Två män och deras gemensamma räddning.

I del 23 har jag publicerat brevet som John Charles Asplund, Titanicmannen, skrev till sin mor efter att ha kommit till New York, räddad från Titanics förlisning. Hans reskamrat, Einar Gervaius Karlsson, har berättat för sin dotter Rose Ann Jensen, om sina upplevelser av räddningen.

I tidskriften The Titanic Commutator återfinns Rose Ann's historia i augusti 1994.


Titanic Commutator, 1994

Nedan återger jag, fritt översatt till svenska, valda delar av historien, som John Charles är en del av.

"I ett brev 1959 från en av våra svenska farbröder, skrev han att hans broder Einar lämnat Sverige med sin kamrat Asplund. Efter att ha kontrollerat passagerarlistorna, antar jag att att det måste vara John Asplund. Vi kan inte komma ihåg att vår far nånsin nämnde honom, men vi minns att han talade om honom som "sin kamrat".

De två lämnade Malmö, Sverige, i början av april 1912 för färd till Southampton, England. De var inbokade att åka med Adriatic men blev överflyttade till Titanic. Deras första dagar ute till sjöss användes till att inspektera detta stora fartyg.

Den natt som Titanic körde in i isberget, vaknade han och hans vän (John Charles Asplund) i hytten av en knuff, en stöt i fartyget. När de lämnade hytten för att gå upp på däck för att undersöka vad som skett, kände de omedelbart isen och då de träffat några på däck fick de en kuslig känsla och deras instinkter sa dem att fartyget var utsatt för problem. Motorerna hade stannat och fartyget låg stilla i havet. De lämnade däck för att återvända till hytten för att åtminstone hämta familjefotot från bagaget och sina pengar, för säkerhets skull. När de nådde tredje eller fjärde steget ner mot sina hytter såg de havsvattnet, vilket de beskrev som "knädjupt". Det var en chock för dem att se vattnet och de förstod att fartyget tog in vatten snabbt. Självfallet hämtade de aldrig sina grejor

Han och hans vän bestämde sig att de inte skulle försvinna med fartyget och började planera hur de skulle lämna det.

Han och hans vän stod i en mörkare del av fartyget eller i skuggor. De ville inte bli sedda av de som lastade livbåtarna, eftersom vid den tidpunkten hade kapten Smith get order till sin besättning att använda vapen om så skulle bli nödvändigt.

De väntade i mörket på att en livbåt skulle fyllas och firas ned. När så skedde rusade de från sin väntplats och någonstans nära däverten hoppade de till repen som höll livbåten och klättrade ner i livbåten mycket snabbt.

Uppenbarligen hade de på förhand diskuterat vem som skulle ta vilket rep. De landade i livbåten alldeles innan den kom i vattnet. Som vi förstår det, hade Titanic en iögonenfallande slagsida när de lämnade skeppet. Glidningen nerför repet var lång och det skavde och slet i skinnet på händerna. Benen fick brännsår och skorna blev nästan avslitna.

Han berättade hur de som ansvarade för livbåtarna var tvungna att ro iväg från Titanic innan hon försvann, för att inte sugas med. Han såg hur Titanic böjde sig en sista gång och beskrev det som blixtar eller som fyrverkerier på 4:e juli. Den dödliga tystnaden följde. Snart kunde röster höras från andra livbåtar och några försökte nå varandara för att binda samman båtarna.

När Carpathia kom inom synhåll, uttryckte de som kunde både lättnad och glädje. Oförmögna att klättra uppför stegen på skeppets sida, blev han och hans vän hjälpta ur livbåten."

Efter att ha kommit till New York stannade Einar hos en moster under en kort tid."

Einars historia, som beskriven i andra hand skiljer sig i några delar från John Charles. Dels berättar inte Einar något om örfilen han ska ha fått vid ett första försök att hoppa i en livbåt. Å andra sidan berättar inte John Charles något om de rep som de ska ha glidit nerför och brännt händer och ben på. Han talar istället om att livbåten är tre meter ned.

Det framgår ingenting om att Einar och John Charles skulle ha fortsatt sin färd tillsammans i Amerika. Det faktum att Einar, enligt barnen, inte nämnde John Charles vid namn, indikerar någon form av distansering.