68 år gamla minnen.

Den 92 år pigge vårdaren från Väserviks hospital tar emot tillsammans med sin lika pigga 90-åriga fru i lägenheten i Västervik. När jag letar efter ett eluttag far han ned på knä på golvet och letar fram en sladd under bokhyllan. Stilla önskar jag vara lika rörlig vid den åldern.

Med bandspelare och mikrofon samtalar vi om Titanicmannen, John Charles Asplund, och hans vistelse på avdelning 32 i början 1940-talet. Nedan ett sammandrag av samtalet.

Kommer du ihåg John Charles Asplund?
Ja, han var liten. Han var lätt, var han, och vig.

Vad berättade han?
Nej, det gick inte att prata med honom. Vi försökte och prata med honom om båten och det där, men det gick inte. Han sa ingenting. Jag tror inte att han pratade med medpatienterna heller, utan han låg själv i sin säng där. Han låg mest tyst. Som jag kommer ihåg honom låg han mest i sängen och var tyst.

Visste ni om det här med båten, Titanic?
O, ja, det stod ju i journalerna att han hade varit på sjön och räddat sig från Titanic. Vi försökte prata med honom, men han kom inte ihåg nåt. Han blev väl chockad naturligtvis och det var ju svårt. Och jag har ju själv legat i flottan, så jag tänkte jag skulle prata med honom om det, men han svarade aldrig på det. Han var mest tyst.

Visste ni om att han hade varit i första världskriget?
Det gick inte att få nåt svar av han. Men det fanns väl i hans papper.

Hur såg det ut där han var?
Jag kan se sängen än. Han låg där under buldantäcket, en metallsäng, järnsäng. När man kommer in så var det en sal där med sex sängar. Han låg meddetsamma till vänster innanför dörren. Han hade samma plats hela tiden.

Hur såg det ut runt sängen? Hade han några saker?
Nej, det fanns inget sängbord eller nånting.

Ni som jobbade där. Vad tyckte ni om honom?
Inget besvär med honom som jag såg, men det vände ju blixtsnabbt. När man kanske gick ut efter frukost vart det kanske nåt helt annat.

Behövde ni lyft honom?
Nej, han åkte upp själv när vi skulle bädda och sisådär.

Fick ni ta i honom?
Ja, då, vi tog han i handen. Nu får du gå upp, nu ska vi bädda, och så där.

Ville han bada och tvätta sig?
Jag kommer inte ihåg. Men det ska jag tro att han gjorde. Han gick nog ut i tvättrummet.

Fick han besök?
Jag såg aldrig någon. Man kan säga att han var ensam, ja.

Vad fick han för behandlingar?
Medicin förstås, det fick han ju, men det vet ju inte en annan om vad det var, för det var ju överskötaren som gick och delade ut det.

Var han utomhus nåt?
Nej, jag såg aldrig honom vara ute. Jag tror aldrig han hade nåt långbad heller. För vi hade ju långbad på den tiden. Vi hade ju tre kar som vi fick sitta och ha patienter i. Men jag tror aldrig att han låg inne där.

Han har varit med om väldigt mycket!
O, ja det förstår jag. Jag försökte plocka ur honom om militären. Jag såg han var vid flottan och där låg ju jag också, men han sa aldrig något. För det fanns ju officerare som var stadiga som man kunde känna igen.

Vet du om det fanns flera på sjukhuset som hade varit med om Titanic?
Nej, det var den första som vi hörde hade vart där.

Den ende nu levande, som jag känner till, som träffat John Charles i verkliga livet har berättat det minne som finns.

Vårdarna kände uppenbarligen till att han varit med om Titanic och att han varit ute i första världskriget. I de journaler som jag fått fram finns inget nämnt om det. Antingen tyder det på att journalföringen eller arkiveringen är defekt eller att det faktiskt inte skrevs något i journalerna om detta. Informationen kan ju ha förts rent muntligt från den besökande brodern till vårdpersonalen.

Pusselbitarna fortsätter att ramla in och poppa upp. Fortsättning följer.