efterforskningen om den från Titanic överlevande John Charles Asplund
Efterforskningens delar
Titanicmannen, del 38 – Reskamraten Einar har berättat
Två män och deras gemensamma räddning.
I del 23 har jag publicerat brevet som John Charles Asplund, Titanicmannen, skrev till sin mor efter att ha kommit till New York, räddad från Titanics förlisning. Hans reskamrat, Einar Gervaius Karlsson, har berättat för sin dotter Rose Ann Jensen, om sina upplevelser av räddningen.
I tidskriften The Titanic Commutator återfinns Rose Ann’s historia i augusti 1994.
Titanic Commutator, 1994
Nedan återger jag, fritt översatt till svenska, valda delar av historien, som John Charles är en del av.
”I ett brev 1959 från en av våra svenska farbröder, skrev han att hans broder Einar lämnat Sverige med sin kamrat Asplund. Efter att ha kontrollerat passagerarlistorna, antar jag att att det måste vara John Asplund. Vi kan inte komma ihåg att vår far nånsin nämnde honom, men vi minns att han talade om honom som ”sin kamrat”.
De två lämnade Malmö, Sverige, i början av april 1912 för färd till Southampton, England. De var inbokade att åka med Adriatic men blev överflyttade till Titanic. Deras första dagar ute till sjöss användes till att inspektera detta stora fartyg.
Den natt som Titanic körde in i isberget, vaknade han och hans vän (John Charles Asplund) i hytten av en knuff, en stöt i fartyget. När de lämnade hytten för att gå upp på däck för att undersöka vad som skett, kände de omedelbart isen och då de träffat några på däck fick de en kuslig känsla och deras instinkter sa dem att fartyget var utsatt för problem. Motorerna hade stannat och fartyget låg stilla i havet. De lämnade däck för att återvända till hytten för att åtminstone hämta familjefotot från bagaget och sina pengar, för säkerhets skull. När de nådde tredje eller fjärde steget ner mot sina hytter såg de havsvattnet, vilket de beskrev som ”knädjupt”. Det var en chock för dem att se vattnet och de förstod att fartyget tog in vatten snabbt. Självfallet hämtade de aldrig sina grejor
Han och hans vän bestämde sig att de inte skulle försvinna med fartyget och började planera hur de skulle lämna det.
Han och hans vän stod i en mörkare del av fartyget eller i skuggor. De ville inte bli sedda av de som lastade livbåtarna, eftersom vid den tidpunkten hade kapten Smith get order till sin besättning att använda vapen om så skulle bli nödvändigt.
De väntade i mörket på att en livbåt skulle fyllas och firas ned. När så skedde rusade de från sin väntplats och någonstans nära däverten hoppade de till repen som höll livbåten och klättrade ner i livbåten mycket snabbt.
Uppenbarligen hade de på förhand diskuterat vem som skulle ta vilket rep. De landade i livbåten alldeles innan den kom i vattnet. Som vi förstår det, hade Titanic en iögonenfallande slagsida när de lämnade skeppet. Glidningen nerför repet var lång och det skavde och slet i skinnet på händerna. Benen fick brännsår och skorna blev nästan avslitna.
Han berättade hur de som ansvarade för livbåtarna var tvungna att ro iväg från Titanic innan hon försvann, för att inte sugas med. Han såg hur Titanic böjde sig en sista gång och beskrev det som blixtar eller som fyrverkerier på 4:e juli. Den dödliga tystnaden följde. Snart kunde röster höras från andra livbåtar och några försökte nå varandara för att binda samman båtarna.
När Carpathia kom inom synhåll, uttryckte de som kunde både lättnad och glädje. Oförmögna att klättra uppför stegen på skeppets sida, blev han och hans vän hjälpta ur livbåten.”
Efter att ha kommit till New York stannade Einar hos en moster under en kort tid.”
Einars historia, som beskriven i andra hand skiljer sig i några delar från John Charles. Dels berättar inte Einar något om örfilen han ska ha fått vid ett första försök att hoppa i en livbåt. Å andra sidan berättar inte John Charles något om de rep som de ska ha glidit nerför och brännt händer och ben på. Han talar istället om att livbåten är tre meter ned.
Det framgår ingenting om att Einar och John Charles skulle ha fortsatt sin färd tillsammans i Amerika. Det faktum att Einar, enligt barnen, inte nämnde John Charles vid namn, indikerar någon form av distansering.
Titanicmannen, del 37 – Intervju med vårdaren
68 år gamla minnen.
Den 92 år pigge vårdaren från Väserviks hospital tar emot tillsammans med sin lika pigga 90-åriga fru i lägenheten i Västervik. När jag letar efter ett eluttag far han ned på knä på golvet och letar fram en sladd under bokhyllan. Stilla önskar jag vara lika rörlig vid den åldern.
Med bandspelare och mikrofon samtalar vi om Titanicmannen, John Charles Asplund, och hans vistelse på avdelning 32 i början 1940-talet. Nedan ett sammandrag av samtalet.
Kommer du ihåg John Charles Asplund?
Ja, han var liten. Han var lätt, var han, och vig.
Vad berättade han?
Nej, det gick inte att prata med honom. Vi försökte och prata med honom om båten och det där, men det gick inte. Han sa ingenting. Jag tror inte att han pratade med medpatienterna heller, utan han låg själv i sin säng där. Han låg mest tyst. Som jag kommer ihåg honom låg han mest i sängen och var tyst.
Visste ni om det här med båten, Titanic?
O, ja, det stod ju i journalerna att han hade varit på sjön och räddat sig från Titanic. Vi försökte prata med honom, men han kom inte ihåg nåt. Han blev väl chockad naturligtvis och det var ju svårt. Och jag har ju själv legat i flottan, så jag tänkte jag skulle prata med honom om det, men han svarade aldrig på det. Han var mest tyst.
Visste ni om att han hade varit i första världskriget?
Det gick inte att få nåt svar av han. Men det fanns väl i hans papper.
Hur såg det ut där han var?
Jag kan se sängen än. Han låg där under buldantäcket, en metallsäng, järnsäng. När man kommer in så var det en sal där med sex sängar. Han låg meddetsamma till vänster innanför dörren. Han hade samma plats hela tiden.
Hur såg det ut runt sängen? Hade han några saker?
Nej, det fanns inget sängbord eller nånting.
Ni som jobbade där. Vad tyckte ni om honom?
Inget besvär med honom som jag såg, men det vände ju blixtsnabbt. När man kanske gick ut efter frukost vart det kanske nåt helt annat.
Behövde ni lyft honom?
Nej, han åkte upp själv när vi skulle bädda och sisådär.
Fick ni ta i honom?
Ja, då, vi tog han i handen. Nu får du gå upp, nu ska vi bädda, och så där.
Ville han bada och tvätta sig?
Jag kommer inte ihåg. Men det ska jag tro att han gjorde. Han gick nog ut i tvättrummet.
Fick han besök?
Jag såg aldrig någon. Man kan säga att han var ensam, ja.
Vad fick han för behandlingar?
Medicin förstås, det fick han ju, men det vet ju inte en annan om vad det var, för det var ju överskötaren som gick och delade ut det.
Var han utomhus nåt?
Nej, jag såg aldrig honom vara ute. Jag tror aldrig han hade nåt långbad heller. För vi hade ju långbad på den tiden. Vi hade ju tre kar som vi fick sitta och ha patienter i. Men jag tror aldrig att han låg inne där.
Han har varit med om väldigt mycket!
O, ja det förstår jag. Jag försökte plocka ur honom om militären. Jag såg han var vid flottan och där låg ju jag också, men han sa aldrig något. För det fanns ju officerare som var stadiga som man kunde känna igen.
Vet du om det fanns flera på sjukhuset som hade varit med om Titanic?
Nej, det var den första som vi hörde hade vart där.
Den ende nu levande, som jag känner till, som träffat John Charles i verkliga livet har berättat det minne som finns.
Vårdarna kände uppenbarligen till att han varit med om Titanic och att han varit ute i första världskriget. I de journaler som jag fått fram finns inget nämnt om det. Antingen tyder det på att journalföringen eller arkiveringen är defekt eller att det faktiskt inte skrevs något i journalerna om detta. Informationen kan ju ha förts rent muntligt från den besökande brodern till vårdpersonalen.
Pusselbitarna fortsätter att ramla in och poppa upp. Fortsättning följer.
Titanicmannen, del 36 – Sammanträffande foton
Två pusselbitar blir en.
I del 32 kunde vi läsa om att Titanicmannen, John Charles Asplund, skickade ett vykort på sig själv till sin mor från Hartlepool i nordöstra England.
När jag så råkar få se en bild i Sjöhistorisk årsbok 1992-1993 verkar den märkligt bekant. Att det är John Charles som står i mitten rådet ingen tvekan om. Men, visst är foto taget på samma ställe som hans vykort till modern. Se på trossarna och kättingen på masten, relingen bakom besättningen, det vita staget. Samma plats, men inte givet samma tillfälle. Det kan ju ha varit två tillfällen och Johan Charles kan ju ha haft samma kläder på sig. Men sannolikheten…….
Sjöhistorisk årsbok berättar att fotot är taget på besättningen på skonerten Margareta av Oskarshamn.
Av de två pussbelbitarna vet ni nu att skonerten Oskarshamn varit Hartlepool och att Titanicmannen varit i besättningen.
Titanicmannen, del 35 – Omskriven 1982
Foton bekräftas.
Den 30 mars 1982, nästan 70 år efter Titanics förlisning, skriver tidningen Barometern om de brev vi tidigare kunnat läsa.
Förutom breven finns ett foto av John Charles Asplund. Fotot uppges vara från 1911.
Det är samma foto som jag funnit hos min morbror, men som jag inte kunde fastställa vara en bild av John Charles. I del 32 visas ett foto där vi misstänker att det är han.
Samstämmighet råder. Det är Titanicmannen, John Charles Asplund. Det borde nu också gå att få fram huruvida någon John Charles Asplund tjänstgjorde på fartyget Thule i Karlskrona och vilka noteringar som där kan finnas runt hans liv.
Fortsättning följer och vi ska komma att finna fler sammanträffanden.
Boken
Titanicmannen - En oändlig efterforskande historia
Var han verkligen med på Titanic? Styrde han fartyget? Blev han galen, som det sägs? Varför? Frågorna är många när en gammal släktskröna ska klarläggas.
215 sidor
Fraktfritt inom Sverige
Föredrag
