Efteråt.
Det är när jag besöker industrilandskapet, värmekyrkan, platsen där människor köade för att se den utställning vars välförtjänta rykte gick som en löpeld från mun till öra, som tomhet uppstår. Det är tomt.
På fasaden hänger halva kaptenen och styrman kvar. Titanics stäv är borta.
Inne på Turistbyrån saknas alla Titanicböcker, Titanickoppar, Titanicaffischer, utgången från utställningen, farten, ruschen, människorna, surret och känslorna.
Det råder PTSD – Post Titanicutställning Stress Disorder, helt enkelt.
