Titanicmannen, del 23 – Brevet om räddningen

Älskade moder må godt och hav hälsan är min största önskan. Jag skall nu i korthet tala om min räddning.

Vi låg och såv när sammanstötningen skedde. Einar vaknade och väckte mig och sade att den har bestämt stött på ett grund då skrattade jag och sade stött på ett grund här mitt ute atlanten vi lägger oss och såver igen när vi hade legat ungefär en 15 minuter så kom det en passagerare och knackade på dörren till våran hytt och sade att dom har kolliderat med ett isberg. Vi gingo ur bäddarna och klädde på oss. Det gick rätt så makligt. Vi trodde ej att båten skulle sjunka för dom skröt om de vattentäta skotten. När vi hade gjort oss iordning så gick vi upp på akterdäck när vi hade stått där några minuter sades det att hela stäven var inbräckt och att hela ballasten var full av is. Då sade jag till Einar att vi skal gå och se. Vi gingo och fingo oss riktigheten av hvad dom hade sagt och så såg vi ner i rummet hur vattnet forsade in sedan gingo vi akter igen. Det är en lång gång neri båten att promenera så man fick inte gå uppe på däck midskeps för att komma akter.

Vi som var tredje klass passagerare när vi kom akter så såg vi att dom öppnade portar till första klass och att tredje klasspassagerare gick dit upp. Vi följd med hopen när vi kom dit upp gjorde dom klart för att fira räddningsbåtarna i sjön och sade att fruntimmer skulle gå först. Den första båten firades och vi stod vid den andra skulle vi gå kom vi överens om Einar och jag.

Jag kom i den men när Einar skulle gå i den så fick han en örfil av en styrman när jag fick se det hoppade jag ur den räddningsbåten på Titanic igen. Sedan gick vi och tänkte att vi skulle komma med än den ena än den andra. Men det lät sig ej göra förrän när det var näst den sista jag sade att när den har firats ned som ett litet stycke så hoppar vi i den. Det var han med om. När dom hade firat ungefär en 3 meter så hoppade vi ner i den. Hade vi ej gjort det så hade vi nog inte blivit räddade.

När dom hade firat ner oss till vattnet så gjorde vi loss båten från "genorna?" och rodde en 50 meter ifrån honom. Då vi Titanic han gick med stäven ner. Ni må tro att det var en sorglig syn att skåda och höra så många människor kämpa för livet och ge opp sina nödrop. Nödropen varade ungefär en timme sedan hade de slocknat så det var tyst. Vi satt i räddningsbåten ungefär en sex timmar kanske lite längre då vi blevo upptagna på Karpathia (det var vid sjutiden) ni må tro att det det var ej för roligt att vara där man visste ju ej hur länge man fick vara där. Somliga sade här kan vi få sitta och svälta ihjäl och en del sade ett annat. Det var väl att oceanen var så stilla annars så hade ej så många blivit räddade som det var. Oceanen låg lika lugn som vattnet hem i vår tunna som står vid vedboden.

När vi kom upp på Karpathia så omhuldades vi så godt sig göra där det första vi fick var en mun kaffe och det behövde vi för frös så vi skakade jag hade ej behövt frysa sådant om inte jag hade lånat bort min rock till en eldare som var i den räddningsbåten som vi var i han hade inte mera på sig än ett långery ställ eller vad det kallas. Jag tyckte att han behöver den bättre än jag. När vi kom fram till Nevyork så mottogs vi på det hjärtligaste av välgörenhets människorna. Vi kom upp på frälsningsarmén Einar och jag och tre andra svenskar. (det läste ni väll i tidningen).

Har moster Ida fått Annas adress än?
Skriv och låt mig veta det och giv mig adressen så skall jag efter paketet och sända den till henne för jag vill att hon skall hava den när jag har räddat den från att ha blivit begraven i Atlanten.