Det finns en man med en ålder på över 90 år som var vårdare på Västerviks hospital på den avdelning där Titanicmannen förvarades. 90-åringen minns Titanicmannen, John Charles Asplund, som räddades från Titanic med en hårsmån, som överlevde striderna i första världskriget, som smugglade sig med båt tillbaka till Europa, som rymde tre gånger från hospitalet i Västervik. Min mormors kusin.
Han minns en liten spenslig man, väldigt vig, som låg mycket till sängs på stor sal, en hel del tid i bälte och pratade väldigt lite. Den 90-årige mannen, som sett och hört John Charles, vill jag tala mera med.
Historien om Titanicmannen har nu vuxit till den nivå att en miniutställning. med rubriken Titanicmannen - Från skröna till verklighet är planerad att uppföras på Psykmuséet i Västervik från juni i år.
Som en service till alla som följer utvecklingen av historien finns nu en egen adress som leder direkt till kategorin Titanicmannen här på bloggen - www.makeit.se/titanicmannen.
Jag har åtta nya spaningsuppslag för att få fram mera fakta runt Titanicmannen, John Charles Asplund, och hans liv och öde.
Det som började med en idé efter ett besök på Titanicutställningen på Djurgården sommaren 2009, är nu på väg att bli en första utställning.
Historien fortsätter.
[ Lägg till kommentar ] | permalink | related link
Kreativitet och förvirring.
År 1923 blev det år när Titanicmannen anlände till Västerviks hospital och lyckades rymma två gånger. Vi kan anta att hans rymningsbenägenhet föranledde den strängare bevakningen av honom. Den 21:e april 1925 kan vi läsa att han förflyttas till Övervakningsavdelningen av utrymmesskäl.
Drygt två år senare, 28:e augusti 1927 flyttas han till avdelning 32A, som även kallades för Stormen. Ett talande namn på en psykiatrisk avdelning, på den tiden. På avdelning 32A var sängarna av metall, till skillnad från Länspaviljongen där de var av trä. Här var också sovtäcket av filt istället för det buldantäcke som Länspaviljongen nyttjade.
Säng avdelning 32A
Av okänd anledning flyttas han tillbaka till Länspaviljongen den 15:e september 1927. Vanligtvis var orsaken att patienten var alldeles för orolig, bråkig och rymningsbenägen. Det skulle visa sig ett halvår senare att han inte kunde vara kvar på Länspaviljongen då han uppges "genera de övriga patienterna". Han flyttas åter till avdelning 32A den 11:e maj 1928
I februari 1929 sker något som får vår man att för tredje gången ge sig på en rymning. Den 11:e februari kan vi läsa i journalen: "Genom att slå ut fönster ljudlöst hade pat. I natt lyckats taga sig ut från avdelningen. Hade rivit lakanen och knutit ihop samt firat sig ut på så sätt. Sytt sig en kostym av filtar, sytt ihop med lakanen. Gick in i maskin och frågade efter en Sundsvallsskuta, igenkändes på kläderna. Till avd. 32 A."
Han lyckades alltså att ta det täcke vi ser på bilden ovan och sy sig en kostym. Det var februari och vinter och troligen kallt varför hans materialval var passande. En bedrift i sig. Sen genomför han den klassiska rymningsvarianten, som vi alla sett på film - kopknutna lakan. Vilken väg han sen tar för att nå maskin, som ligger nere vid vattnet är okänt.
Rymning från avdelning 32A till maskin.
Kreativiteten fanns bevisligen på plats för att iscensätta en rymnings om denna. Samtidigt verkar förvirring råda. Att gå till maskin i denna skrud och fråga efter en Sundsvallskuta kunde inte få annat slut än ett återförande till sängen på avdelning 32A.
Det blev hans sista rymning. 14 år senare dör han, som tidigare beskrivits, av tarmvred 54 år gammal, på samma avdelning 32A.
Vi får en allt klarare bild av hans liv från 1923 till 1943. Vi har en bild av tiden från hans födelse 1889 och fram till det dramatiska året 1912, när Titanic förliser. Det blir nu tiden mellan 1912 och 1923 som hamnar i fokus för sökandet, letandet, forskandet i denna skröna som klarläggs till dramatisk verklighet.
[ Lägg till kommentar ] | permalink | related link
Sanktabladet.
Nästa steg i historien om historien om Titanicmannen, min mormors kusin, är en efterlysning i Sanktabladet. Psykatriska Muséets stödförenings medlemsblad heter så. Namnet kommer från sjukhusets namn - Sankta Gertruds sjukhus, som det kom att heta efter sitt första namnet, Västerviks hospital.
För den forskande är det ytterligt glädjande att få så stor plats i det lilla bladet för att efterlysa någon som vet något om Titanicmannen, någon som kanske rent av kan ha träffat honom, som kan ha vårdat honom. Tänk om det finns någon där ute som har ytterligare en liten pusselbit.
Sökandet har nu pågått i snart 9 månaders tid. En resa från en ursprunglig skröna som bitvis bekräftats, bitvis dementerats och bitvis givit nya spår.
Ju mer man gräver ju längre ned i hålet kommer man och ju mer oanade delar kommer i dagsljuset, fram till besök i en museal verklighet.
Förutom denna efterlysning finns ytterligare två spår, två hål att gräva i. Stegvis, etappvis, bit för bit vidare i grävandet.
[ Lägg till kommentar ] | permalink | related link
Frihetens drivkraft.
Att vår man, Titanicmannen, som överlevt såväl Titanics förlisning som Första världskriget hade en drivkraft till frihet framgår tydligt när vi nu närmare studerar hans liv på Västerviks Hospital.
Han intogs den 17:e juni 1923 på Västerviks hospital, avdelning 4, som var intagningsavdelningen. Det var inkörsporten till det samhälle som hospitalet utgjorde. Förutom tvätt och nya kläder gjordes en första kontroll av patientens status.
Avdelning 4
John Charles trivdes inte alls på hospitalet. Redan en vecka efter intagning genomför han första rymningen och återfinns tre timmar efteråt i ett skogsbryn i Västervik. Rymningen skulle kunna stämma överens med den berättelse L.U. delger i Del 17 av historien, där John Charles dyker upp vid en gård och får mat.
Efter återfinnandet återförs han till intagningsavdelning 4, men någon dryg vecka senare, den 5:e juli, flyttas han till Länspaviljongen, då han anses för rymningsbenägen. Länspaviljongen är den rymningssäkraste avdelningen av alla.
Det ska dock bara dröja ett halvår, till 9:e december, så gör han det igen. Han rymmer från den rymningssäkraste, från Länspaviljongen, med hjälp av en kvast genom ett fönstergaller och via stuprännan ner till marken. Han hinner dock bara springa 300 meter innan han fångas in ocvh förs tillbaka till Länspaviljongen. Där blir det sängläge, vilket innebar att han bäddades ner i en träsäng med buldantäcke. Buldan var ett tungt och mycket slitstarkt material.
Säng med buldantäcke på Länspaviljongen.
Titanicmannen var unik i flera avseenden. Under de cirka 75 år som sjukhuset var i drift har endast 4-5 patienter lyckats rymma från Länspaviljongen. Vår man var en av dem.
Antalet rymmare från Länspaviljongen.
I nästa del ska vi se närmare på Titanicmannens tredje och sista rymning.
[ Lägg till kommentar ] | permalink | related link
Fasta och Stormen.
1912, samma år som Titanicmannen lyckades rädda sig från det sjunkande skeppet stod Västerviks hospital klart att brukas. Landet hade ett skriande behov av platser för "sinnessjuka". Hittills hade fattigvårdsinrättningar och livegenhet präglat mentalt lidande människor liv. Tänk på filmen "Den enfaldiga mördaren" och få en idé om förhållandena.
Titanicmannen, John Charles Asplund, kom att från 1923 vistas i främst två byggnader på det stora sjukhusområdet. Dels var det Länspaviljongen, även kallad för "Fasta", som var den rymningssäkraste av dem alla och dels var det avdelningarna 32 A och 32 B, populärt kallade för "Stormen". Hur situationen innanför dessa väggar var ska vi se i kommande delar.
Översiktsvy över området, med Gamlebyviken i bakgrunden.
Vi kan tydligt se att såväl Länspaviljongen, som Stormen hade inhägnade gårdar.
Länspaviljongen, som den såg ut förr
Länspaviljongen år 2010
Avdelning 32 A och B från förr, sedd från sydost.
Avdelning 32 A och B år 2010, sedd från nordost.
Fasta paviljongen och avdelningarna 32 A och B nyttjas idag av Kriminalvården som fängelse och häkte.
Det var på detta område som Titanicmannen levde och rymde totalt tre gånger under sin 20-åriga vistelse. Det var få som besökte honom, vilket gällde för de allra flesta. På den tiden var det en skam att känna någon som satt på "hospital". Det finns berättelser om att de som skulle besöka klev av tåget en station tidigare för att inte kunna misstänkas vara på väg till hospitalet.
Fram till mitten av 1950-talet fanns ingen egentlig vård av sinnessjuka. Långbad och insulin- och el-chocker kombinerat med medicin som idag skulle klassas som gift fanns att tillgripa. En period nyttjades även Lobotomering. Därefter kom äntligen Psykofarmakan, som på 1970-80-talen skulle komma att utklassas och på 1990-talet ersättas av de s.k. "lyckopillren", eller SSRI-preparat som är deras gemensamma benämning. Effekterna av SSRI-preparaten, som nyttjas flitigt i nutid, har vi inte sett biverkningarna av, ännu.
I kommande delar ska vi se hur vår man, Titanicmannen, hade det på hospitalet.
[ Lägg till kommentar ] | permalink | related link
Besök vid historiens slut.
Historien om Titanicmannen, min mormors kusin som räddade sig från Titanic, deltog i första världskriget och slutligen hamnade på Västerviks hospital, fortsätter. Vi besöker platsen där han levde sina sista 20 år i livet, där han intogs, där han förvarades, där han rymde från två gånger. Marken ligger framför våra fötter, samma mark han trampade på.
Inne på det ursprungligen 174 hektar stora området finns Psykmuséet. I autentisk miljö kan vi ta på och se den utrustning, de kläder, det porslin som var Titanicmannens vardag. Besök gärna muséet i verkligheten och på www.psykmuseet.se
Muséets personal visar den bästa gästfrihet i hela sin ideella anda.
Alltsammans ger underlag till en fortsättning på historien. Delar blir till helheter. Bilder och fakta bildar stoff till förståelsen av hur Titanicmannen tillbringade sin tid. Och som lök på laxen erbjuds vi möjligheten att efterlysa någon som kan veta något om vår man - Titanicmannen.
Fortsättning följer.
[ Lägg till kommentar ] | permalink | related link
En verklighet för 97 år sedan.
Titanicmannen, min mormors kusin, skrev ett bred till sin mor, Augusta, den 24:e maj 1912. Drygt en månad efter Titanics undergång. Jag har läst brevet, tolkat vissa svårtydda ord och begrundat. Hela brevet återges nedan med felstavningar, gammalstavningar och allt.
Minneapolis den 24/5
Älskade moder må godt och hav hälsan är min största önskan. Jag skall nu i korthet tala om min räddning.
Vi låg och såv när sammanstötningen skedde. Einar vaknade och väckte mig och sade att den har bestämt stött på ett grund då skrattade jag och sade stött på ett grund här mitt ute atlanten vi lägger oss och såver igen när vi hade legat ungefär en 15 minuter så kom det en passagerare och knackade på dörren till våran hytt och sade att dom har kolliderat med ett isberg. Vi gingo ur bäddarna och klädde på oss. Det gick rätt så makligt. Vi trodde ej att båten skulle sjunka för dom skröt om de vattentäta skotten. När vi hade gjort oss iordning så gick vi upp på akterdäck när vi hade stått där några minuter sades det att hela stäven var inbräckt och att hela ballasten var full av is. Då sade jag till Einar att vi skal gå och se. Vi gingo och fingo oss riktigheten av hvad dom hade sagt och så såg vi ner i rummet hur vattnet forsade in sedan gingo vi akter igen. Det är en lång gång neri båten att promenera så man fick inte gå uppe på däck midskeps för att komma akter.
Vi som var tredje klass passagerare när vi kom akter så såg vi att dom öppnade portar till första klass och att tredje klasspassagerare gick dit upp. Vi följd med hopen när vi kom dit upp gjorde dom klart för att fira räddningsbåtarna i sjön och sade att fruntimmer skulle gå först. Den första båten firades och vi stod vid den andra skulle vi gå kom vi överens om Einar och jag.
Jag kom i den men när Einar skulle gå i den så fick han en örfil av en styrman när jag fick se det hoppade jag ur den räddningsbåten på Titanic igen. Sedan gick vi och tänkte att vi skulle komma med än den ena än den andra. Men det lät sig ej göra förrän när det var näst den sista jag sade att när den har firats ned som ett litet stycke så hoppar vi i den. Det var han med om. När dom hade firat ungefär en 3 meter så hoppade vi ner i den. Hade vi ej gjort det så hade vi nog inte blivit räddade.
När dom hade firat ner oss till vattnet så gjorde vi loss båten från "genorna?" och rodde en 50 meter ifrån honom. Då vi Titanic han gick med stäven ner. Ni må tro att det var en sorglig syn att skåda och höra så många människor kämpa för livet och ge opp sina nödrop. Nödropen varade ungefär en timme sedan hade de slocknat så det var tyst. Vi satt i räddningsbåten ungefär en sex timmar kanske lite längre då vi blevo upptagna på Karpathia (det var vid sjutiden) ni må tro att det det var ej för roligt att vara där man visste ju ej hur länge man fick vara där. Somliga sade här kan vi få sitta och svälta ihjäl och en del sade ett annat. Det var väl att oceanen var så stilla annars så hade ej så många blivit räddade som det var. Oceanen låg lika lugn som vattnet hem i vår tunna som står vid vedboden.
När vi kom upp på Karpathia så omhuldades vi så godt sig göra där det första vi fick var en mun kaffe och det behövde vi för frös så vi skakade jag hade ej behövt frysa sådant om inte jag hade lånat bort min rock till en eldare som var i den räddningsbåten som vi var i han hade inte mera på sig än ett långery ställ eller vad det kallas. Jag tyckte att han behöver den bättre än jag. När vi kom fram till Nevyork så mottogs vi på det hjärtligaste av välgörenhets människorna. Vi kom upp på frälsningsarmén Einar och jag och tre andra svenskar. (det läste ni väll i tidningen).
Har moster Ida fått Annas adress än?
Skriv och låt mig veta det och giv mig adressen så skall jag efter paketet och sända den till henne för jag vill att hon skall hava den när jag har räddat den från att ha blivit begraven i Atlanten.
Hälsa alla bekanta
Närhet till katastrof. Ett förtida Estonia. Titanicmannen överlevde med en hårsmån. En hårsmån från den resterande delen av hans liv, som vi vet mer om än han visste då.
Nu återstår att finna vad som hände honom från den 24:e maj 1912 till 5:e februari 1923, då han återkom till Sverige genom konsulatets försorg efter att ha rymt med en båt från USA till Antwerpen. Det enda spåret under den perioden är att han återkom till USA och Ellis Island den 25:e augusti 1919 med fartyget La Lorraine.
Jag behöver inte säga det, men gör det ändå. Om någon som läser detta skulle ha kännedom om någon mer pusselbit om Titanicmannens liv, är jag mer än glad för en kommentar, ett mail, ett telefonsamtal - vad som helst.
Fortsättning följer.
[ Lägg till kommentar ] | permalink | related link
John är omnämnd.
I tidningen Kalmar den 22:e april 1912 omnämns att John Asplund, Titanicmannen, räddats från Titanics förlisning.
Tidningen Kalmar 1912-04-22
Carpathia anlände till New York på kvällen den 18:e april, nära 6 dygn efter Titanics förlisning. Telegrammet uppges ha anlänt den 20:e april till Oskarshamn.
Notabelt är att det finns en familj Asplund som räddats från Titanic, men som såvitt känt ej har någon relation till vår man, Titanicmannen, John Charles Asplund.
[ Lägg till kommentar ] | permalink | related link
Om att vara räddad.
Titanicmannen, min mormors kusin, första brev efter räddningen från Titanics förlisning berättar kortfattat om vad som hänt. Det är skrivet på brevpapper från räddningsfaryget M/S Carpathia. Så här skriver han, rakt citerat med stavfel konstiga ord och allt:
"On board the R.M.S. Carpathia
Älskade Moder
Må godt och hav hälsan är min största önskan. Jag får låta dig veta att vi kom fram igår kväll vid kl. 12 så vi fick komma i land med det samma för som ni väll vet så har Titanic gått till botten med en välldig massa människor.
Jag skall tala om vår resa. Vi gick från Köpenhamn den 4:e så reste vi med tåg och färger till Esbjerg. Så gick vi från Esbjerg den 6:e till Parkeston så reste vi tåg till Southampton så låg vid där ett par dagar på Emigranthotellet så kom med Titanic så var vi med honom till på söndag kväll han kolliderade med ett isbärg vid kl. half tolf sen fylldes med vatten allt mer och mer så vi måste lämna honom vid kl. 1 på natten och vid kl. 2 tiden så sjönk han. Då som väl var så kom vi i en livbåt så vi hade det bäst som fick det bäst. Det var många som låg i vattnet en 6 timmar. Så kom den båten vid kl halv 5 och tog oss ombord på den. Det såg ut som ett svinhus med den båten som vi varmed. Ni må tro att Titanic var en fin båt fint inrett och fin mat hade dom också det var som ett hotell. Jag får bedja dig att du sänder agnes och bertils adress till moster anna så kan jag få den senare för jag har slarvat bort dem. Jag har ej något vidare att skriva om utan jag får avsluta med många hälsningar från John.
Hälsa alla släcktingar och pappa från mig. Hälsa Oskar så godt. Jag skall skriva när jag har varit hos anna. Det var väl att jag hade paketet i kappsäcken annars så hade den varit i atlanten också. Var ej orolig för mig för vi får pengar för det bargasch som godt bort"
Så skriver en man som troligen nyligen blivit räddad från krocken med ett isberg på Atlanten för nära 100 år sedan.
Vi får alltså lära oss att han var på väg till en moster vid namn Anna i Amerika. Huruvida det är en riktig moster eller frun till någon av hans farbröder är oklart. I tidigare forskning har inte någon moster med namnet Anna påträffats. Han verkar också ha en relation till sin moster Agnes. Här finns således nya spår att forska i för att finna hans liv i Amerika.
[ Lägg till kommentar ] | permalink | related link
Jag har fått kopior av breven.
De brev som Titanicmannen, min mormors kusin, skrev i USA och sände till sin moder i Sverige, efter Titanics förlisning. Ett stort tack till L.U. som sände mig kopiorna.
Det är sirlig skrivstil på M/S Carpathias eget brevpapper, skrivet av en man som tillbringat timmar av sitt liv i livbåt nummer 13, medan Titanic sjönk till botten.
Titanicmannens första brev till modern.
Med all ivrighet, fantasi och tekniska hjälpmedel ska jag nu tyda de snart 100 år gamla orden och försöka förstå vem den 23-årige mannen bakom dem var. En oöppnad ask, okänd, främmande och outforskad, för mig. Nästan kusligt.
[ Lägg till kommentar ] | permalink | related link
Tillbaks Nästa
Kategorier
