De sista 14 åren i livet.

Samtidigt som börskrascher och världsdepression slår till 1929 inleder Titanicmannen sina sista 14 år kvar i livet. Han växlar mellan att vara sängliggande och vara uppe och gå, mellan att vara lugn och att skrika och slå sin omgivning, mellan lugn och oro. Ingen vet då varför. Ingen verkar veta om hans erfarenheter från isberg och världskrig.

I juli 1932 har han besök av sin broder Oscar med noteringen "Satt tyst men svarade då och då på tilltal.". Vad sa han? Vad berättade han?

I november 1935 skrivs "Idag agiterad och hotfull, hoppade upp i fönstret och slog sönder två fönsterrutor. Erhöll skärsår."

Juni 1939 har han åter besök av Oscar. Ingenting framkommer som noteras i journalen annat än "Besök av en broder, ingen reda med honom, svarade ej på tilltal."

Den 4:e september 1939 noteras "Besök av en släkting. Kände ej igen honom.". Huruvida det var släktingen som inte kände igen Titanicmannen eller tvärtom får vi aldrig veta. Tidpunkten stämmer dock med de minnen min mor har av att hennes mor, min mormor, gjorde besök hos Johan Charles Asplund på sjukhuset i Västervik.

I mars 1943 konstateras "Har på sista tiden blivit alltmera slö. Osnyggar av första och andra graden." En gradering för hur patienten sköter sin kropp verkar ha funnits. Situationen försämras och Titanicmannen har ont i magen, med diarréer och illamåenden. I maj 1943 berättar journalen "Tillståndet försämrat under den senaste tiden. Osnyggar mycket ofta och låter allt gå i sängen.". Slutligen, i augusti 1943, stiger febern till över 40 grader med kräkninar och diaréer. Den medicinska ordinationen blir "4-5 koltabletter dagligen."

Den 14:e augusti 1943 skrivs det svart på vitt "Till mors idag på efermiddagen kl 14,10. Dödsorsak: Enteritis acuta.".

Obduktionsjournalen förd av obducent Bobeck förtäljer om "tre brunbönstora stenar" i gallblåsan, "mjälten företer bilden av en typisk infektionsmjälte" samt "tunntarmarna, duodenom och jejenum rodnade och injicerade"

Akut tunntarmskatarr blev Titanicmannens slutliga död och med den tog han med sig sitt livs historia, som de närmast sörjande synbart visste mindre om än vi idag vet.

Hans sista 20 år finns dokumenterade på papper i journaler och förteckningar, ur vilka de senare delarna i historien tagits. Det är tiden före 1923 som vi ännu saknar detaljerade kunskaper om. Det lär finnas någon vårdare kvar i livet, som jobbade på 1940-talet, som möjligen skulle kunna minnas vår man, Titanicmannen, och som skulle kunna återberätta något som Johan Charles talat om under sina år på Västerviks hospital.

Alldeles oavsett vilken ytterligare information som går att forska fram är Titanicmannens hittills kända öden och äventyr ett uppenbart synopsis för en bok, en dramatisering, ett teaterstycke, en film.

Fortsättning följer.