Samtidigt som börskrascher och världsdepression slår till 1929 inleder Titanicmannen sina sista 14 år kvar i livet. Han växlar mellan att vara sängliggande och vara uppe och gå, mellan att vara lugn och att skrika och slå sin omgivning, mellan lugn och oro. Ingen vet då varför. Ingen verkar veta om hans erfarenheter från isberg och världskrig.
I juli 1932 har han besök av sin broder Oscar med noteringen "Satt tyst men svarade då och då på tilltal.". Vad sa han? Vad berättade han?
I november 1935 skrivs "Idag agiterad och hotfull, hoppade upp i fönstret och slog sönder två fönsterrutor. Erhöll skärsår."
Juni 1939 har han åter besök av Oscar. Ingenting framkommer som noteras i journalen annat än "Besök av en broder, ingen reda med honom, svarade ej på tilltal."
Den 4:e september 1939 noteras "Besök av en släkting. Kände ej igen honom.". Huruvida det var släktingen som inte kände igen Titanicmannen eller tvärtom får vi aldrig veta. Tidpunkten stämmer dock med de minnen min mor har av att hennes mor, min mormor, gjorde besök hos Johan Charles Asplund på sjukhuset i Västervik.
I mars 1943 konstateras "Har på sista tiden blivit alltmera slö. Osnyggar av första och andra graden." En gradering för hur patienten sköter sin kropp verkar ha funnits. Situationen försämras och Titanicmannen har ont i magen, med diarréer och illamåenden. I maj 1943 berättar journalen "Tillståndet försämrat under den senaste tiden. Osnyggar mycket ofta och låter allt gå i sängen.". Slutligen, i augusti 1943, stiger febern till över 40 grader med kräkninar och diaréer. Den medicinska ordinationen blir "4-5 koltabletter dagligen."
Den 14:e augusti 1943 skrivs det svart på vitt "Till mors idag på efermiddagen kl 14,10. Dödsorsak: Enteritis acuta.".
Obduktionsjournalen förd av obducent Bobeck förtäljer om "tre brunbönstora stenar" i gallblåsan, "mjälten företer bilden av en typisk infektionsmjälte" samt "tunntarmarna, duodenom och jejenum rodnade och injicerade"
Akut tunntarmskatarr blev Titanicmannens slutliga död och med den tog han med sig sitt livs historia, som de närmast sörjande synbart visste mindre om än vi idag vet.
Hans sista 20 år finns dokumenterade på papper i journaler och förteckningar, ur vilka de senare delarna i historien tagits. Det är tiden före 1923 som vi ännu saknar detaljerade kunskaper om. Det lär finnas någon vårdare kvar i livet, som jobbade på 1940-talet, som möjligen skulle kunna minnas vår man, Titanicmannen, och som skulle kunna återberätta något som Johan Charles talat om under sina år på Västerviks hospital.
Alldeles oavsett vilken ytterligare information som går att forska fram är Titanicmannens hittills kända öden och äventyr ett uppenbart synopsis för en bok, en dramatisering, ett teaterstycke, en film.
Fortsättning följer.
[ Lägg till kommentar ] | permalink | related link
Hospitalliv.
Livet på hospital var ett förvarande liv. Några riktigt verksamma behandlingsmetoder fanns inte. 1923 hade vare sig elchocker eller lobotomi brukats ännu. Nedbäddad i säng eller nedlagd i långbad långa stunder, många timmar, gällde för att skapa lugn. I våldsamma fall gavs preparat som ofta fick patienterna att sova flera dygn. Det var i den miljön min mormors kusin, Titanicmannen, hamnat på sitt 34:e levnadsår.
Som vi ska se ville han inte vara där, han ville ut, bort, fly. Min bild av honom som överlevare stärks ju mer jag läser. Att han överlevde 20 år i Hospitalmiljö var i sig en bedrift.
Hans första år på hospitalet blev inte lugnt. Hans livsvilja och drivkraft kämpade mot förvaringen. Nedan citerar jag åter några noteringar ur hans sjukjournal.
Juni 1923
"Oro av planlös oordnad typ. Negativistisk och omöjlig att komma i någon som hälst kontakt med. Hotfull och våldsam tillfälligtvis. Idag slog han sönder en fönsterruta å salen och lyckades blixtsnabbt krypa igenom och springa sin väg. Återfanns i skogsbrynet vid staden cirka 3 timmar senare. Orolig och impulsiv. Ständigt uppe i farten. Långbad försöksvis."
Juli 1923
"Å enkelrum, där han petar sönder väggarna i ständigt traktan att bereda sig tillfälle att avvika. Till länspav."
Länspaviljongen var den byggnad där de mest bråkiga förvarades, där inlåsningen var total, närmast ett fängelse.
December 1923
"Då pat. idag gingo ut på gården passade A. På att rycka til sig en kvast med til hjälp av denna praktiserade han sig med otrolig snabbhet upp till et fönstergaller å gården, ut på taket och via stuprännan til marken. Han upphanns c:a 300 m från pav. Sängläge."
Under 1924 ligger han mest till sängs och i slutet av året noteras "Ligger fortfarande till sängs. Skriker och sjunger ofta."
1925 är han omsöm uppe ömsom sängliggande. Han spelar kort och är ibland skämtsam, ibland våldsam och slår ner andra patienter. Han växlar mellan orolig och lugn, men berättar aldrig något.
December 1928
"Skriker, svär och domderar med mäktig stämma, ej utan humoristiskt inslag. Tyst och lugn, då han får röka en cigarett eller får "en drink" = 5-10 streck Paraldehyd."
Paraldehyd fungerade ungefär som sömnmedel.
Så i februari 1929 var det dags för överlevaren att planerat åter en gång ta till flykten.
Februari 1929
"Genom att slå ut fönster ljudlöst hade pat. I natt lyckats taga sig ut från avdelningen. Hade rivit lakanen och knutit ihop samt firat sig ut på så sätt. Sytt sig en kostym av filtar, sytt ihop med lakanen. Gick in i maskin och frågade efter en Sundsvallsskuta, igenkändes på kläderna. Till avd. 32 A."
Huruvida det påverkade Titanicsmannens sökande i denna stund eller ej får vi aldrig veta. År 1895 mönstrade hans far, Johan August Alfred Asplund, på fartyget Andrea i Hudiksvall, dvs. då Titanicmannen var 6 år gammal. Hudiksvall är endast 8 mil från Sundsvall och Andrea kan ha kommit från Sundsvall.
Nu har Titanicmannen 14 år kvar i livet.
[ Lägg till kommentar ] | permalink | related link
1923.
Vad som hände Titanicmannen, min mormors kusin, från 1912 till 1923, med undantag av båtfärden med La Lorraine 1919, är ännu okänt. 1923 kom att bli ett år som satte scenen för hans resterande 20 år i livet. Läsningen av sjukhusjournalen från Västerviks hospital, som det hette då, är ömsom skrämmande ömsom intressant med ett drygt 80 år gammalt språkbruk.
Den 26 mars 1923 inkommer till Kungliga direktionen för Västeriks hospital från ordföranden i Oskarshamns fattigvårdsstyrelse en ansökan om "mottagande till vård i 3:e betalningsklassen på de under Eder förvaltning stående hospital". Titanicmannen själv blev underrättad tre dagar senare sen 29 mars. Var han förvarades fram till den 17 juni 1923, då han intogs på Västerviks hospital förblir oklart. De omnämnda platserna är polishäktet och försörjningsinrättningen i Oskarshamn.
I sjukhusjournalen kan vi bl.a. utläsa att diagnosen för hans tillstånd blev "schizophrenia".
I inledningen av journalen finns övergripande beskrivet hans bakgrund, tillstånd m.m. Därefter följer en slags loggbok med daterade noteringar ända fram till 1943. För att ge en bild och förstå hur situationen var vid ankomsten till Västervik hospital 1923 och hur lite sjukhuset visste om hans tidigare räddning vid Titanic, citerar jag journalens inledande stycke.
"Fadern begiven på dryckenskap och utsvävningar. Patienten har uppfostrats i hemmet, genomgått folkskola och konfirmerats med betyget försvarlig. Sedan uppväxtåren mestadels seglat som sjöman. De senaste 10 åren har han vistats i Amerika. Den 5/2 1923 intogs han å Gibraltar i Göteborg hemsänd från Antwerpen genom konsulatet: han hade i Portland smugit sig ombord på en ångare. Intogs på polisremiss och läkarebetyg om, att han uppförde sig virrigt och delvis våldsamt.
Status därstådes den 19/3 1923: Somatiskt intet att anmärka. Patienten vårdas å övervakningsavdelning för oroliga: går mestadels uppe i skjortan, synes rädd för att taga på sig strumpor, även rädd för alla slags beröring, mycket rådvill: kommer ibland fram till läkaren vid ronden men yttrar intet, höres mumla om elaka människor, som inte ha med honom att göra. Han ansiktsuttryck är stelt. Han är tydligen hemfallen åt sinnesvillor, gör ett opålitligt intryck men har ännu inte begått några våldsamheter. I april 1923 avhämtades patienten från Gibraltar av en sin broder. Redan de första dagarna av sin vistelse där våldförde han sig mot brodern så att patienten måste omhändertagas och insättas å polisarrest, därifrån han sedermera överförts till försörjningsinrättningen.
Status praesens den 20 juni 1923
Patienten är 163 cm lång och väger 55 kg. Spenslig kroppsbyggnad med ganska klent hull. Huvudform och ansiktsbildning avvika icke från det vanliga. Huvudmåtten: 15-18-56 cm resp.
Somatisk undersökning kan icke företagas på gr.a. patientens motsträvighet. Han vårdas sängliggande å orolig vaksal. Springer ständigt upp ur bädden och söker tränga sig ut vid dörrar och fönster. Svarar aldrig på tilltal. Blir vredgad och brusar upp, då han får tillsägelse om snyggning etc. Ansiktsuttryck förstrött utan egentlig mimik. Han värjer sig för undersökning och närmanden. Insisterar man blir han hotfull och förefaller med möda behärska sig. Han sköter sig själv på alla sätt."
Den då 34-årige Titanicmannen bar på sina hemligheter, sina upplevelser, och hade av allt att döma energi att vilja fly från den miljö han hamnat i på Hospitalet, som senare skulle komma att kallas Sinnessjukhus, långt innan ordet Psykologi blev ett vardagligt ord.
20 år återstod av hans liv, av vilket vi kommer att se mera av.
Fortsättning följer.
[ Lägg till kommentar ] | permalink | related link
Flyttningsbetyget.
Bland alla dokument från arkivet i Västervik återfinns det flyttningsbetyg som min mormors kusin, Titanicmannen, John Charles Asplund, erhöll före sin avfärd med Titanic till Amerika. Det är det sista svenska dokumentet innan han återvänder 1923, vilket jag kommer att återkomma till.
Den 2:e april 1912, dvs. samma dag som Titanic bogserades från hamnen i Belfast till Southampton, erhöll Titanicmannen sitt flyttbetyg, signerat kyrkoherde Gunnar Linderoth. Blott 8 dagar senare avgår Titanic från Southampton mot New York, med angöring först i Cherbourg i Frankrike därefter Queenstown på Irland.
;)
Ur flyttbetyget kan vi utläsa att han "äger försvarlig kristendomskunskap" samt att han "är till äktenskap ledig". Han är inskriven i Oskarhamns sjömanshus, som värnpliktig "No F130 224/1910" och får "nådigt tillstånd att avflytta från riket den 22/3 1912".
Titanicmannen är då 23 år gammal och anar näppeligen den historia som ska komma att utspela sig, med isberg, världskrig, hospital och ond bråd död. Att hans mors systers dotters barnbarn 97 år senare ska komma att sitta i en soffa och medelst trådlös internetuppkoppling berätta om hans öde torde ligga långt bortom fantasins gränser för Titanicmannen.
Fortsättning följer.
[ Lägg till kommentar ] | permalink | related link
Sjukhusjournalerna.
23 A3-sidor med kopior på journaler av alla de slag från Västerviks hospital rörande Titanicmannen, min mormors kusin John Charles Asplund, har landat i min brevlåda.
I nuläget kan kort konstateras att han smög ombord på en ångare i Portland, USA, som ankom Antwerpen, Belgien, 1923. Han skickades med svenska konsulatets hjälp till fattigvården i Göteborg, där han var virrig och våldsam. Hans bror hämtade honom till hemmet i Oskarshamn samma år. Dock blev han åter våldsam och med polisens hjälp intogs han på Västerviks hospital samma år och förblev där till sin död 1943, förorsakad av akut tunntarmskatarr.
Mera fakta kommer efter noggrann genomläsning.
Redan nu uppstår frågan vad som hände med den 1919 dokumenterat friske John Asplund fram till 1923, då han anlände Antwerpen i ett förvirrat tillstånd?
[ Lägg till kommentar ] | permalink | related link
Återkomst efter kriget.
Öppnandet av historiska arkiv och publiceringen av dem på Internet ger möjligheter att titta in i historien.
Mormors kusin, Titanicmannen, John Asplund, registrerade sig i USA för krigstjänstgöring. Att han var ute i Första Världskriget visar sig när vi finner dokumentation från återkomsten till USA år 1919.
Passagerarregistrering
John Asplund anlände till USA, Ellis Island, den 25 augusti 1919 med fartyget La Lorraine som avgått från Le Havre, i Frankrike. Fartyget ägdes av Compagnie Generale Transatlantique och användes flitigt för transport av amerikanska trupper i samband med Första Världskriget.
La Lorraine
John Asplund noterades som varande i god kondition, utan skador, 162 centimeter lång och blåögd vid ankomsten till Ellis Island. Hans adress dit han fortsätter anges som New York. Han reser således inte till brodern Fred i Minnesota, vilket han gjorde vid ankomsten 1912 efter räddningen från Titanic. Resan med La Lorraine ska vara betald av hans arbetsgivare.
Vi kan också notera att John's bror, Fred Asplund, som 1912 bodde i Minnesota också registrerade sig i USA för krigstjänstgöring. Han återfinns dock inte bland passagerarna som återvände till USA, vilket skulle kunna tyda på att han inte överlevde kriget.
Fortsättning följer.
[ Lägg till kommentar ] | permalink | related link
Krigaren.
Mormors kusin, Titanicmannen John Asplund, registrerade sig i USA för tjänstgöring i Första världskriget. Han bodde vid registreringen på Nyc (Brooklyn) #45, NY. År 1912 och 1919 har han passerat Ellis Island, den ö som fungerade som inpasseringsport för immigranter till USA. Hans passage 1912 är efter att han räddats i livbåt nr 13 från Titanic. Återpasseringen 1919 kan tyda på att han varit ute i det krig han registrerat sig för.
Damen på Psykmuséet i Västervik levererar ovanstående uppgifter, utan att jag ber om det. Blotta intresset för historien räcker för att hjälpa till i efterforskningen. Förutom uppgifterna erhåller jag en bok om livet på Sankta Gertruds Hospital i Västervik. Här beskrivs de trevande försök till behandling och vård av människans själ i början 1900-talet. En lika ruskig som intressant läsning.
Nu återstår att se vad John Charles Asplund gjorde på Sankta Gertrud och varför han var där. Vi väntar med spänning på svar från arkivet.
[ Lägg till kommentar ] | permalink | related link
Historien växer.
Psykmuséet i Västervik blev intresserade av historien om Titanicmannen, så till den grad att de på stående fot i telefon kunde tänka sig en utställning om hans öde, när forskningen är klar.
För att få kunskap om vad som hände John Charles Asplund mellan 1912 och hans död 1943, har vi fått fram att han redan 1930 var "på hospital i Västervik". Det ger en möjlighet att utifrån den 70-åriga sekretesstiden få ut journalinformation från sjukhuset, hoppas vi.
John Charles mor och far skilde sig redan 1894, då John Charles endast var fem år gammal. Anledningen uppges vara faderns "horsbrott". Fadern hette Johan August Asplund och avled 1922 i lungsot och lungblödning.
John Charles farfar hette Nils Peter Asplund. Han var klockare i Söderåkra, men blev avsatt från sin tjänst efter att 1849 blivit dömd för fylleri under gudstjänst. 1873 skiljde sig farfar från farmor, Christina Jonsson Asplund.
John Charles förblev ogift och vi kan konstatera att både hans föräldrar och farföräldrar skiljde sig. Vi kan likaså konstatera att, John Charles, hans bror Oscar och fadern Johan August Asplund, samtliga var sjömän.
Fortfarande söker vi John Charles liv från 1912 till 1943, liksom hur det var med "örfilen" han skulle fått när han hoppade i livbåt nummer 13. Och hur var det med historien om hans deltagande på Finlands sida i kriget?
Historien växer.
[ Lägg till kommentar ] | permalink | related link
Historiens pusselbitar.
Titanicmannen, min mormors kusin John Charles Asplund, slutade sina dagar på St:a Gertruds sjukhus i Västervik år 1943. Det är så bekräftat det kan bli eftersom vi funnit begravningsbrevet.
Han begravdes, som tidigare noterat, i Oskarshamn den 22:e augusti 1943 klockan tre på eftermiddagen, invid sin mors grav.
Vad som hände med John Charles mellan 1912, då Titanic gick till botten och fram till hans död är ännu oklart.
I den svenska brigaden om cirka 1000 man som stred med Finland 1918 finns en "John H Asplund" noterad som död. Uppgifterna är dock knapphändiga, osäkra och tvetydiga. Det skulle kunna stämma att John Charles deltog på Finlands sida 1918 och därefter blev psykiskt sjuk och dog 1943. Det är endast en teori, som ska prövas.
Vi har också återfunnit John Charles och Oscars mor, Augustas, begravningsbrev. Brevet är underskrivet av Oscar i egen hög person, varvid vi kan konstatera att Oscar levde 1939 då modern avled.
Bit för bit bringas klarhet i en tid som varit påverkad av det historiska Titanics undergång.
[ Lägg till kommentar ] | permalink | related link
De ständiga pusselbitarna.
Likt en kriminaldrama läggs pusselbitar samman, teorier prövas, fakta bekräftas. Vem var Titanicmannen, hur gick det sen, vad hände hans två bröder? Frågorna hopas. Låt oss fastlägga det faktiska.
John Charles Asplund föddes den 31 januari 1889. Han blev sjöman liksom fadern och var 1909 jungman på briggen Frida från Oskarshamn. I april 1912 emigrerade han och reste till storebrodern i Amerika. Den 10 april befann han sig i Southampton och steg ombord på Titanic! Han reste tillsammans med Einar Karlsson från Oskarshamn och hade betalat 7 pund 15 shilling för sin tredjeklassbiljett. Vid Titanics förlisning natten den 12 april räddades de båda männen i livbåt 13 och plockades på morgonen upp av passagerarfartyget Carpathia. Sex dagar senare nådde de New York där John Charles av Frälsningsarmén fick 25 dollar och en biljett till Minneapolis. I juni 1923 återkom han till Oskarshamn och flyttade till Bostad Nr 1A (där familjen bodde 1900). Han noterades fortfarande som sjöman. Johan Charles Asplund var bosatt i Oskarshamn då han avled den 14 augusti 1943. Han blev 54 år gammal och begravdes bredvid modern på Västra begravningsplatsen (kv. 11, nr. 450).
Karl-Alfred Asplund som emigrerat till Minneapolis, Minnesota, USA har vi inget spår efter.
Oskar Asplund har vi ett foto av. Gissningsvis taget runt 1910, enär Oskar föddes 1890.
Oskar Asplund
Vi har också ett väggur från Waterbury Clock Company, som var verksamt från 1850-talet fram till depressionen i slutet av 1920-talet, dvs. under den period när John Charles var i USA. Vägguret ärvdes av min mormor från hennes moster Augusta, dvs. John Charles mor, år 1939 när moster Augusta dog.
Fortsatt forskning pågår.
[ Lägg till kommentar ] | permalink | related link
Tillbaks Nästa
Kategorier
