Äntligen får John Charles och hans 700 räddade medresenärer kliva i land på fast mark för på dagen 100 år sedan. Det är kvällen den 18 April 1912 som Carpathia ankommer New Yorks hamn, pir 54 på västra sidan av Manhattan.
Originalmanifesten från 1912 bekräftar John Charles närvaro.
;)
Av någon anledning registrerar sig John Charles som snickare (carpenter) fastän vi känner som en van sjöman. Om det var hans fantasi eller helt enkelt felskrivet, då vi kan anta att omständigheterna varit något röriga, förblir outrett.
;)
Som närmast anhörig står det skrivet Father August Asplund, Köpmansgatan, Oskarshamn, Sweden, vilket förefaller märkligt då vi vet att hans mor bodde på Köpmansgatan och att föräldrarna var skilda sedan 1894. Något stämmer inte helt. En förklaring skulle kunna vara att i det allmänna tumultet blev Augusta uppfattat som August av registreringsmannen. Eftersom August är ett mansnamn tillkom med viss logik titeln Father.
En annan möjlig förklaring är att fadern faktiskt var skriven på Köpmansgatan trots de familjemässiga omständigheterna. I det fallet är det också möjligt att John Charles har en närvarande relation till sin far och att han kan ha skrivit brev till även honom om sin räddning från det förlista Titanic, vilket i sådana fall leder till nya ännu outforskade spår i jakten på hans liv.
100-årsdagen av John Charles, Titanicmannens, fot på amerikansk jord är värd att fira.
[ Lägg till kommentar ] | permalink | related link
Med livhanken i behåll.
Livbåt nummer 13 rodde enligt Jonh Charles endast 50 meter från Titanic, varifrån de såg Titanic gå ner i havet. Enligt Lawrence Beesley fanns ingen befälhavare ombord på livbåten varför de räddade gemensamt utsåg den eldare som stod i aktern till att föra befälet. John Charles skriver "ni må tro att det var en sorglig syn att skåda och höra så många människor kämpa för livet och ge opp sina nödrop".
John Charles skriver att de satt i livbåten cirka sex timmar eller något mera innan Carpathia dök upp. Havet var helt lugnt och spegelblankt, vilket John Charles beskriver med "Oceanen låg lika lugn som vattnet hem i vår tunna som står vid vedboden". Andra uppgifter gör gällande att Carpathia anlände redan vid 4-tiden, vilket ger cirka två timmars vistelse i livbåten. Beesley berättar att det var helt stjärnklart och helt vindstilla och kallt, mycket kallt. Likaså var mörkret massivt, vilket Beesley ger som förklaring till att han har svårt att peka ut vilka som var i livbåten. Det tjänar säkert också som förklaring varför John Charles berättar väldigt lite om tiden i livbåten, förutom att han lånar ut sin rock till en eldare som frös mer än han själv.
"När vi kom upp på Carpathia så omhuldades vi så godt sig göra där det första vi fick var en mun kaffe och det behövde vi för vi frös så vi skakades", fortsätter John Charles i brevet till sin mor. Carpathia var 100 meter kortare än Titanic och var på väg från New York till Europa, men fick med anledning av Titanickatastrofen vända om mot New York. Hon hade kapacitet för 2550 passagerare, varav 2250 i tredje klass, och fick från alla livbåtar ta emot ytterligare 705 frusna stackare, vilket gjorde vistelsen från den 15 april till den 18 april ansträngande.
Däcksbild från Carpathia
Klassgränserna ombord på Carpathia upprätthölls strängt trots den uppkomna situationen. De överlevande männen från tredje klass placerades på durken i ett lastrum. De hygieniska förhållandena var inte de bästa och August Wennerström beskriver det med "Däremot ledo vi förskräckligt af italienarnas, deras snusk är hemsk". Carl-Olof Jansson säger tvärtom att "vi blevo sen omhuldade på bästa sätt fick läkarvård å efter 1 1/2 dag var vi ganska krya". I denna miljön hade nu John Charles räddats och skulle förbli fram till kvällen den 18 april när Carpathia stävar uppför Hudson-floden in mot Manhatten där 40000 människor väntar på hennes ankomst trots regnet.
John Charles hade överlevt.
[ Lägg till kommentar ] | permalink | related link
Skillnaden mellan liv och död.
För att ytterligare förstå vad som hände på natten mellan den 14 och 15 April 1912 i John Charles liv har jag ställt samman flera vittensmål och pusselbitar.
Cirka 23.35 den 14 April kör Titanic in i isberget med styrbordssida och river upp ett långt sår i fartygets skrov under vattenlinjen. John Charles uppger att han och Einar låg och sov när sammanstötningen skedde. Einar vaknade och undrade om de kört på ett grund, vilket John Charles med sin sjövana skojar bort med att inga grund finns mitt ute i Atlanten. Efter 15 minuter kom en annan passagerare och knackade på deras hytt och berättade att de gått på ett isberg.
Einar och John Charles klädde sig och gick upp på akterdäck och fick veta att hela stäven var inbräckt och ballasten full av is. För att kontrollera själva om det var sant gick de fram i stäven för att konstatera det hemska. Vägen mellan akter och stäv var de tvungna att gå den långa gången kallad "Scotland Road" på plan E. Därefter gick de åter till aktern. I aktern hade då klargöring påbörjats för att fira livbåtarna. Av ritningarna kan vi se att det fanns fanns totalt 8 livbåtar i aktern - 4 på styrbords och 4 på babords sida.
;)
Enligt John Charles försökte de komma med den första båten som firades, vilket i aktern var antingen båt nummer 9 på styrbords sida eller 10 på babords sida vid cirka 01.20-tiden. John Charles lyckades men Einar fick en örfil av en styrman för sitt tilltag och fick återvända, vilket fick även John Charles att återvända till båtdäck. Om det var på babords sida kan det ha varit Lighttoller som delade ut örfilen och om det var på styrbords sida kan det ha varit Murdoch.
John Charles berättar de därefter gick och försökte komma med än den ena än den andra livbåten. Livbåt nummer 12 firades cirka 01.20 och nummer 11 cirka 01.25. Strax därefer firas livbåt numemr 13, vid 01.25-01.30.
Enligt Lawrence Besley, en 34-årig lärare från Southampton, hade manskapet beordrat kvinnor och barn att bege sig till underliggande däck B för att där gå ombord på de nedfirade livbåtarna. Karlarna fick stanna kvar på båtdäck. Under samma tidsrymd skapades ett rykte att männen skulle bege sig till babords sida, enligt Besley. John Charles skriver inget annat än än den ena än den andra, vilket med tanke på att mellan livbåt nummer 9, som de inte kommer i, och livbåt nummer 13, som de faktiskt kommer med, endast finns nummer 11 på styrbords sida. Då han skriver än den ena än den andra tyder det på att han och Einar var över på babords sida för att finna en livbåtsplats.
När livbåt 13 firats ned cirka 3 meter från båtdäck, vilket borde bli nånstans mellan däck A och B, beslutade sig John Charles och Einar för att hoppa ned i livbåten. Samma sak gjorde även Lawrence Besley, enligt uppgift på uppmaning från en besättningsman i livbåt 13, som frågat om det fanns några flera kvinnor och barn kvar på båtdäck, vilket Besley besvarat nekande och då fått förslaget av besättningsmannen att hoppa ned i livbåten.
På vägen ned var livbåt 13 nära att komma i vägen för ett utlopp av vatten från Titanic, men lyckades undvika. Eftersom Titanic redan då lutade betänkligt kom avståndet mellan livbåt 13 och 15, som firades cirka 01.30, att minska kraftigt med risk för att livbåt 15 skulle landa ovanpå livbåt 13. Manskapet i livbåt 13 lyckades skilja livbåtarna åt och få loss dem från linorna så att de kunde ro iväg på den spegelblanka Atlanten natten den 15 April 1912.
Ett hopp från säker död till räddat liv hade tagit John Charles ett steg i en säkrare riktning. Titanic var dömt att försvinna i djupet och nu hade John Charles att tillsammans med de övriga cirka 60 människorna att vänta på räddningen.
[ Lägg till kommentar ] | permalink | related link
Tredje klass måltider.
Dagsmenyn som John Charles intog den 14 april 1912 skulle komma att bli den sista dagsmenyn som serverades på fartyget.
;)
Värt att notera är att till frukost serverades swedish bread, med vilket avsågs knäckebröd. Faktum är att nära 10% av passagerarna var från Sverige, vilket gjorde att svenskarna kom på andra plats storleksmässigt bland passagerarna.
Föga anade John Charles och han medresenärer hur väl de skulle komma att behöva den energi som måltiderna gav dem. Blott timmar efter att den sista kakan och osten ätits skulle stora påfrestningar och utmaningar möta John Charles Asplund, Titanicmannen, och hans kamrater.
[ Lägg till kommentar ] | permalink | related link
Tredje klass.
Dagarna för Titanics avgång från Southampton tillbringade John Charles, Einar Karlsson och deras nyvunna kamrater på det John Charles kallar emigranthotellet i Southampton. Hans medresenär, Carl-Olof Jansson, kallar hotellet för emigranthemmet och med det kan vi anta att det är det som fram till 1908 kallades för Emigrants home på Albert Road i Southampton som avses. Efter 1908 döptes det till The Atlantic Hotel. Kvällarna på hotellet beskrivs som fyllda av sång och dans. Att John Charles var en festprisse kan vi bara gissa.
Efter avgång den 10 April från Southampton styrde Titanic till Cherbourg för ett kort stopp på redden och sen vidare till Cobh på Irland för även där ett kortare stopp den 11 April inför det stora steget över Atlanten.
Tredje klass passagerare, som John Charles tillhörde, var förlagda på de lägre däcksplanen på Titanic, medan första klassens passagerare höll till på de övre planen. Tredjeklassarna hade inte så mycket annat att sysselsätta sig med än att spela kort och gå runt på fartyget på de områden de var tillåtna till. Det var viktigt att inte blanda klasserna.
John Charles upplevde tillvaron ombord som mycket god. Han skriver i sitt första brev, ombord på M/S Carpathia, att "Ni må tro att Titanic var en fin båt fint inrett och fin mat hade dom också det var som ett hotell". Hytterna även i tredje klass var väl inredda. Måltiderna ombord var också väl tilltagna även för tredje klassens passagerare. Den 13 April, en lördag, serverades i tredje klass följande:
Frukost
Hafregrynsgröt och mjölk, stufvade grönsaker, stekt kött med lök, färskt bröd och smör, marmelad, svenskt knäckebröd, thé och kaffe.
Middag
Buljong, oxstek med brun sås, bönor, kokt potatis, svenskt knäckebröd, färskt bröd, rispudding med sviskon.
Kväll
"Paj på hare, kokta potatis, färskt hvetebröd, smör, rabarbersylt, ingefärssylt, svenskt knäckebröd, thé."
På kvällarna var det fest i tredje klass. Enligt en passagerare var det ett förskräckligt lif. Sedan vi lämnade England ha de inte gjort annat än druckit och dansat och spelat kort". I James Camerons film skildras också tydligt hur festandet pågick i nära gränslösa former. Stilla undrar jag om inte John Charles slog klackarna i taket och drog en spader.
Jag hoppas innerligt att han hade kul i sitt liv ombord på Titanic.
[ Lägg till kommentar ] | permalink | related link
Amerikansk hjälpsamhet.
Pling säger det i inkorgen när mailet från National Archives and Records Administration anländer med rubriken USSB records. Jag är en millimeter från att låta detta mail följa med den övriga spamfloden med okända avsändare och engelskspråkiga ämnesrader. Men något stoppar mig, får mig att reagera. USSB känner jag igen
Det visar sig vara svaret på min fråga om John Charles fanns med på besättningslistan när Cabegon den 3 juli 1920 anlände till New York. Om besättningslistan finns skulle den vara bland dokumenten från United States Shipping Board - USSB.
Jag läser svaret med den förväntan och spänning som omöjligt kan låta sig dämpas.
"The records of the U.S. Shipping Board (Record Group 32) are in the custody of this unit. I have checked the General File, 1920-26 (Entry 385) and have located a file for the crew lists for the S.S. Cabegon for that time period (box 9). Unfortunately, the crew list for the voyage that arrived July 3, 1920 in New York was not in the file. I checked the crew list for June 21, 1920, and I did not find the name John Charles Asplund.
If you have any other questions, please let me know."
Olyckligtvis fanns inte besättningslistan i mappen för Cabegon den 3 juli 1920. Därmed går det inte att avgöra John Charles roll på Cabegon vid det tillfället. Så är det.
Men, det goda är att tjänstemannen på NARA erbjuder sig att ta emot flera andra frågor. Gladd över den amerikanska hjälpsamheten svarar jag omgående med frågan om det kan vara så att USSB har dokument som kan bekräfta huruvida John Charles var på besättningslistan den där söndagen den 28 oktober 1917 när fartyget USAT Finland blev torpederat utanför den franska kusten.
Frågan är ställd och ännu en gång inväntar jag svar.
[ Lägg till kommentar ] | permalink | related link
U.S. Shipping Board.
Det visar sig att John Charles stiger i land i New York den 3 juli 1920 från fartyget Cabegon. Hans namn återfinns i passagerarlistan, vilket skulle indikera att han var passagerare av någon anledning. Cabegon hade farit från Spanien och Italien via Gibraltar mot New York. Det är en medarbetare på internet som givit mig informationen om John Charles resa med Cabegon. Tänk om John Charles hade anat vad vi skulle komma veta om honom hundra år senare.
New York Passenger Lists, 1820-1957
about F Asplund
Name: F Asplund
Arrival Date: 3 Jul 1920
Birth Year: abt 1889
Age: 31
Gender: Male
Ethnicity/Race/Nationality: Scandinavian
Port of Departure: Spain Italy Via Gibraltar
Port of Arrival: New York, New York
Ship Name: Cabegon
Efter vad vi tidigare vet ankom John Charles med fartyget Buffalo Bridge till New York den 10 februari 1920. Buffalo Bridge byggdes för U.S. Shipping Board år 1919. Det trafikerade sträckan Spanien-Portugal-New York 1920-21. Att John Charles nu fem månader senare, den 3 juli, skulle klassas som passagerare vid ankomsten med Cabegon förefaller märkligt. Vi vet också sedan tidigare att han ankommer med fartyget Sabotawan den 29 mars 1921 till New York. Sabotawan var byggt 1919 med avsikt att användas av flottan för transport av manskap, men kom aldrig till användning. Dess första ägare var U.S Shipping Board.
Fartyget Cabegon byggdes av Merchant Shipbuilding Corp, Bristol, Pennsylvania, år 1919, åt U.S. Shipping Board. Det trafikerade sträckan London-Gibraltar-Southampton-New York under 1919-1920. Först 1931 blev Cabegon skrotat i Baltimore.
;)
Ritning av Cabegon
U.S. Shipping Board skapades som en nödlösning den 7 september 1916 och startade sin verksamhet den 30 januari 1917. Dess syfte var att reglera kommersiell sjöfart och dess handelsprinciper, sjöfartsförsäkringar etc. I och med Amerikas aktiva deltagande i första världskriget sommaren 1918 förvandlades U.S. Shipping Board till en militär angelägenhet. Inte förrän den 2 mars 1934 avvecklas U.S. Shipping Board.
Det gemensamma för de tre fartygen är att U.S. Shipping Board är ägaren. Här uppkommer intressanta möjligheter att finna ytterligare information i de arkiv som finns efter U.S. Shipping Board. När jag förstår att arkiven finns på sju olika platser i USA och omfattar oändligt antal kubikfötter av dokumentation framstår sökandet efter John Charles som en utmaning. Frågan är nu i alla fall ställd till NARA - National Archives and Records Administration. Jag väntar på svaret.
[ Lägg till kommentar ] | permalink | related link
Vem var han?
I John Charles andra brev efter räddningen från Titanic skriver han till sin mor och berättar om vad som hände på havet den ödesdigra kvällen. I livbåt nummer 13 fanns enligt uppgift 65 personer. Bland dessa 65 fanns fyra av Titanics totalt 174 eldare.
John Charles berättar i brevet att "jag hade ej behövt frysa sådant om inte jag hade lånat bort min rock till en eldare som var i den räddningsbåten som vi var i han hade inte mera på sig än ett långery ställ eller vad det kallas. Jag tyckte att han behöver den bättre än jag." Det var kallt under natten på havet och eldarna var ju vana vid hetta på sin arbetsplats och var därför inte klädda för kyla.
Vilken eldare var det som John Charles gav sin rock, uppkommer undran. Något definitivt besked står ej att finna, men några fakta finns över vad som skedde i livbåt nummer 13.
Frederick Barrett, från Southampton var 28 år och eldare. Han jobbade i pannrum 6 vid tiden för kollissionen med isberget. Han tog sig upp på däck och beordrades att ta kommandot i livbåt nummer 13. Cirka klockan 01.40 på morgonen den 15 april 1912 hissades livbåten ned mot vattnet. Den var nära att hamna i utloppet av vatten från en av fartygets pumpar och när den nådde havsytan drev den iväg och var nära att hamna under nästa livbåt, nummer 15, som också hissades ned. Barrett ska då snabbt ha tagit sig till linorna och lyckats kapa dem så att livbåt nummer 13 gick fri och kunde ros bort från Titanic.
I John Charles andra brev skriver han "När dom hade firat ner oss till vattnet så gjorde vi loss båten från linorna och rodde en 50 meter ifrån honom". Med att använda pronomenet "vi" ger John Charles intryck av att vara delaktig i att snabbt lyckas kapa linorna.
Frederick Barrett
I sjöförhören efteråt säger Barrett:
Fråga: What officer was in charge?
Svar: No officer in it. Because I had no clothes I felt myself giving out and gave it to somebody else. I do not know who it was.
Barrett uttalar här att han inte hade några kläder och blir därmed tydligt en kandidat för John Charles välvilja.
George William Beauchamp, 24 år, från Southampton var också eldare. Han lyckades fly i livbåt nummer 13. Han lär ha skakat av den kalla luften och det berättas att "när en gammal dam ska ha erbjudit honom sin kappa ska han ha vägrat och istället insisterat på att kappan skulle ges en ung irländsk flicka i livbåten". Beauchamp kan ju därefter ha erbjudits John Charles rock och godtagit det erbjudandet eftersom John Charles var en man. Uppenbart är att Beauchamp frös.
Det finns även berättelse om en Ruth Elizabeth Becker, 12 år från Southampton, som ska ha givit en filt till en av eldarna som frös så han skakade.
Därutöver finns två eldare ytterligare från Southampton. James Crimmins, 21 år och William James Major, 32 år. För dem finns inga noteringar om vad som skedde i livbåt nummer 13.
En man vid namn Choong Foo, 32 år från Hong Kong, var till yrket eldare, men reste med Titanic som passagerare.
100 år efteråt kan vi inte klarlägga vilken eldare John Charles gav sin rock till. Antingen var det Barrett, Beauchamp, Crimmins eller Major, som kan ha John Charles att tacka för sin överlevnad.
I livbåt nummer 13 fanns totalt 10 svenskar. Tre av dessa 10 känner vi redan i John Charles Asplund, kompisen Einar Karlsson och Gunnar Isidor Tenglin. Vad sa de till varandra där ute på det spegelblanka havet för 100 år sedan? Från flera livbåtar finns vittnesmål om att det var tyst i livbåtarna. Få sade något och känslan av skam ska ha infunnit sig i takt med att jämmerropen från de som frös ihjäl i vattnet tystnade.
[ Lägg till kommentar ] | permalink | related link
Tidlöst.
John Charles mosters barnbarnbarn visar mig ett vykort föreställande Titanic, som han fått av sin mor, som hon fått i sin tur i släkten. Vykortet är 27 cm långt och 9 cm högt.
Längst till vänster på vykortet står det "PANORAMA 13 Rotary Photos E C" och längst till höger står det "FRANK & Sons South Shields".
I mitten av kortet finns skrivet "White Star Liner Titanic left Southampton with 2.358 souls on board on her maiden voyage April 10th, 1912, struck an iceberg off cape race, Newfoundland, and sank April 15th with a loss of 1.653 passengers and crew.".
På kortets baksida anges det "BOOK POST Rotary Photographic series. Halfpenny without any communication. With communication ordinary letter rate."
Den troligaste, men inte på något vis verifierade bakgrunden till vykortet är att John Charles sänt kortet, från Amerika, till sin mor Augusta en tid efter Titanics undergång. Något motsägande att John Charles skulle ha sänt vykortet från Amerika är det faktum att Frank & Sons var marinfotografer från South Shields i England. Vykortet skulle således i det scenariot ha tryckts i England, exporterats till Amerika, där John Charles skickat det tillbaka över Atlanten till Sverige. En annan möjlighet är att John Charles sänt kortet långt senare när tjänstgjorde på flertal fartyg som anlöpte Europeiska hamnar. Brodern Oskar kan också ha funnit vykortet och tagit med sig tillbaka till Sverige, som ett minne över vad hans bror upplevt. Möjligheterna är många.
Om någon som läser detta har information om mellan vilka år som Frank & Sons, South Shields var aktiva, eller andra pusselbitar rörande detta tidlösa vykort, är naturligtvis tacksamheten stor för en kommentar eller kontakt.
[ kommentarer 2 ] ( 53 visningar ) | permalink | related link
Amerikansk hjälpsamhet.
Rekommendationen från National Archive var ju att kontakta US Coast Guard (USCG) som håller vissa arkiv över sjömän. I mitten av mars postades min förfrågan och knappt en månad senare kommer det tvåsidiga personliga svaret.
;)
;)
Även om USCG inte hittat John Charles är min glädje ändå stor över den hjälpsamhet som uppvisas. Någon har engagerat sig, brytt sig, tagit reda på och skrivit ned konkreta tips om var jag ska fortsätta leta. Och allt utan minsta avgift, utan betalning, från det med svenska ögon sett mest kommersialiserade landet i världen.
När jag så läser brevet och den 13-sidiga bilagan med 13 arkiv att tillfråga, förstår jag vilket hästjobb det måste vara att ha överblick över den amerikanska administrationen över 100 år. National Archive synes finnas på initialt nio orter. Därefter kommer indelningar på längden och tvären i en oändlig struktur.
Nästa förfrågan är sänd till National Arhcive i Washington. Kanske är det i svaret på denna vi får veta vad John Charles gjorde 1917-1918, om han var med på den båt som torpederades, om han åter upplevde skräckdygn på det hav som 1912 var nära att ta hans liv.
Hoppet står till den bevisade Amerikanska hjälpsamheten.
[ Lägg till kommentar ] | permalink | related link
Tillbaks Nästa
Kategorier
