När jag minst anar det, dyker pusselbitar upp, som förklarar.

I en kommentar här på bloggen berättar L.U. sin kunskap om sin morfars systers son, Titanicmannen. L.U. skriver så här:

Mycket intressant att följa Dina efterforskningar om Titanicmannen John Asplund. Jag har i min ägo två brev från honom till hans mor Augusta,som var syster till min morfar Otto,där han berättar om sin räddning. Det första skrev han strax efter han kommit i land,det andra daterat 24/5 från Minneapolis. Så här berättar han om sin räddning.

Hans vän Einar Karlsson och han skulle försöka komma med den andra livbåten,som firades ner. John hade redan hoppat i den, men när Einar kom efter hindrades han av en styrman,som gav honom en örfil. Då hoppade John tillbaka, när inte Einar fick följa med. De kom så småningom med den näst sista livbåten och satt sedan i den i sex timmar innan de blev upptagna på Carpathia. De frös förskräckligt.Men John skriver att han hade inte behövt frysa så mycket om han inte hade lånat ut sin rock till en eldare,som tydligen var mycket tunnklädd.

Enligt de här breven verkar han vara vid gott mod och fullständigt mentalt frisk.

Att John skulle ha varit styrman på Titanic är fel. Jag tror att en förväxling har skett med hans bror Oskar, som hade avlagt styrmans-och kaptensexamen. Hans sista befattning var befälhavare på Valparaiso. Den 18 december 1940 avgick Valparaiso från Nordamerika och försvann sedan. Enligt senare uppgifter blev fartyget torpederat i Nordatlanten nyårsafton samma år. Jag har också ett sista brev från Oskar till min morfar daterat 2/12 1940, där han bland annat nämner sin kusin Elin som jag antar är Din mormor.

Min glädje över ovanstående berättelse vet inga gränser. Förklaring till den omtalade örfilen, förklaring till anekdoten om styrmanskapet, förklaring till Oskars försvinnande. Pusselbitar som läggs till varandra och bildar en helhet.

Att jag söker kontakt med L.U. för att fortsätta lägga pusslet är den sortens självklarhet som alla inser.