1912, samma år som Titanicmannen lyckades rädda sig från det sjunkande skeppet stod Västerviks hospital klart att brukas. Landet hade ett skriande behov av platser för "sinnessjuka". Hittills hade fattigvårdsinrättningar och livegenhet präglat mentalt lidande människor liv. Tänk på filmen "Den enfaldiga mördaren" och få en idé om förhållandena.
Titanicmannen, John Charles Asplund, kom att från 1923 vistas i främst två byggnader på det stora sjukhusområdet. Dels var det Länspaviljongen, även kallad för "Fasta", som var den rymningssäkraste av dem alla och dels var det avdelningarna 32 A och 32 B, populärt kallade för "Stormen". Hur situationen innanför dessa väggar var ska vi se i kommande delar.
Översiktsvy över området, med Gamlebyviken i bakgrunden.
Vi kan tydligt se att såväl Länspaviljongen, som Stormen hade inhägnade gårdar.
Länspaviljongen, som den såg ut förr
Länspaviljongen år 2010
Avdelning 32 A och B från förr, sedd från sydost.
Avdelning 32 A och B år 2010, sedd från nordost.
Fasta paviljongen och avdelningarna 32 A och B nyttjas idag av Kriminalvården som fängelse och häkte.
Det var på detta område som Titanicmannen levde och rymde totalt tre gånger under sin 20-åriga vistelse. Det var få som besökte honom, vilket gällde för de allra flesta. På den tiden var det en skam att känna någon som satt på "hospital". Det finns berättelser om att de som skulle besöka klev av tåget en station tidigare för att inte kunna misstänkas vara på väg till hospitalet.
Fram till mitten av 1950-talet fanns ingen egentlig vård av sinnessjuka. Långbad och insulin- och el-chocker kombinerat med medicin som idag skulle klassas som gift fanns att tillgripa. En period nyttjades även Lobotomering. Därefter kom äntligen Psykofarmakan, som på 1970-80-talen skulle komma att utklassas och på 1990-talet ersättas av de s.k. "lyckopillren", eller SSRI-preparat som är deras gemensamma benämning. Effekterna av SSRI-preparaten, som nyttjas flitigt i nutid, har vi inte sett biverkningarna av, ännu.
I kommande delar ska vi se hur vår man, Titanicmannen, hade det på hospitalet.
[ Lägg till kommentar ] | permalink | related link
Besök vid historiens slut.
Historien om Titanicmannen, min mormors kusin som räddade sig från Titanic, deltog i första världskriget och slutligen hamnade på Västerviks hospital, fortsätter. Vi besöker platsen där han levde sina sista 20 år i livet, där han intogs, där han förvarades, där han rymde från två gånger. Marken ligger framför våra fötter, samma mark han trampade på.
Inne på det ursprungligen 174 hektar stora området finns Psykmuséet. I autentisk miljö kan vi ta på och se den utrustning, de kläder, det porslin som var Titanicmannens vardag. Besök gärna muséet i verkligheten och på www.psykmuseet.se
Muséets personal visar den bästa gästfrihet i hela sin ideella anda.
Alltsammans ger underlag till en fortsättning på historien. Delar blir till helheter. Bilder och fakta bildar stoff till förståelsen av hur Titanicmannen tillbringade sin tid. Och som lök på laxen erbjuds vi möjligheten att efterlysa någon som kan veta något om vår man - Titanicmannen.
Fortsättning följer.
[ Lägg till kommentar ] | permalink | related link
En verklighet för 97 år sedan.
Titanicmannen, min mormors kusin, skrev ett bred till sin mor, Augusta, den 24:e maj 1912. Drygt en månad efter Titanics undergång. Jag har läst brevet, tolkat vissa svårtydda ord och begrundat. Hela brevet återges nedan med felstavningar, gammalstavningar och allt.
Minneapolis den 24/5
Älskade moder må godt och hav hälsan är min största önskan. Jag skall nu i korthet tala om min räddning.
Vi låg och såv när sammanstötningen skedde. Einar vaknade och väckte mig och sade att den har bestämt stött på ett grund då skrattade jag och sade stött på ett grund här mitt ute atlanten vi lägger oss och såver igen när vi hade legat ungefär en 15 minuter så kom det en passagerare och knackade på dörren till våran hytt och sade att dom har kolliderat med ett isberg. Vi gingo ur bäddarna och klädde på oss. Det gick rätt så makligt. Vi trodde ej att båten skulle sjunka för dom skröt om de vattentäta skotten. När vi hade gjort oss iordning så gick vi upp på akterdäck när vi hade stått där några minuter sades det att hela stäven var inbräckt och att hela ballasten var full av is. Då sade jag till Einar att vi skal gå och se. Vi gingo och fingo oss riktigheten av hvad dom hade sagt och så såg vi ner i rummet hur vattnet forsade in sedan gingo vi akter igen. Det är en lång gång neri båten att promenera så man fick inte gå uppe på däck midskeps för att komma akter.
Vi som var tredje klass passagerare när vi kom akter så såg vi att dom öppnade portar till första klass och att tredje klasspassagerare gick dit upp. Vi följd med hopen när vi kom dit upp gjorde dom klart för att fira räddningsbåtarna i sjön och sade att fruntimmer skulle gå först. Den första båten firades och vi stod vid den andra skulle vi gå kom vi överens om Einar och jag.
Jag kom i den men när Einar skulle gå i den så fick han en örfil av en styrman när jag fick se det hoppade jag ur den räddningsbåten på Titanic igen. Sedan gick vi och tänkte att vi skulle komma med än den ena än den andra. Men det lät sig ej göra förrän när det var näst den sista jag sade att när den har firats ned som ett litet stycke så hoppar vi i den. Det var han med om. När dom hade firat ungefär en 3 meter så hoppade vi ner i den. Hade vi ej gjort det så hade vi nog inte blivit räddade.
När dom hade firat ner oss till vattnet så gjorde vi loss båten från "genorna?" och rodde en 50 meter ifrån honom. Då vi Titanic han gick med stäven ner. Ni må tro att det var en sorglig syn att skåda och höra så många människor kämpa för livet och ge opp sina nödrop. Nödropen varade ungefär en timme sedan hade de slocknat så det var tyst. Vi satt i räddningsbåten ungefär en sex timmar kanske lite längre då vi blevo upptagna på Karpathia (det var vid sjutiden) ni må tro att det det var ej för roligt att vara där man visste ju ej hur länge man fick vara där. Somliga sade här kan vi få sitta och svälta ihjäl och en del sade ett annat. Det var väl att oceanen var så stilla annars så hade ej så många blivit räddade som det var. Oceanen låg lika lugn som vattnet hem i vår tunna som står vid vedboden.
När vi kom upp på Karpathia så omhuldades vi så godt sig göra där det första vi fick var en mun kaffe och det behövde vi för frös så vi skakade jag hade ej behövt frysa sådant om inte jag hade lånat bort min rock till en eldare som var i den räddningsbåten som vi var i han hade inte mera på sig än ett långery ställ eller vad det kallas. Jag tyckte att han behöver den bättre än jag. När vi kom fram till Nevyork så mottogs vi på det hjärtligaste av välgörenhets människorna. Vi kom upp på frälsningsarmén Einar och jag och tre andra svenskar. (det läste ni väll i tidningen).
Har moster Ida fått Annas adress än?
Skriv och låt mig veta det och giv mig adressen så skall jag efter paketet och sända den till henne för jag vill att hon skall hava den när jag har räddat den från att ha blivit begraven i Atlanten.
Hälsa alla bekanta
Närhet till katastrof. Ett förtida Estonia. Titanicmannen överlevde med en hårsmån. En hårsmån från den resterande delen av hans liv, som vi vet mer om än han visste då.
Nu återstår att finna vad som hände honom från den 24:e maj 1912 till 5:e februari 1923, då han återkom till Sverige genom konsulatets försorg efter att ha rymt med en båt från USA till Antwerpen. Det enda spåret under den perioden är att han återkom till USA och Ellis Island den 25:e augusti 1919 med fartyget La Lorraine.
Jag behöver inte säga det, men gör det ändå. Om någon som läser detta skulle ha kännedom om någon mer pusselbit om Titanicmannens liv, är jag mer än glad för en kommentar, ett mail, ett telefonsamtal - vad som helst.
Fortsättning följer.
[ Lägg till kommentar ] | permalink | related link
John är omnämnd.
I tidningen Kalmar den 22:e april 1912 omnämns att John Asplund, Titanicmannen, räddats från Titanics förlisning.
Tidningen Kalmar 1912-04-22
Carpathia anlände till New York på kvällen den 18:e april, nära 6 dygn efter Titanics förlisning. Telegrammet uppges ha anlänt den 20:e april till Oskarshamn.
Notabelt är att det finns en familj Asplund som räddats från Titanic, men som såvitt känt ej har någon relation till vår man, Titanicmannen, John Charles Asplund.
[ Lägg till kommentar ] | permalink | related link
Om att vara räddad.
Titanicmannen, min mormors kusin, första brev efter räddningen från Titanics förlisning berättar kortfattat om vad som hänt. Det är skrivet på brevpapper från räddningsfaryget M/S Carpathia. Så här skriver han, rakt citerat med stavfel konstiga ord och allt:
"On board the R.M.S. Carpathia
Älskade Moder
Må godt och hav hälsan är min största önskan. Jag får låta dig veta att vi kom fram igår kväll vid kl. 12 så vi fick komma i land med det samma för som ni väll vet så har Titanic gått till botten med en välldig massa människor.
Jag skall tala om vår resa. Vi gick från Köpenhamn den 4:e så reste vi med tåg och färger till Esbjerg. Så gick vi från Esbjerg den 6:e till Parkeston så reste vi tåg till Southampton så låg vid där ett par dagar på Emigranthotellet så kom med Titanic så var vi med honom till på söndag kväll han kolliderade med ett isbärg vid kl. half tolf sen fylldes med vatten allt mer och mer så vi måste lämna honom vid kl. 1 på natten och vid kl. 2 tiden så sjönk han. Då som väl var så kom vi i en livbåt så vi hade det bäst som fick det bäst. Det var många som låg i vattnet en 6 timmar. Så kom den båten vid kl halv 5 och tog oss ombord på den. Det såg ut som ett svinhus med den båten som vi varmed. Ni må tro att Titanic var en fin båt fint inrett och fin mat hade dom också det var som ett hotell. Jag får bedja dig att du sänder agnes och bertils adress till moster anna så kan jag få den senare för jag har slarvat bort dem. Jag har ej något vidare att skriva om utan jag får avsluta med många hälsningar från John.
Hälsa alla släcktingar och pappa från mig. Hälsa Oskar så godt. Jag skall skriva när jag har varit hos anna. Det var väl att jag hade paketet i kappsäcken annars så hade den varit i atlanten också. Var ej orolig för mig för vi får pengar för det bargasch som godt bort"
Så skriver en man som troligen nyligen blivit räddad från krocken med ett isberg på Atlanten för nära 100 år sedan.
Vi får alltså lära oss att han var på väg till en moster vid namn Anna i Amerika. Huruvida det är en riktig moster eller frun till någon av hans farbröder är oklart. I tidigare forskning har inte någon moster med namnet Anna påträffats. Han verkar också ha en relation till sin moster Agnes. Här finns således nya spår att forska i för att finna hans liv i Amerika.
[ Lägg till kommentar ] | permalink | related link
Jag har fått kopior av breven.
De brev som Titanicmannen, min mormors kusin, skrev i USA och sände till sin moder i Sverige, efter Titanics förlisning. Ett stort tack till L.U. som sände mig kopiorna.
Det är sirlig skrivstil på M/S Carpathias eget brevpapper, skrivet av en man som tillbringat timmar av sitt liv i livbåt nummer 13, medan Titanic sjönk till botten.
Titanicmannens första brev till modern.
Med all ivrighet, fantasi och tekniska hjälpmedel ska jag nu tyda de snart 100 år gamla orden och försöka förstå vem den 23-årige mannen bakom dem var. En oöppnad ask, okänd, främmande och outforskad, för mig. Nästan kusligt.
[ Lägg till kommentar ] | permalink | related link
Oscars öde.
Min mormors kusin, Titanicmannens bror Oscar, mötte liksom sin bror ett öde på Atlanten. Oskars öde blev fatalt, medan Titanicmannen överlevde mötet med isberget.
Oskar var befälhavare på fartyget Valparaiso, byggd 1917, och sedan 1940 i Brittiska statens tjänst under kriget. Hon ingick i en konvoj från Halifax till Liverpool när tyska ubåten U38 dök upp den 29'e december 1940. Hela konvojen torpederades och Valparaiso med sin besättning om 32 personer, inklusive Oskar, gick till botten.
M/S Valparaiso
Kptlt. Heinrich Liebe skriver i U38's skeppsdagbok den 31 December 1940 "Vi upptäckte ett ensamt tungt lastat fartyg. Handelsfartyget Valparaiso sänktes med två välriktade topeder med påföljd att fartyget snabbt gick till botten. Då det ej fanns några andra handelsfartyg eller eskortfartyg i närheten gick jag upp till ytan för att spana. Inget levande fanns att se. Endast några trälådor, virke och några klädesplagg flöt på vattnet."
Den tyske befälhavaren berövade Titanicmannens broders liv. Samme broder som året före, 1939, dels ombesörjt moderns, Augustas, begravning den 10:e juni och besökt Titanicmannen på sjukhuset den 11:e juni, när Titanicmannen har tre år kvar i livet.
[ Lägg till kommentar ] | permalink | related link
Den galna idén.Så här långt i historien växer en bild, ett förlopp, en serie händelser fram, som skulle kunna återges, spelas upp som en film. En stor film. En storfilm.
I de vildaste stunder av fantasi är Titanicmannens öde en komposition med följande huvudrollsinnehavare; Sven Vollter i skedet när längtan till Amerika leder till beslutet att fara över med världens osänkbara skepp (Utvandrarna). Leonardo di Caprio när så Titanic förliser (Titanic). Därpå träder Tom Hanks in som soldat under första världskriget (Menige Ryan), vilket leder Jack Nicholson under tiden på mentalsjukhuset (Gökboet).
Ett sammanklipp av ovanstående skådespelare och deras filmer formar då den historia som Titanicmannen växer till. Att vi numera även vet att hans bror blev torpederad på Atlanten förstärker berättelsens nära osannolika verklighet.
[ Lägg till kommentar ] | permalink | related link
Glädjekontakt.
Jag har fått kontakt med min mormors mors brors barnbarn. Henner morbror är Titanicmannen, min mormors kusin. Ett faktum som jag betvivlar varit verkligt utan Internets medverkan.
Hon berättar bl.a. följande i ett mail till mig
Min bror berättade en sak,som jag hade glömt,men som jag nu minns att mamma berättade. Det måste ha hänt under Johns första tid på sjukhuset.
Morfar hade ett litet lantbruk och mamma, som väl bara var tonåring jobbade ensam i lagårn en morron, när hon fick se en främmande karl i dörren. Hon tänkte då:"Det måste va John,han är ju så lik faster Augusta". Hon blev väldigt rädd och rusade ut genom en bakdörr och in till mormor. Men mormor och morfar tog hand om honom och gav honom mat. Men han ville inte stanna hos dom, eftersom de bodde vid allmän väg. Han ville i stället ta sig till sin moster Tili (Ottilia), som bodde lite mer avsides. Om det var morfar eller någon annan som kontaktade sjukhuset vet vi inte. Han kom ju tillbaka dit så småningom.
Vad som hände John i Amerika efter 1912 och om han deltog i första världskriget vet vi inte. Någon släkting i Amerika har tydligen haft besök av honom och då var han "på luffen".
Det som började med ett besök på Titanicutställningen på Djurgården i somras, som gav inspiration till att gräva i den gamla skrönan om "mormors kusin - styrmannen på Titanic", har nu kommit till det stadie där jag omöjligen kan sluta.
[ Lägg till kommentar ] | permalink | related link
Jag söker L.U.
Du, L.U, som kommenterade här på bloggen i förrgår. Jag söker dig med ljus och lykta. Klicka HÄR för att kontakta mig direkt, eller klicka på Kontakta mig i menyn till höger.
[ Lägg till kommentar ] | permalink | related link
Tillbaks Nästa
Kategorier
