällde för att skapa lugn. I våldsamma fall gavs preparat som ofta fick patienterna att sova flera dygn. Det var i den miljön min mormors kusin, Titanicmannen, hamnat på sitt 34:e levnadsår.
Som vi ska se ville han inte vara där, han ville ut, bort, fly. Min bild av honom som överlevare stärks ju mer jag läser. Att han överlevde 20 år i Hospitalmiljö var i sig en bedrift.
Hans första år på hospitalet blev inte lugnt. Hans livsvilja och drivkraft kämpade mot förvaringen. Nedan citerar jag åter några noteringar ur hans sjukjournal.
Juni 1923
"Oro av planlös oordnad typ. Negativistisk och omöjlig att komma i någon som hälst kontakt med. Hotfull och våldsam tillfälligtvis. Idag slog han sönder en fönsterruta å salen och lyckades blixtsnabbt krypa igenom och springa sin väg. Återfanns i skogsbrynet vid staden cirka 3 timmar senare. Orolig och impulsiv. Ständigt uppe i farten. Långbad försöksvis."
Juli 1923
"Å enkelrum, där han petar sönder väggarna i ständigt traktan att bereda sig tillfälle att avvika. Till länspav."
Länspaviljongen var den byggnad där de mest bråkiga förvarades, där inlåsningen var total, närmast ett fängelse.
December 1923
"Då pat. idag gingo ut på gården passade A. På att rycka til sig en kvast med til hjälp av denna praktiserade han sig med otrolig snabbhet upp till et fönstergaller å gården, ut på taket och via stuprännan til marken. Han upphanns c:a 300 m från pav. Sängläge."
Under 1924 ligger han mest till sängs och i slutet av året noteras "Ligger fortfarande till sängs. Skriker och sjunger ofta."
1925 är han omsöm uppe ömsom sängliggande. Han spelar kort och är ibland skämtsam, ibland våldsam och slår ner andra patienter. Han växlar mellan orolig och lugn, men berättar aldrig något.
December 1928
"Skriker, svär och domderar med mäktig stämma, ej utan humoristiskt inslag. Tyst och lugn, då han får röka en cigarett eller får "en drink" = 5-10 streck Paraldehyd."
Paraldehyd fungerade ungefär som sömnmedel.
Så i februari 1929 var det dags för överlevaren att planerat åter en gång ta till flykten.
Februari 1929
"Genom att slå ut fönster ljudlöst hade pat. I natt lyckats taga sig ut från avdelningen. Hade rivit lakanen och knutit ihop samt firat sig ut på så sätt. Sytt sig en kostym av filtar, sytt ihop med lakanen. Gick in i maskin och frågade efter en Sundsvallsskuta, igenkändes på kläderna. Till avd. 32 A."
Huruvida det påverkade Titanicsmannens sökande i denna stund eller ej får vi aldrig veta. År 1895 mönstrade hans far, Johan August Alfred Asplund, på fartyget Andrea i Hudiksvall, dvs. då Titanicmannen var 6 år gammal. Hudiksvall är endast 8 mil från Sundsvall och Andrea kan ha kommit från Sundsvall.
Nu har Titanicmannen 14 år kvar i livet.
[ Lägg till kommentar ] | permalink | related link
1923.
Vad som hände Titanicmannen, min mormors kusin, från 1912 till 1923, med undantag av båtfärden med La Lorraine 1919, är ännu okänt. 1923 kom att bli ett år som satte scenen för hans resterande 20 år i livet. Läsningen av sjukhusjournalen från Västerviks hospital, som det hette då, är ömsom skrämmande ömsom intressant med ett drygt 80 år gammalt språkbruk.
Den 26 mars 1923 inkommer till Kungliga direktionen för Västeriks hospital från ordföranden i Oskarshamns fattigvårdsstyrelse en ansökan om "mottagande till vård i 3:e betalningsklassen på de under Eder förvaltning stående hospital". Titanicmannen själv blev underrättad tre dagar senare sen 29 mars. Var han förvarades fram till den 17 juni 1923, då han intogs på Västerviks hospital förblir oklart. De omnämnda platserna är polishäktet och försörjningsinrättningen i Oskarshamn.
I sjukhusjournalen kan vi bl.a. utläsa att diagnosen för hans tillstånd blev "schizophrenia".
I inledningen av journalen finns övergripande beskrivet hans bakgrund, tillstånd m.m. Därefter följer en slags loggbok med daterade noteringar ända fram till 1943. För att ge en bild och förstå hur situationen var vid ankomsten till Västervik hospital 1923 och hur lite sjukhuset visste om hans tidigare räddning vid Titanic, citerar jag journalens inledande stycke.
"Fadern begiven på dryckenskap och utsvävningar. Patienten har uppfostrats i hemmet, genomgått folkskola och konfirmerats med betyget försvarlig. Sedan uppväxtåren mestadels seglat som sjöman. De senaste 10 åren har han vistats i Amerika. Den 5/2 1923 intogs han å Gibraltar i Göteborg hemsänd från Antwerpen genom konsulatet: han hade i Portland smugit sig ombord på en ångare. Intogs på polisremiss och läkarebetyg om, att han uppförde sig virrigt och delvis våldsamt.
Status därstådes den 19/3 1923: Somatiskt intet att anmärka. Patienten vårdas å övervakningsavdelning för oroliga: går mestadels uppe i skjortan, synes rädd för att taga på sig strumpor, även rädd för alla slags beröring, mycket rådvill: kommer ibland fram till läkaren vid ronden men yttrar intet, höres mumla om elaka människor, som inte ha med honom att göra. Han ansiktsuttryck är stelt. Han är tydligen hemfallen åt sinnesvillor, gör ett opålitligt intryck men har ännu inte begått några våldsamheter. I april 1923 avhämtades patienten från Gibraltar av en sin broder. Redan de första dagarna av sin vistelse där våldförde han sig mot brodern så att patienten måste omhändertagas och insättas å polisarrest, därifrån han sedermera överförts till försörjningsinrättningen.
Status praesens den 20 juni 1923
Patienten är 163 cm lång och väger 55 kg. Spenslig kroppsbyggnad med ganska klent hull. Huvudform och ansiktsbildning avvika icke från det vanliga. Huvudmåtten: 15-18-56 cm resp.
Somatisk undersökning kan icke företagas på gr.a. patientens motsträvighet. Han vårdas sängliggande å orolig vaksal. Springer ständigt upp ur bädden och söker tränga sig ut vid dörrar och fönster. Svarar aldrig på tilltal. Blir vredgad och brusar upp, då han får tillsägelse om snyggning etc. Ansiktsuttryck förstrött utan egentlig mimik. Han värjer sig för undersökning och närmanden. Insisterar man blir han hotfull och förefaller med möda behärska sig. Han sköter sig själv på alla sätt."
Den då 34-årige Titanicmannen bar på sina hemligheter, sina upplevelser, och hade av allt att döma energi att vilja fly från den miljö han hamnat i på Hospitalet, som senare skulle komma att kallas Sinnessjukhus, långt innan ordet Psykologi blev ett vardagligt ord.
20 år återstod av hans liv, av vilket vi kommer att se mera av.
Fortsättning följer.
[ Lägg till kommentar ] | permalink | related link
Sjukhusjournalerna.
23 A3-sidor med kopior på journaler av alla de slag från Västerviks hospital rörande Titanicmannen, min mormors kusin John Charles Asplund, har landat i min brevlåda.
I nuläget kan kort konstateras att han smög ombord på en ångare i Portland, USA, som ankom Antwerpen, Belgien, 1923. Han skickades med svenska konsulatets hjälp till fattigvården i Göteborg, där han var virrig och våldsam. Hans bror hämtade honom till hemmet i Oskarshamn samma år. Dock blev han åter våldsam och med polisens hjälp intogs han på Västerviks hospital samma år och förblev där till sin död 1943, förorsakad av akut tunntarmskatarr.
Mera fakta kommer efter noggrann genomläsning.
Redan nu uppstår frågan vad som hände med den 1919 dokumenterat friske John Asplund fram till 1923, då han anlände Antwerpen i ett förvirrat tillstånd?
[ Lägg till kommentar ] | permalink | related link
Kategorier
