I John Balls bok, Lucky for some - Titanic's Lifeboat 13 and its passengers, framkommer att John Charles och Einar bor i hytt nummer 76, i sektion G, på F-däck. Därmed går det att se vart John Charles befann sig i förhållande till isberget den hemska natten för 100 år sedan på Atlanten.
Hytt nummer 76 var en fyrbäddshytt. Om det var några flera passagerar som bodde i hytten förutom John Charles och Einar är obekant. De två andra sovplatserna kan ha varit lediga eftersom Titanic var långt från fullbelagd på denna sin jungfrufärd. John Charles talar bara i sitt brev om att "Einar vaknade och väckte mig och sade att den har bestämt stött på ett grund". Några andra passagerare nämner han ej.
En fyrbäddshytt på Titanic var utformad enligt nedanstående modell. Vi kan se att även tredje klass hytter hade rinnande vatten att tvätta sig i samt avlopp.
John Charles berättar i brevet att "Det är en lång gång neri båten att promenera " apropå att de först gick till aktern sen tillbaka till fören för att se allt vatten forsa in och sen tillbaka till aktern igen. Den långa gången kallades Scotland Road och fanns på E-däck, alltså ett däck ovan hytt nummer 76 på F-däck.
Med ritningarna över Titanic kan vi finna var hytt nr 76 var belägen.
Hytt nummer 76 markeras med den gröna pricken.
Hytten låg alldeles vägg i vägg med fläktschaktet som gick vertikalt på fartyget. Alldeles intill fanns en av de många ångpannorna på Titanic. Vi kan se att John Charles behövde bara svänga höger två gånger utanför hytten för nå de närliggande trapporna till E-däck och Scotland Road. Hytten ligger på babords sida av fartyget och Titanic krockade med isberget på styrbords sida.
Under F-däck fanns tre ytterligare däcksplan; G-däck, Orlop-däck och Tank-top-däck. F-däck bör enligt alla tillgängliga skisser ha legat ovan fartygets vattenlinje. Det var under vattenlinjen som Titanic träffade isberget.
Titanic, vattenlinjen och F-däck sektion G markerat med grön prick.
John Charles var således sovande på "rätt" sida och dessutom på ett däcksplan ovan vattenlinjen. Passagerarna på G-däck torde också ha klarat sig från det omedelbara vattenflödet medan eldarna och personalen på orlop-däck och tank-top-däck var de första att bli överskjölda av Atlantens kalla vatten.
[ Lägg till kommentar ] | permalink | related link
Titanicmannen citerad.
Av en bekant blir jag påvisad det faktum att en bok som handlar om Titanics livbåt nr 13 givits ut i april 2012. Det var ju i livbåt 13 som John Charles och Einar lyckades överleva den hemska natten för 100 år sedan. Det är den engelska författaren John Balls som skrivit verket med titeln Lucky for Some - Titanic's Lifeboat 13 and its Passengers. Utan den minsta tvekan beställer jag boken direkt.
Nu har den anlänt och spänt öppnar jag dess innandöme.
På sidan 64, 65 och 66 finner jag att John Balls, som är medlem i Englands alla Titanic associations, citerat "The Titanicman", vilket han troligen funnit på nätet, på titanicmannen.se. Eftersom John Balls förmodligen bara läst den engelska sammanfattningen som jag skrivit per juni 2010, vet han inte allt vi andra vet som kan svenska och kan läsa boken Titanicmannen - En efterforskande historia. John envisas med att kalla John Charles ömsom för Johan och ömsom för John och John säger att "Jerker has some wild and fascinating speculative details...". John har lyckats fånga det viktiga i John Charles märkliga livsöde och påtalar John Charles dramatiska liv.
Med en märklig känsla att såväl John Charles som jag blivit citerade i en nyutgiven engelsk bok ska jag nu ta mig an John Balls verk med spänning för att om möjligt finna ytterligare några pusselbitar i Titanicmannens, John Charles Asplunds, upplevelser på Titanic och i livbåt nummer 13.
[ Lägg till kommentar ] | permalink | related link
Postal fördröjning.
Direkt efter förra svaret från NARA (National Archives and Records Administration), den 30 mars, angående hur det var med John Charles sjömansliv ombord på Cabegon, fick jag erbjudande om NARA's fortsatta hjälp. Min fråga blev då omgående, per e-mail, om det var så att John Charles Asplund fanns med på besättningslistan för USAT Finland den 28 oktober 1917.
Jag väntade och väntade och väntade och inget svar kom. Svaret lät vänta på sig.
Den 30 maj kom så ett pappersbrev i det som fortfarande kallas brevlåda. Pappersbrevet var daterat den 12 april och hade varit någonstans mellan den 12 april och den 30 maj. Kanske hade det rest på de sju haven precis som John-Charles gjorde. Kanske hade det blivit liggande i något undangömt hörn på US Mail eller den numera Svensk-Danska Posten. Ingen vet.
I det försenade pappersbrevet förklarar NARA detaljerat att det är fullt möjligt att besättningslistan finns i någon av de fem kartongerna som innehåller dokument från USAT Finland. Dock verkar det vara så att dokumenten är spridda i oordning i kartongerna varför de hjälpsamma arkivarierna på NARA rimligen inte kan leta igenom allt. De ber om ursäkt och förklarar på det allra hövligaste vis hur välkommen jag är till College Park i Maryland för att själva leta i de fem kartongerna.
Till sist erbjuder de möjligheten för mig att hyra en forskare som letar igenom kartongerna för min räkning, om jag nu inte skulle ha möjlighet att besöka Maryland. De visar på en lista med professionella forskare som kan göra jobbet.
Det finns fem kartonger i College Park, Maryland, USA, som kan ha svaret på om det var så att John Charles var med på USAT Finland den 28 oktober 1917, när dess skrov blev uppslitet i fören på babords sida av en tysk torped. Om John Charles var med då är det ett faktum att han fick vara med om något som liknar de hemska upplevelserna från Titanic. Däri kan en del av förklaringen ligga till hans sedemera psykiska ohälsa samtidigt som det förklarar momentet om "Finland" i skrönan.
Nu är frågan om jag själv eller någon annan ska leta i fem kartonger.
[ Lägg till kommentar ] | permalink | related link
Uppdykaren.
Utifrån den del i skrönan som säger att "John Charles skulle ha tjänstgjort på Finlands sida i ett krig", har jag tidigare fört fram teorin om att John Charles skulle ha tjänstgjort på fartyget S/S Finland under första världskriget. Teorin styrks av datum för John Charles tjänstgöringsintyg och datum för S/S Finlands färder, som jag berättat om i del 65 och 67. Bevis för att John Charles verkligen var ombord på S/S Finland saknas dock alltjämt.
S/S Finland var ett ångfartyg tillverkat år 1902 i Pennsylvania, USA. Hon var 182 meter lång och tog 1537 passagerare och gick före första världskriget mestadels mellan New York och Europeiska hamnstäder.
S/S Finland.
Samma år som Titanic förliste, 1912, hölls Olympiska Spel i Stockholm, och det blev S/S Finland som fick äran att transportera de amerikanska idrottsmännen till den svenska huvudstaden. Den Amerikanska Olympiska Kommittén chartrade helt enkelt fartyget för ändamålet.
Fem år senare ska S/S Finland, då med militära benämningen USAT Finland, komma att träffas av den tyska torpeden utanför Frankrikes kust den 28 oktober 1917. Hon bogseras till Brest för att reparera de omfattande skadorna.
Varvsarbetare poserar i Finlands skadade skrov 1917.
S/S Finland går därefter åter i militär tjänst och fraktar amerikanska soldater mellan kontinenterna.
S/S Finland med hemvändande soldater år 1919.
Efter första världskriget återgår S/S Finland till ordinarie civil tjänst och kommer från april 1920 till mars 1923 att gå på rutten mellan new York och Antwerpen.
Antwerpen känner vi igen som den hamn där Titanicmannen, John Charles Asplund, dyker upp i början av 1923 i ett förvirrat tillstånd efter att ha smugglat sig ombord på en ångare i Portland. Portland är en hamnstad cirka 400 km norr om New York och det torde vara fullt möjligt att S/S Finland skulle ha kunna angjort Portland på sin väg från New York till Antwerpen. Om så är fallet finns en alternativ teori till avsnittet om "Finland" i skrönan.
S/S Finland dyker upp överallt och gäckar mig i efterforskningen.
[ Lägg till kommentar ] | permalink | related link
Föreläsning i Stockholm.
Tisdagen den 30 maj, på Vasamuséet i Stockholm föreläser och presenterar arkeologen James Delgado sin två- och tredimensionella kartläggning av Titanics vrak.
Ett unikt tillfälle att lära sig mer om det legendariska skeppet.
;)
[ Lägg till kommentar ] | permalink | related link
Originalbevis.
Med den ständiga digitalieringen och publiceringe av historiska dokument följer att redan kända fakta kan studeras i originalhandling. Vi vet att John Charles färdades från Esbjerg till Parkestown, vilket är i Harwich för att därefter med tåg bege sig till Southampton och Titanic. När nu den engelska passagerarlistan finns tillgänglig ska den komma att bekräfta och tillföra fakta.
;)
Överst kan vi se att passgerarlistan avser främlingar som gått ombord i Southampton med White Star Line mot New York. Beteckningen Transmigrants betecknar "främlingar (andra än första klass passagerare) som ankommit till United Kingdom med en förbetald biljett och försäkran om att de ska fortsätta till platser utanför United Kingdom".
Näst längst ned finner vi "Johan Asplund" med biljettnummer 350054 registrerad som varande 23 år i tredje klass.
I kolumn 6 ser vi överst Sweden med texten Dane under, vilket kan vara ett förtydligande att passagerarna på listan är svenskar som åkt över Danmark. Av kolumn 7 framgår det att passagerarna ankommit till United Kingdom i Harwich med rederiet United Steamship Company, som var danskt och en föregångare till dagens DFDS.
[ Lägg till kommentar ] | permalink | related link
Lektören talar.
Det är med spänning jag mottar brevet med recensionen av boken Titanicmannen - En efterforskande historia. Det är första gången i mitt liv som en lektör läser det jag skrivit och nedtecknat ett omdöme. Som en svamp suger jag åt mig orden "värdefullt tidsdokument av särskilt intresse".
Nu vill jag ju berätta om recensionen, varpå jag läser reglerna längst ned på dokumentet, kliar mig i huvudet och undrar varför jag ska vingklippa ett dokument som en lektör framställt. Ett telefonsamtal till utmärkta Bibliotekstjänst, med frågan om varför något bra ska trasas sönder resulterar i "den synvinkeln har vi aldrig hört förut". Den ologiska logiska förklaringen är att recensionstexten är upphovsrättsskyddad. När jag säger att jag publicerar allt, men tar bort delar, enas vi om att det är ett bra sätt. Så här följer recensionen, vingklippt, med delar borttagna, av upphovsrättsliga skäl.
;)
För den som nu blir sugen och skulle vilja köpa boken finns möjligheten att gå till makeit.se/publishing för att beställa boken direkt från förlaget för 179 kronor inklusive fri frakt.
[ Lägg till kommentar ] | permalink | related link
För exakt 100 år sedan.
För på dagen 100 år sedan skickade Carl Olof Jansson sitt andra brev hem till Sverige, till sin bror. Det var ju bland andra Carl Olof Jansson som John Charles Asplund lärde känna på sin färd från Köpenhamn över öarna ändra fram till Southampton och till resans ödesdigra slut. Det var med Carl Olof Jansson han lät sig fotograferas i New York innan de kämpande vännerna skildes åt.
Nedan återges Carl Olof Jansson andra brev i sin helhet från den 25 april år 1912
Swedeburg den 25 april 2912
Bästa broder.
Jag är nu äntligen framkommen efter en mycket besvärlig resa. Finge alla emigranter genomgå vad jag har fått gjort, vore det nog inte så många som lämna Sverige, men å andra sidan sett är det nog inte så många förunnat att få vara med om en sådan hemsk sjöolycka å komma någorlunda helbregda ifrån det hela, jag är nästan stolt över att ha få varit med.
Jag ska nu börja från början å berätta vad jag upplevat under min resa, du får ursäkta för att jag skriver med blyerts, men jag tycker det går bättre att skriva med en sådan penna i synnerhet när jag skriver så mycket som jag nu ämnar göra. Så du ska inte tro att vi är så fattiga i Svedeburg så vi inte har bläck, det felet är det inte ty vi har två stora flaskor med bläck. Som sagt jag skulle börja att berätta.
Påskafton klockan 8 morron lämnade vi Köpenhamn efter att ha blivit bekanta med många svenska grabbar, som även hade gått samma väg som jag, nämligen rymt. Så reste vi genom Danmark per järnväg över bältena stora och lilla med färja, mycket omväxlande å trevlig resa. Så anlände vi till Esbjerg kl. 6 afton samma dag där vi fick gå igenom läkarundersökning å sedan gå ombord på Nordsjöbåten, den som inte var frisk å hade klara papper fick vända om sades det oss. Nog hade vi klara papper alltid fast dom var köpta och undertecknade av Danska polisdirektören, så det gick bra å friska var vi som nötkärnor allesammans, således inget hinder, då skratta vi å var glada. Nu ombord för att gå ut å se Nordsjön, som vanligt var den mycket grym å båten gungade väldeliga, här skulle vi prövas vem som var starkast å vem som först blev sjösjuk. Jag hade turen att inte bli något nämvärt sjuk fast dom flesta låg å spydde hela tiden, då hade vi rologt åt dem som var värst att spy.
Äntligen efter 30 timmars sjöresa kom vi iland i England. Parkestovn så hette staden där vi fick frukost samt vänta två timmar innan tåget gick till Longon. Dit kom vi kl. 2 middag även där fick vi mat på en restaurang, samt fick göra uppehåll där i 12 timmar, sedan reste vi till Southampton, blev invkarterade på Emigranthemmet å låg där till den 10:de nämligen i 2 dagar å väntade på dom som gått över Göteborg, ty dom skulle på samma båt, där hade vi mycket trevligt, dansade varje kväll.
Sista dagen fick vi åter underkasta oss läkarundersökning, alla måsta vara friska, ingen sjuk får inträde i Amerika, allra nogast är dom med ögonen. Vi var alla friska utom två danskar som fick respass hem igen, som sade att dom aldrig känt sig sjuka, men dom var sjuka i alla fall.
Så var vi äntligen färdiga att gå ombord på världens största ångare Titanic, vi blev uppställda återigen i långa rader en å en med uppvikta ärmar, nu skulle dom se att alla var vaxinerade å ve den som inte kunde visa sitt märke tydligt å klart, han blev utan barmhärtighet vaxinerad, å det grundligt ändå, det var flera stycken som fick lida väldigt ty armen svällde och värkte. Jag slapp ty jag hade 4 stora märken å då var det allright. Inom en timma var det undanstökat å vi fick gå ombord å taga våra hytter i besittning, inredda respektive 2 å 4 man, mycket ljusa luftiga å trevliga hytter. När detta var gjort skulle vi få middag å sedan måste vi taga hela eftermiddagen i besittning för att lära oss att råka allerstädes, det var inte lätt ty båten var som en liten stad. Det kan man tänka sig när vi var 3000 innevånare samt alla bekvämligheter fanns ombord, såsom telefonstation, telegraf, polisstation, med tillhörande finka, lasarett, hospital, 3 st krogar, postkontor, tidningsredaktion, samt toaletter å klosetter i långa banor samt kyrka å balsalong samt badinrättning, som heller inte får förglömmas ty det hörde även till bekvämlighetsinrättningarna.
Sedan blev vi utboxerade ur Southamptons hamn med 5 stora boxeringsångare samt begapade av flera tusen nyfikna människor, alla ville naturligtvis se världens största och stiligaste fartyg, som för första gången gjorde sin resa till New York. Således inom några timmar hade vi lämnat England bakom oss för att gå igenom Engelska kanalen till Frankrikes stora krigshamn Sherburg för att hämta ombord några hundra glada fransyskor, som även skulle emigrera. Därifrån gick vi till irländska udden Quinstovn, ävenledes hämta passagerare. Där fick vi ombord flera hundra säckar post samt dito irländare.
Sedan styrde vi kosan rakt mot västern, till det förlovade landet, i 4 dagar hållde vi således på med samma kurs och full maskin. Det var söndag å det hålldes gudstjänst, på eftermiddagen satt vi å talade om att som på tisdag skulle vi vara i hamn, men det intresseraede oss föga när vi kom iland ty vi hade det så bra, vi behövde endast gapa för att stekta sparvar skulle flyga en i halsen. Jag liknade det hela vid ett fullständigt kommunistiskt samhäller som vi socialister drömt om skulle bli förverkligat, slitet och släpet i det nya landet tänkte vi kommer tids nog, därför hade vi ingen brådska.
Klockan var 8 söndag kväll, klockan ringer å tillkännager att maten är färdig, vi gå alla för att äta vår goda mat, tar en promenad på däck, allt är stilla, havet är lugnt men kolsvart. Då viskar någon: Är vi inte ute vid Atlantens kyrkogård ännu? De så kallade Newfonlandsbankarna, dom ligger hundra mil närmare New York än England, där är en så väldig ström, att alla stora isberg brukar dragas dit, som jag tänker att du har läst om. Emellertid upplystes vi om att vi inte kommer dit förrän imorron bitti, å det är ingen fara för en så stor båt som denna å det trodde vi alla. Vi gick då mangrant till kojs å somna in tryggt.
Klockan 11.30 väcktes vi alla med att upp på däck alle man, båten har stött på ett isberg men ingen fara föreligger. Vi klädde oss till hälften, jag sprang upp utan skjorta på däck för att få se det stora isberget, men kunde inget se på grund av kolsvart mörker, knappt vattnet. Stod så en stund å stirra tills befallning hördes: Alla livbåtar i sjön! Då sprang jag ner i min hytt för att hämta mina andra kläder, klockan och väskan, men hinde inte få tag i mer än klockan å rocken då vattnet med en väldig kraft kom in i hytten. Då måste jag springa upp på däck igen. Där fick jag se mina kamrater stå med livbältena påspända och med förskräckelse målat i deras anleten. Vad skulle jag göra? Inget livbäte, inga skor, ingen mössa, förgäves sökte jag efter ett bälte. I sista stund träffa jag två svenska flickor, en räddningsbåt var kvar, vi gick då för att komma i denna. Jag blev med revolver motad å ett skrik: "Kvinnor först"! Det ögonblicket kan jag inte med penna beskriva, ty jag vet inte hur det kändes, men ett vet jag, ty jag tänkte på Mor, tänk vilken sorg, jag tordes inte tänka längre ty jag var rädd om mitt förstånd. Så står två svenska pojkar bakom mig, bleka som lik, dömda till samma öde som jag å flera hundra förresten fast av andra nationer. När dessa flickor såg oss pojkar, vi var mycket goda vänner, utan allt hopp kastar dom sig handlöst i livbåten, då fatta även vi mod. Båten börja sjunka ännu mer så vattnet gick upp på däck. Då tog vi varandras händer och hoppa rakt i vattnet. Första officeren som stod vid rodret satt revolvern i munnen å sköt sig, båten sjönk genast. Vi tre kamrater, deras namn Wennerström, Tenglin å jag sjönk djupt ner när vi hoppa men kom åter till vattenytan, kämpa och stred för att hålla oss uppe.
Vid den fruktansvärda explosionen som uppstod från dom heta ångpannorna blev vår räddning, ty den sönderslet bråte å stora dörrar och flottar lossnade och kom ut i vattnet. Vi fingo efter stor möda tag i en sådan och hängde oss fast i denna å flera med oss omedvetna om hur länge vi skulle få ligga där och lida dödsångest våta och förfrusna som vi var, men livet var kärt, de förut omtalade flickorna gingo till botten. Vi lågo där på våra spillror i 7 långa timmar till ljuset inträdde, då fick vi syn på en ångare som styrde kosan rakt på olycksplatsen, och efter en stund hade vi blivit upptagna på Cunardlinjens ångare Carpathia. Hur vi kommo ombord minns jag knappt, men jag minns att dom hala ner rep med snara om som vi fick om livet å på så sätt kom ombord.
Vi blev sedan omhuldade på bästa sätt, vi fick läkarvård å efter 1 och en halv dag var vi ganska krya. Vi kom så till New York klockan 10 på torsdagskvällen, vi fick obehindrat landstiga, fick mat, kläder vilket var huvudsaken. Sedan har vi legat där i fyra dagar och haft ganska trevligt.
I måndags kväll fick vi skiljas åt för att bege oss var och en till sin bestämmelseort, fick biljett och pengar, så det har ingen nöd gått på oss sedan vi kom på det torra, men det är i alla fall en händelse som sent kommer att glömmas.
Nu är jag i Svedeburg hos Erik å kommer nog att få det bra när allt kommer omkring, han mår gott å även jag. När du skriver härnäst så tala om dom har sökt mig, skulle vara trevligt att veta, dom kan förresten har det för att jag är död, så blir det ingen frågan efter mig i framtiden heller.
Slutar med glad hälsning från din bror.
C.O. Jansson
Dramatik. Carl Olof Jansson talar om två svenska pojkar bleka som lik, vilka kan ha varit Tenglin och Wennerström eller John Charles och Einar. Carl Olof skriver att Tenglin hoppade med honom ner i vattnet. Samtidigt finns dokumenterat att Tenglin räddades i livbåt nummer 13 tillsammans med John Charles och Einar. Detaljer och pusselbitar återstår för att klarlägga vad som verkligen hände för 100 år sedan.
[ Lägg till kommentar ] | permalink | related link
Surrealistiskt.
Mitt under brinnande Titanicvecka dimper ett mail ned i inkorgen från Sveriges Radio Internationals arabiska redkation. De söker någon som har en släkting som var med på Titanic. "Du har kommit rätt", blir mitt enkla svar, vilket leder till att nästkommande dag finner jag att en utbildad journalist från Jemen, som varit ytterligt aktiv under arabvåren, sitter på hemmakontoret med inspelningsapparaten beredd.
Med full fart och ökande frenesi berättar jag, på engelska, om John Charles, Titanic, mentalsjukhuset och icke minst boken. När vi är klara och inspelningen avslutad forsätter vi samtala och jag fortsätter berätta så den underbart proffsiga 25-åriga journalisttjejen säger "Stopp, jag måste starta inspelningen igen".
Efteråt får jag lära mig att de ska bli ett inslag på Sveriges Radio International, på arabiska, som ska läggas ut på nätet för att den arabiskspråkiga världen ska kunna läsa och lyssna till John Charles öden och äventyr.
Här finns den arabiska sidan på SR International med text, bild och länk till ljudinslaget.
Och här finns direktlänk till det arabiska ljudinslaget där jag hörs i bakgrunden berättandes om John Charles på engelska
Vi, jag och journalisten, enas om att John Charles var en god man, vars inställning till livet och människorna bör bevaras och berättas och enligt journalisten bör stå som modell för hur människan ska vara.
Tiden, tankarna, historiens vingslag far iväg. Det känns smått surrealistiskt att historien om John Charles Asplund, Titanicmannen, återberättas på arabiska.
Det du, John Charles, tänk om du hade vetat det.
[ Lägg till kommentar ] | permalink | related link
Registreringen och fadern.
Äntligen får John Charles och hans 700 räddade medresenärer kliva i land på fast mark för på dagen 100 år sedan. Det är kvällen den 18 April 1912 som Carpathia ankommer New Yorks hamn, pir 54 på västra sidan av Manhattan.
Originalmanifesten från 1912 bekräftar John Charles närvaro.
;)
Av någon anledning registrerar sig John Charles som snickare (carpenter) fastän vi känner som en van sjöman. Om det var hans fantasi eller helt enkelt felskrivet, då vi kan anta att omständigheterna varit något röriga, förblir outrett.
;)
Som närmast anhörig står det skrivet Father August Asplund, Köpmansgatan, Oskarshamn, Sweden, vilket förefaller märkligt då vi vet att hans mor bodde på Köpmansgatan och att föräldrarna var skilda sedan 1894. Något stämmer inte helt. En förklaring skulle kunna vara att i det allmänna tumultet blev Augusta uppfattat som August av registreringsmannen. Eftersom August är ett mansnamn tillkom med viss logik titeln Father.
En annan möjlig förklaring är att fadern faktiskt var skriven på Köpmansgatan trots de familjemässiga omständigheterna. I det fallet är det också möjligt att John Charles har en närvarande relation till sin far och att han kan ha skrivit brev till även honom om sin räddning från det förlista Titanic, vilket i sådana fall leder till nya ännu outforskade spår i jakten på hans liv.
100-årsdagen av John Charles, Titanicmannens, fot på amerikansk jord är värd att fira.
[ Lägg till kommentar ] | permalink | related link
Tillbaks Nästa
Kategorier
