efterforskningen om den från Titanic överlevande John Charles Asplund

Efterforskningens delar

Del 89, Carl Olof Janssons andra brev den 25 april 1912

För exakt 100 år sedan.

För på dagen 100 år sedan skickade Carl Olof Jansson sitt andra brev hem till Sverige, till sin bror. Det var ju bland andra Carl Olof Jansson som John Charles Asplund lärde känna på sin färd från Köpenhamn över öarna ändra fram till Southampton och till resans ödesdigra slut. Det var med Carl Olof Jansson han lät sig fotograferas i New York innan de kämpande vännerna skildes åt.

Nedan återges Carl Olof Jansson andra brev i sin helhet från den 25 april år 1912

Swedeburg den 25 april 2912

Bästa broder.

Jag är nu äntligen framkommen efter en mycket besvärlig resa. Finge alla emigranter genomgå vad jag har fått gjort, vore det nog inte så många som lämna Sverige, men å andra sidan sett är det nog inte så många förunnat att få vara med om en sådan hemsk sjöolycka å komma någorlunda helbregda ifrån det hela, jag är nästan stolt över att ha få varit med.

Jag ska nu börja från början å berätta vad jag upplevat under min resa, du får ursäkta för att jag skriver med blyerts, men jag tycker det går bättre att skriva med en sådan penna i synnerhet när jag skriver så mycket som jag nu ämnar göra. Så du ska inte tro att vi är så fattiga i Svedeburg så vi inte har bläck, det felet är det inte ty vi har två stora flaskor med bläck. Som sagt jag skulle börja att berätta.

Påskafton klockan 8 morron lämnade vi Köpenhamn efter att ha blivit bekanta med många svenska grabbar, som även hade gått samma väg som jag, nämligen rymt. Så reste vi genom Danmark per järnväg över bältena stora och lilla med färja, mycket omväxlande å trevlig resa. Så anlände vi till Esbjerg kl. 6 afton samma dag där vi fick gå igenom läkarundersökning å sedan gå ombord på Nordsjöbåten, den som inte var frisk å hade klara papper fick vända om sades det oss. Nog hade vi klara papper alltid fast dom var köpta och undertecknade av Danska polisdirektören, så det gick bra å friska var vi som nötkärnor allesammans, således inget hinder, då skratta vi å var glada. Nu ombord för att gå ut å se Nordsjön, som vanligt var den mycket grym å båten gungade väldeliga, här skulle vi prövas vem som var starkast å vem som först blev sjösjuk. Jag hade turen att inte bli något nämvärt sjuk fast dom flesta låg å spydde hela tiden, då hade vi rologt åt dem som var värst att spy.

Äntligen efter 30 timmars sjöresa kom vi iland i England. Parkestovn så hette staden där vi fick frukost samt vänta två timmar innan tåget gick till Longon. Dit kom vi kl. 2 middag även där fick vi mat på en restaurang, samt fick göra uppehåll där i 12 timmar, sedan reste vi till Southampton, blev invkarterade på Emigranthemmet å låg där till den 10:de nämligen i 2 dagar å väntade på dom som gått över Göteborg, ty dom skulle på samma båt, där hade vi mycket trevligt, dansade varje kväll.

Sista dagen fick vi åter underkasta oss läkarundersökning, alla måsta vara friska, ingen sjuk får inträde i Amerika, allra nogast är dom med ögonen. Vi var alla friska utom två danskar som fick respass hem igen, som sade att dom aldrig känt sig sjuka, men dom var sjuka i alla fall.

Så var vi äntligen färdiga att gå ombord på världens största ångare Titanic, vi blev uppställda återigen i långa rader en å en med uppvikta ärmar, nu skulle dom se att alla var vaxinerade å ve den som inte kunde visa sitt märke tydligt å klart, han blev utan barmhärtighet vaxinerad, å det grundligt ändå, det var flera stycken som fick lida väldigt ty armen svällde och värkte. Jag slapp ty jag hade 4 stora märken å då var det allright. Inom en timma var det undanstökat å vi fick gå ombord å taga våra hytter i besittning, inredda respektive 2 å 4 man, mycket ljusa luftiga å trevliga hytter. När detta var gjort skulle vi få middag å sedan måste vi taga hela eftermiddagen i besittning för att lära oss att råka allerstädes, det var inte lätt ty båten var som en liten stad. Det kan man tänka sig när vi var 3000 innevånare samt alla bekvämligheter fanns ombord, såsom telefonstation, telegraf, polisstation, med tillhörande finka, lasarett, hospital, 3 st krogar, postkontor, tidningsredaktion, samt toaletter å klosetter i långa banor samt kyrka å balsalong samt badinrättning, som heller inte får förglömmas ty det hörde även till bekvämlighetsinrättningarna.

Sedan blev vi utboxerade ur Southamptons hamn med 5 stora boxeringsångare samt begapade av flera tusen nyfikna människor, alla ville naturligtvis se världens största och stiligaste fartyg, som för första gången gjorde sin resa till New York. Således inom några timmar hade vi lämnat England bakom oss för att gå igenom Engelska kanalen till Frankrikes stora krigshamn Sherburg för att hämta ombord några hundra glada fransyskor, som även skulle emigrera. Därifrån gick vi till irländska udden Quinstovn, ävenledes hämta passagerare. Där fick vi ombord flera hundra säckar post samt dito irländare.

Sedan styrde vi kosan rakt mot västern, till det förlovade landet, i 4 dagar hållde vi således på med samma kurs och full maskin. Det var söndag å det hålldes gudstjänst, på eftermiddagen satt vi å talade om att som på tisdag skulle vi vara i hamn, men det intresseraede oss föga när vi kom iland ty vi hade det så bra, vi behövde endast gapa för att stekta sparvar skulle flyga en i halsen. Jag liknade det hela vid ett fullständigt kommunistiskt samhäller som vi socialister drömt om skulle bli förverkligat, slitet och släpet i det nya landet tänkte vi kommer tids nog, därför hade vi ingen brådska.

Klockan var 8 söndag kväll, klockan ringer å tillkännager att maten är färdig, vi gå alla för att äta vår goda mat, tar en promenad på däck, allt är stilla, havet är lugnt men kolsvart. Då viskar någon: Är vi inte ute vid Atlantens kyrkogård ännu? De så kallade Newfonlandsbankarna, dom ligger hundra mil närmare New York än England, där är en så väldig ström, att alla stora isberg brukar dragas dit, som jag tänker att du har läst om. Emellertid upplystes vi om att vi inte kommer dit förrän imorron bitti, å det är ingen fara för en så stor båt som denna å det trodde vi alla. Vi gick då mangrant till kojs å somna in tryggt.

Klockan 11.30 väcktes vi alla med att upp på däck alle man, båten har stött på ett isberg men ingen fara föreligger. Vi klädde oss till hälften, jag sprang upp utan skjorta på däck för att få se det stora isberget, men kunde inget se på grund av kolsvart mörker, knappt vattnet. Stod så en stund å stirra tills befallning hördes: Alla livbåtar i sjön! Då sprang jag ner i min hytt för att hämta mina andra kläder, klockan och väskan, men hinde inte få tag i mer än klockan å rocken då vattnet med en väldig kraft kom in i hytten. Då måste jag springa upp på däck igen. Där fick jag se mina kamrater stå med livbältena påspända och med förskräckelse målat i deras anleten. Vad skulle jag göra? Inget livbäte, inga skor, ingen mössa, förgäves sökte jag efter ett bälte. I sista stund träffa jag två svenska flickor, en räddningsbåt var kvar, vi gick då för att komma i denna. Jag blev med revolver motad å ett skrik: ”Kvinnor först”! Det ögonblicket kan jag inte med penna beskriva, ty jag vet inte hur det kändes, men ett vet jag, ty jag tänkte på Mor, tänk vilken sorg, jag tordes inte tänka längre ty jag var rädd om mitt förstånd. Så står två svenska pojkar bakom mig, bleka som lik, dömda till samma öde som jag å flera hundra förresten fast av andra nationer. När dessa flickor såg oss pojkar, vi var mycket goda vänner, utan allt hopp kastar dom sig handlöst i livbåten, då fatta även vi mod. Båten börja sjunka ännu mer så vattnet gick upp på däck. Då tog vi varandras händer och hoppa rakt i vattnet. Första officeren som stod vid rodret satt revolvern i munnen å sköt sig, båten sjönk genast. Vi tre kamrater, deras namn Wennerström, Tenglin å jag sjönk djupt ner när vi hoppa men kom åter till vattenytan, kämpa och stred för att hålla oss uppe.

Vid den fruktansvärda explosionen som uppstod från dom heta ångpannorna blev vår räddning, ty den sönderslet bråte å stora dörrar och flottar lossnade och kom ut i vattnet. Vi fingo efter stor möda tag i en sådan och hängde oss fast i denna å flera med oss omedvetna om hur länge vi skulle få ligga där och lida dödsångest våta och förfrusna som vi var, men livet var kärt, de förut omtalade flickorna gingo till botten. Vi lågo där på våra spillror i 7 långa timmar till ljuset inträdde, då fick vi syn på en ångare som styrde kosan rakt på olycksplatsen, och efter en stund hade vi blivit upptagna på Cunardlinjens ångare Carpathia. Hur vi kommo ombord minns jag knappt, men jag minns att dom hala ner rep med snara om som vi fick om livet å på så sätt kom ombord.

Vi blev sedan omhuldade på bästa sätt, vi fick läkarvård å efter 1 och en halv dag var vi ganska krya. Vi kom så till New York klockan 10 på torsdagskvällen, vi fick obehindrat landstiga, fick mat, kläder vilket var huvudsaken. Sedan har vi legat där i fyra dagar och haft ganska trevligt.

I måndags kväll fick vi skiljas åt för att bege oss var och en till sin bestämmelseort, fick biljett och pengar, så det har ingen nöd gått på oss sedan vi kom på det torra, men det är i alla fall en händelse som sent kommer att glömmas.

Nu är jag i Svedeburg hos Erik å kommer nog att få det bra när allt kommer omkring, han mår gott å även jag. När du skriver härnäst så tala om dom har sökt mig, skulle vara trevligt att veta, dom kan förresten har det för att jag är död, så blir det ingen frågan efter mig i framtiden heller.

Slutar med glad hälsning från din bror.

C.O. Jansson

Dramatik. Carl Olof Jansson talar om två svenska pojkar bleka som lik, vilka kan ha varit Tenglin och Wennerström eller John Charles och Einar. Carl Olof skriver att Tenglin hoppade med honom ner i vattnet. Samtidigt finns dokumenterat att Tenglin räddades i livbåt nummer 13 tillsammans med John Charles och Einar. Detaljer och pusselbitar återstår för att klarlägga vad som verkligen hände för 100 år sedan.

läs mer

John Charles, på arabiska

Surrealistiskt.

Mitt under brinnande Titanicvecka dimper ett mail ned i inkorgen från Sveriges Radio Internationals arabiska redkation. De söker någon som har en släkting som var med på Titanic. ”Du har kommit rätt”, blir mitt enkla svar, vilket leder till att nästkommande dag finner jag att en utbildad journalist från Jemen, som varit ytterligt aktiv under arabvåren, sitter på hemmakontoret med inspelningsapparaten beredd.

Med full fart och ökande frenesi berättar jag, på engelska, om John Charles, Titanic, mentalsjukhuset och icke minst boken. När vi är klara och inspelningen avslutad forsätter vi samtala och jag fortsätter berätta så den underbart proffsiga 25-åriga journalisttjejen säger ”Stopp, jag måste starta inspelningen igen”.

Efteråt får jag lära mig att de ska bli ett inslag på Sveriges Radio International, på arabiska, som ska läggas ut på nätet för att den arabiskspråkiga världen ska kunna läsa och lyssna till John Charles öden och äventyr.

Här finns den arabiska sidan på SR International med text, bild och länk till ljudinslaget.

Och här finns direktlänk till det arabiska ljudinslaget där jag hörs i bakgrunden berättandes om John Charles på engelska

Vi, jag och journalisten, enas om att John Charles var en god man, vars inställning till livet och människorna bör bevaras och berättas och enligt journalisten bör stå som modell för hur människan ska vara.

Tiden, tankarna, historiens vingslag far iväg. Det känns smått surrealistiskt att historien om John Charles Asplund, Titanicmannen, återberättas på arabiska.

Det du, John Charles, tänk om du hade vetat det.

läs mer

Del 88, Med Carpathia i New York för 100 år sedan

Registreringen och fadern.

Äntligen får John Charles och hans 700 räddade medresenärer kliva i land på fast mark för på dagen 100 år sedan. Det är kvällen den 18 April 1912 som Carpathia ankommer New Yorks hamn, pir 54 på västra sidan av Manhattan.

Originalmanifesten från 1912 bekräftar John Charles närvaro.

Av någon anledning registrerar sig John Charles som snickare (carpenter) fastän vi känner som en van sjöman. Om det var hans fantasi eller helt enkelt felskrivet, då vi kan anta att omständigheterna varit något röriga, förblir outrett.

Som närmast anhörig står det skrivet Father August Asplund, Köpmansgatan, Oskarshamn, Sweden, vilket förefaller märkligt då vi vet att hans mor bodde på Köpmansgatan och att föräldrarna var skilda sedan 1894. Något stämmer inte helt. En förklaring skulle kunna vara att i det allmänna tumultet blev Augusta uppfattat som August av registreringsmannen. Eftersom August är ett mansnamn tillkom med viss logik titeln Father.

En annan möjlig förklaring är att fadern faktiskt var skriven på Köpmansgatan trots de familjemässiga omständigheterna. I det fallet är det också möjligt att John Charles har en närvarande relation till sin far och att han kan ha skrivit brev till även honom om sin räddning från det förlista Titanic, vilket i sådana fall leder till nya ännu outforskade spår i jakten på hans liv.

100-årsdagen av John Charles, Titanicmannens, fot på amerikansk jord är värd att fira.

läs mer

John Charles i Populär historia

189000 läsare.

Med stor glädje finner jag att i nr 5 av den utmärkta tidskriften Populär historia finns John Charles omnämnd i ett tips från läsarna.

Enligt uppgift har tidskriften en räckvidd på 189000 läsare med en månatlig upplaga om 27300 exemplar.

Tänk om John Charles hade vetat detta.

läs mer

Boken

Föredrag

I föredraget Titanicmannen – från skröna till verklighet berättar Jerker ackompanjerad av bilder under cirka en timma om John Charles minst sagt märkliga levnadsöde.
Translate »