efterforskningen om den från Titanic överlevande John Charles Asplund

Efterforskningens delar

Titanicmannen, del 14

De sista 14 åren i livet.

Samtidigt som börskrascher och världsdepression slår till 1929 inleder Titanicmannen sina sista 14 år kvar i livet. Han växlar mellan att vara sängliggande och vara uppe och gå, mellan att vara lugn och att skrika och slå sin omgivning, mellan lugn och oro. Ingen vet då varför. Ingen verkar veta om hans erfarenheter från isberg och världskrig.

I juli 1932 har han besök av sin broder Oscar med noteringen “Satt tyst men svarade då och då på tilltal.”. Vad sa han? Vad berättade han?

I november 1935 skrivs “Idag agiterad och hotfull, hoppade upp i fönstret och slog sönder två fönsterrutor. Erhöll skärsår.”

Juni 1939 har han åter besök av Oscar. Ingenting framkommer som noteras i journalen annat än “Besök av en broder, ingen reda med honom, svarade ej på tilltal.”

Den 4:e september 1939 noteras “Besök av en släkting. Kände ej igen honom.”. Huruvida det var släktingen som inte kände igen Titanicmannen eller tvärtom får vi aldrig veta. Tidpunkten stämmer dock med de minnen min mor har av att hennes mor, min mormor, gjorde besök hos Johan Charles Asplund på sjukhuset i Västervik.

I mars 1943 konstateras “Har på sista tiden blivit alltmera slö. Osnyggar av första och andra graden.” En gradering för hur patienten sköter sin kropp verkar ha funnits. Situationen försämras och Titanicmannen har ont i magen, med diarréer och illamåenden. I maj 1943 berättar journalen “Tillståndet försämrat under den senaste tiden. Osnyggar mycket ofta och låter allt gå i sängen.”. Slutligen, i augusti 1943, stiger febern till över 40 grader med kräkninar och diaréer. Den medicinska ordinationen blir “4-5 koltabletter dagligen.”

Den 14:e augusti 1943 skrivs det svart på vitt “Till mors idag på efermiddagen kl 14,10. Dödsorsak: Enteritis acuta.”.

Obduktionsjournalen förd av obducent Bobeck förtäljer om “tre brunbönstora stenar” i gallblåsan, “mjälten företer bilden av en typisk infektionsmjälte” samt “tunntarmarna, duodenom och jejenum rodnade och injicerade”

Akut tunntarmskatarr blev Titanicmannens slutliga död och med den tog han med sig sitt livs historia, som de närmast sörjande synbart visste mindre om än vi idag vet.

Hans sista 20 år finns dokumenterade på papper i journaler och förteckningar, ur vilka de senare delarna i historien tagits. Det är tiden före 1923 som vi ännu saknar detaljerade kunskaper om. Det lär finnas någon vårdare kvar i livet, som jobbade på 1940-talet, som möjligen skulle kunna minnas vår man, Titanicmannen, och som skulle kunna återberätta något som Johan Charles talat om under sina år på Västerviks hospital.

Alldeles oavsett vilken ytterligare information som går att forska fram är Titanicmannens hittills kända öden och äventyr ett uppenbart synopsis för en bok, en dramatisering, ett teaterstycke, en film.

Fortsättning följer.

läs mer

Titanicmannen, del 13

Hospitalliv.

Livet på hospital var ett förvarande liv. Några riktigt verksamma behandlingsmetoder fanns inte. 1923 hade vare sig elchocker eller lobotomi brukats ännu. Nedbäddad i säng eller nedlagd i långbad långa stunder, många timmar, gällde för att skapa lugn. I våldsamma fall gavs preparat som ofta fick patienterna att sova flera dygn. Det var i den miljön min mormors kusin, Titanicmannen, hamnat på sitt 34:e levnadsår.

Som vi ska se ville han inte vara där, han ville ut, bort, fly. Min bild av honom som överlevare stärks ju mer jag läser. Att han överlevde 20 år i Hospitalmiljö var i sig en bedrift.

Hans första år på hospitalet blev inte lugnt. Hans livsvilja och drivkraft kämpade mot förvaringen. Nedan citerar jag åter några noteringar ur hans sjukjournal.

Juni 1923
“Oro av planlös oordnad typ. Negativistisk och omöjlig att komma i någon som hälst kontakt med. Hotfull och våldsam tillfälligtvis. Idag slog han sönder en fönsterruta å salen och lyckades blixtsnabbt krypa igenom och springa sin väg. Återfanns i skogsbrynet vid staden cirka 3 timmar senare. Orolig och impulsiv. Ständigt uppe i farten. Långbad försöksvis.”

Juli 1923
“Å enkelrum, där han petar sönder väggarna i ständigt traktan att bereda sig tillfälle att avvika. Till länspav.”

Länspaviljongen var den byggnad där de mest bråkiga förvarades, där inlåsningen var total, närmast ett fängelse.

December 1923
“Då pat. idag gingo ut på gården passade A. På att rycka til sig en kvast med til hjälp av denna praktiserade han sig med otrolig snabbhet upp till et fönstergaller å gården, ut på taket och via stuprännan til marken. Han upphanns c:a 300 m från pav. Sängläge.”

Under 1924 ligger han mest till sängs och i slutet av året noteras “Ligger fortfarande till sängs. Skriker och sjunger ofta.”

1925 är han omsöm uppe ömsom sängliggande. Han spelar kort och är ibland skämtsam, ibland våldsam och slår ner andra patienter. Han växlar mellan orolig och lugn, men berättar aldrig något.

December 1928
“Skriker, svär och domderar med mäktig stämma, ej utan humoristiskt inslag. Tyst och lugn, då han får röka en cigarett eller får “en drink” = 5-10 streck Paraldehyd.”

Paraldehyd fungerade ungefär som sömnmedel.

Så i februari 1929 var det dags för överlevaren att planerat åter en gång ta till flykten.

Februari 1929
“Genom att slå ut fönster ljudlöst hade pat. I natt lyckats taga sig ut från avdelningen. Hade rivit lakanen och knutit ihop samt firat sig ut på så sätt. Sytt sig en kostym av filtar, sytt ihop med lakanen. Gick in i maskin och frågade efter en Sundsvallsskuta, igenkändes på kläderna. Till avd. 32 A.”

Huruvida det påverkade Titanicsmannens sökande i denna stund eller ej får vi aldrig veta. År 1895 mönstrade hans far, Johan August Alfred Asplund, på fartyget Andrea i Hudiksvall, dvs. då Titanicmannen var 6 år gammal. Hudiksvall är endast 8 mil från Sundsvall och Andrea kan ha kommit från Sundsvall.

Nu har Titanicmannen 14 år kvar i livet.

läs mer

Titanicmannen, del 12

1923.

Vad som hände Titanicmannen, min mormors kusin, från 1912 till 1923, med undantag av båtfärden med La Lorraine 1919, är ännu okänt. 1923 kom att bli ett år som satte scenen för hans resterande 20 år i livet. Läsningen av sjukhusjournalen från Västerviks hospital, som det hette då, är ömsom skrämmande ömsom intressant med ett drygt 80 år gammalt språkbruk.

Den 26 mars 1923 inkommer till Kungliga direktionen för Västeriks hospital från ordföranden i Oskarshamns fattigvårdsstyrelse en ansökan om “mottagande till vård i 3:e betalningsklassen på de under Eder förvaltning stående hospital”. Titanicmannen själv blev underrättad tre dagar senare sen 29 mars. Var han förvarades fram till den 17 juni 1923, då han intogs på Västerviks hospital förblir oklart. De omnämnda platserna är polishäktet och försörjningsinrättningen i Oskarshamn.

I sjukhusjournalen kan vi bl.a. utläsa att diagnosen för hans tillstånd blev “schizophrenia”.

I inledningen av journalen finns övergripande beskrivet hans bakgrund, tillstånd m.m. Därefter följer en slags loggbok med daterade noteringar ända fram till 1943. För att ge en bild och förstå hur situationen var vid ankomsten till Västervik hospital 1923 och hur lite sjukhuset visste om hans tidigare räddning vid Titanic, citerar jag journalens inledande stycke.

“Fadern begiven på dryckenskap och utsvävningar. Patienten har uppfostrats i hemmet, genomgått folkskola och konfirmerats med betyget försvarlig. Sedan uppväxtåren mestadels seglat som sjöman. De senaste 10 åren har han vistats i Amerika. Den 5/2 1923 intogs han å Gibraltar i Göteborg hemsänd från Antwerpen genom konsulatet: han hade i Portland smugit sig ombord på en ångare. Intogs på polisremiss och läkarebetyg om, att han uppförde sig virrigt och delvis våldsamt.

Status därstådes den 19/3 1923: Somatiskt intet att anmärka. Patienten vårdas å övervakningsavdelning för oroliga: går mestadels uppe i skjortan, synes rädd för att taga på sig strumpor, även rädd för alla slags beröring, mycket rådvill: kommer ibland fram till läkaren vid ronden men yttrar intet, höres mumla om elaka människor, som inte ha med honom att göra. Han ansiktsuttryck är stelt. Han är tydligen hemfallen åt sinnesvillor, gör ett opålitligt intryck men har ännu inte begått några våldsamheter. I april 1923 avhämtades patienten från Gibraltar av en sin broder. Redan de första dagarna av sin vistelse där våldförde han sig mot brodern så att patienten måste omhändertagas och insättas å polisarrest, därifrån han sedermera överförts till försörjningsinrättningen.

Status praesens den 20 juni 1923

Patienten är 163 cm lång och väger 55 kg. Spenslig kroppsbyggnad med ganska klent hull. Huvudform och ansiktsbildning avvika icke från det vanliga. Huvudmåtten: 15-18-56 cm resp.

Somatisk undersökning kan icke företagas på gr.a. patientens motsträvighet. Han vårdas sängliggande å orolig vaksal. Springer ständigt upp ur bädden och söker tränga sig ut vid dörrar och fönster. Svarar aldrig på tilltal. Blir vredgad och brusar upp, då han får tillsägelse om snyggning etc. Ansiktsuttryck förstrött utan egentlig mimik. Han värjer sig för undersökning och närmanden. Insisterar man blir han hotfull och förefaller med möda behärska sig. Han sköter sig själv på alla sätt.”

Den då 34-årige Titanicmannen bar på sina hemligheter, sina upplevelser, och hade av allt att döma energi att vilja fly från den miljö han hamnat i på Hospitalet, som senare skulle komma att kallas Sinnessjukhus, långt innan ordet Psykologi blev ett vardagligt ord.

20 år återstod av hans liv, av vilket vi kommer att se mera av.

Fortsättning följer.

läs mer

Titanicmannen, del 11

Flyttningsbetyget.

Bland alla dokument från arkivet i Västervik återfinns det flyttningsbetyg som min mormors kusin, Titanicmannen, John Charles Asplund, erhöll före sin avfärd med Titanic till Amerika. Det är det sista svenska dokumentet innan han återvänder 1923, vilket jag kommer att återkomma till.

Den 2:e april 1912, dvs. samma dag som Titanic bogserades från hamnen i Belfast till Southampton, erhöll Titanicmannen sitt flyttbetyg, signerat kyrkoherde Gunnar Linderoth. Blott 8 dagar senare avgår Titanic från Southampton mot New York, med angöring först i Cherbourg i Frankrike därefter Queenstown på Irland.

Ur flyttbetyget kan vi utläsa att han “äger försvarlig kristendomskunskap” samt att han “är till äktenskap ledig”. Han är inskriven i Oskarhamns sjömanshus, som värnpliktig “No F130 224/1910” och får “nådigt tillstånd att avflytta från riket den 22/3 1912”.

Titanicmannen är då 23 år gammal och anar näppeligen den historia som ska komma att utspela sig, med isberg, världskrig, hospital och ond bråd död. Att hans mors systers dotters barnbarn 97 år senare ska komma att sitta i en soffa och medelst trådlös internetuppkoppling berätta om hans öde torde ligga långt bortom fantasins gränser för Titanicmannen.

Fortsättning följer.

läs mer

Böckerna

Titanicmannen - En efterforskande historia

2012
Kr79
  • bokomslag
  • 142 sidor

  • Fraktfritt inom Sverige

Föredrag

foredrag_1-290x300I föredraget Titanicmannen – från skröna till verklighet berättar Jerker ackompanjerad av bilder under cirka en timma om John Charles minst sagt märkliga levnadsöde.