1923.

Vad som hände Titanicmannen, min mormors kusin, från 1912 till 1923, med undantag av båtfärden med La Lorraine 1919, är ännu okänt. 1923 kom att bli ett år som satte scenen för hans resterande 20 år i livet. Läsningen av sjukhusjournalen från Västerviks hospital, som det hette då, är ömsom skrämmande ömsom intressant med ett drygt 80 år gammalt språkbruk.

Den 26 mars 1923 inkommer till Kungliga direktionen för Västeriks hospital från ordföranden i Oskarshamns fattigvårdsstyrelse en ansökan om "mottagande till vård i 3:e betalningsklassen på de under Eder förvaltning stående hospital". Titanicmannen själv blev underrättad tre dagar senare sen 29 mars. Var han förvarades fram till den 17 juni 1923, då han intogs på Västerviks hospital förblir oklart. De omnämnda platserna är polishäktet och försörjningsinrättningen i Oskarshamn.

I sjukhusjournalen kan vi bl.a. utläsa att diagnosen för hans tillstånd blev "schizophrenia".

I inledningen av journalen finns övergripande beskrivet hans bakgrund, tillstånd m.m. Därefter följer en slags loggbok med daterade noteringar ända fram till 1943. För att ge en bild och förstå hur situationen var vid ankomsten till Västervik hospital 1923 och hur lite sjukhuset visste om hans tidigare räddning vid Titanic, citerar jag journalens inledande stycke.

"Fadern begiven på dryckenskap och utsvävningar. Patienten har uppfostrats i hemmet, genomgått folkskola och konfirmerats med betyget försvarlig. Sedan uppväxtåren mestadels seglat som sjöman. De senaste 10 åren har han vistats i Amerika. Den 5/2 1923 intogs han å Gibraltar i Göteborg hemsänd från Antwerpen genom konsulatet: han hade i Portland smugit sig ombord på en ångare. Intogs på polisremiss och läkarebetyg om, att han uppförde sig virrigt och delvis våldsamt.

Status därstådes den 19/3 1923: Somatiskt intet att anmärka. Patienten vårdas å övervakningsavdelning för oroliga: går mestadels uppe i skjortan, synes rädd för att taga på sig strumpor, även rädd för alla slags beröring, mycket rådvill: kommer ibland fram till läkaren vid ronden men yttrar intet, höres mumla om elaka människor, som inte ha med honom att göra. Han ansiktsuttryck är stelt. Han är tydligen hemfallen åt sinnesvillor, gör ett opålitligt intryck men har ännu inte begått några våldsamheter. I april 1923 avhämtades patienten från Gibraltar av en sin broder. Redan de första dagarna av sin vistelse där våldförde han sig mot brodern så att patienten måste omhändertagas och insättas å polisarrest, därifrån han sedermera överförts till försörjningsinrättningen.

Status praesens den 20 juni 1923

Patienten är 163 cm lång och väger 55 kg. Spenslig kroppsbyggnad med ganska klent hull. Huvudform och ansiktsbildning avvika icke från det vanliga. Huvudmåtten: 15-18-56 cm resp.

Somatisk undersökning kan icke företagas på gr.a. patientens motsträvighet. Han vårdas sängliggande å orolig vaksal. Springer ständigt upp ur bädden och söker tränga sig ut vid dörrar och fönster. Svarar aldrig på tilltal. Blir vredgad och brusar upp, då han får tillsägelse om snyggning etc. Ansiktsuttryck förstrött utan egentlig mimik. Han värjer sig för undersökning och närmanden. Insisterar man blir han hotfull och förefaller med möda behärska sig. Han sköter sig själv på alla sätt."

Den då 34-årige Titanicmannen bar på sina hemligheter, sina upplevelser, och hade av allt att döma energi att vilja fly från den miljö han hamnat i på Hospitalet, som senare skulle komma att kallas Sinnessjukhus, långt innan ordet Psykologi blev ett vardagligt ord.

20 år återstod av hans liv, av vilket vi kommer att se mera av.

Fortsättning följer.