I del 23 har jag publicerat brevet som John Charles Asplund, Titanicmannen, skrev till sin mor efter att ha kommit till New York, räddad från Titanics förlisning. Hans reskamrat, Einar Gervaius Karlsson, har berättat för sin dotter Rose Ann Jensen, om sina upplevelser av räddningen.
I tidskriften The Titanic Commutator återfinns Rose Ann's historia i augusti 1994.
Titanic Commutator, 1994
Nedan återger jag, fritt översatt till svenska, valda delar av historien, som John Charles är en del av.
"I ett brev 1959 från en av våra svenska farbröder, skrev han att hans broder Einar lämnat Sverige med sin kamrat Asplund. Efter att ha kontrollerat passagerarlistorna, antar jag att att det måste vara John Asplund. Vi kan inte komma ihåg att vår far nånsin nämnde honom, men vi minns att han talade om honom som "sin kamrat".
De två lämnade Malmö, Sverige, i början av april 1912 för färd till Southampton, England. De var inbokade att åka med Adriatic men blev överflyttade till Titanic. Deras första dagar ute till sjöss användes till att inspektera detta stora fartyg.
Den natt som Titanic körde in i isberget, vaknade han och hans vän (John Charles Asplund) i hytten av en knuff, en stöt i fartyget. När de lämnade hytten för att gå upp på däck för att undersöka vad som skett, kände de omedelbart isen och då de träffat några på däck fick de en kuslig känsla och deras instinkter sa dem att fartyget var utsatt för problem. Motorerna hade stannat och fartyget låg stilla i havet. De lämnade däck för att återvända till hytten för att åtminstone hämta familjefotot från bagaget och sina pengar, för säkerhets skull. När de nådde tredje eller fjärde steget ner mot sina hytter såg de havsvattnet, vilket de beskrev som "knädjupt". Det var en chock för dem att se vattnet och de förstod att fartyget tog in vatten snabbt. Självfallet hämtade de aldrig sina grejor
Han och hans vän bestämde sig att de inte skulle försvinna med fartyget och började planera hur de skulle lämna det.
Han och hans vän stod i en mörkare del av fartyget eller i skuggor. De ville inte bli sedda av de som lastade livbåtarna, eftersom vid den tidpunkten hade kapten Smith get order till sin besättning att använda vapen om så skulle bli nödvändigt.
De väntade i mörket på att en livbåt skulle fyllas och firas ned. När så skedde rusade de från sin väntplats och någonstans nära däverten hoppade de till repen som höll livbåten och klättrade ner i livbåten mycket snabbt.
Uppenbarligen hade de på förhand diskuterat vem som skulle ta vilket rep. De landade i livbåten alldeles innan den kom i vattnet. Som vi förstår det, hade Titanic en iögonenfallande slagsida när de lämnade skeppet. Glidningen nerför repet var lång och det skavde och slet i skinnet på händerna. Benen fick brännsår och skorna blev nästan avslitna.
Han berättade hur de som ansvarade för livbåtarna var tvungna att ro iväg från Titanic innan hon försvann, för att inte sugas med. Han såg hur Titanic böjde sig en sista gång och beskrev det som blixtar eller som fyrverkerier på 4:e juli. Den dödliga tystnaden följde. Snart kunde röster höras från andra livbåtar och några försökte nå varandara för att binda samman båtarna.
När Carpathia kom inom synhåll, uttryckte de som kunde både lättnad och glädje. Oförmögna att klättra uppför stegen på skeppets sida, blev han och hans vän hjälpta ur livbåten."
Efter att ha kommit till New York stannade Einar hos en moster under en kort tid."
Einars historia, som beskriven i andra hand skiljer sig i några delar från John Charles. Dels berättar inte Einar något om örfilen han ska ha fått vid ett första försök att hoppa i en livbåt. Å andra sidan berättar inte John Charles något om de rep som de ska ha glidit nerför och brännt händer och ben på. Han talar istället om att livbåten är tre meter ned.
Det framgår ingenting om att Einar och John Charles skulle ha fortsatt sin färd tillsammans i Amerika. Det faktum att Einar, enligt barnen, inte nämnde John Charles vid namn, indikerar någon form av distansering.
[ kommentarer 2 ] ( 34 visningar ) | permalink | related link
Oturen.
Att Titanicmannen, John Charles Asplund, reste tillsammans med sin kamrat Einar Karlsson är redan känt. Men vad hände med Einar efter Titanics förlisning?
Det visar sig turligt nog att Einar innehade ett ovanligt andrannamn - Gervasius. Därmed underlättas sökningen betydligt och följande information framträder, översatt från engelska.
Einar Gervasius Carlson, tidigare, Karlsson, föddes i Oskarshamn, Sverige den 19:e juni 1890. Han var 21 år gammal när han och hans vän, John Charles Asplund, gick ombord på Titanic för att fara till USA. De var ursprungligen bokade på skeppet Adriatic, men på grund av en kolstrejk blev de överflyttade till den otursdrabbade Titanic.
Enligt Einars dotterdotter "Ville han aldrig tala om natten då Titanic sjönk, men vad vi vet fick han ingen möjlighet att ta med sina personliga tillhörigheter och hade svårigheter att ta sig i livbåten, såsom varande tredje klassens passagerare".
Vad han talat om för sina nära är att han och hans vän var tvungna att gömma sig i skuggorna och slutligen bestämde de sig för att klättra nedför repen till en livbåt som var på väg att sänkas ned. Einar fick brännskador på händer, armar och ben.
"Han såg på medan skeppet sjönk och beskrev det som mycket liknande ett fyrverkeri. Därefter dödstyst när den sista delen av Titanic försvann", enligt dotterdottern.
Einar led av mardrömmar varje April månad.
Han bosatte sig i Nebraska 1916 efter att ha rest runt i USA och levt i Kalifornien, colorado, New York och Minnesota. Han blev amerikansk medborgare 1917 och tjänstgjorde i armén och stred i första världskriget. Efteråt återvände han till Nebraska och blev bonde för att senare jobba för ett telefonibolag.
Einar avled vid 67 års ålder den 12:e april 1958. Hans dotter donerade de få kvarvarande tingen han lyckats behålla från skeppet, inkluderande hans entrébiljett till matsalen på Titanic, till Titanical Historical Society.
En ny intressant uppgift är att egentligen skulle de bägge inte ha färdats med Titanic utan med Adriatic. Ett inslag av otur.
Då Einar reste runt skulle det kunna tänkas att även John Charles gjorde likadant. En tidigare uppgift gör gällande att John Charles "gick på luffen", vilket skulle stämma med Einars liv. De kanske luffade tillsammans. De bägge kom även att delta i första världskriget.
Nästan på dagen 46 år efter Titanics förlisning dör Einar.
[ Lägg till kommentar ] | permalink | related link
Kategorier
