Skakande.
I del 45 refererar jag till ett brev som Carl Olof Jansson skrev den 17:e april 1912 från fartgyget Carpathia. Genom hans systerdotter har jag fått tillstånd att publicera brevet, där han beskriver sina upplevelser.
On Board
CUNARD
R.M.S. CARPATHIA
den 17 april. 12
Bästa föräldrar och syskon
Nar jag nu skriver till eder kan jag inte nog tacka Gud för att jag är vid liv. Jag tänker att när ni erhåller detta brev anser ni mig som död ty jag tänker att tidningarna har nog omtalat Wärldens största ångare Titanic gått under med man och allt.
Jag skall helt kort tala om hur det gick till. Allt kan jag inte beskriva ty man kan inte med penna tolka det gräsliga som jag blev vittne till. Söndag natt kl. 11.30 blevo vi helt plötsligt väckta och underrättade om att båten stött tillsammans med ett isberg och hålde på att sjunka.
Vi hinde inte mer än få på oss byxorna och mössan förrän vattnet trängde in i hytterna å vi måste springa upp på däck. Räddningsbåtarna firades ner och lösen var att kvinnor och barn skulle räddas så långt som möjligt var. När sista båten firades ner var det 2 svenska flickor som fick tag i mej å ville jag skulle gå med i båten men blev motad. Då skreks det kvinnor först, men när de såg mig stå utan allt hopp om räddning kastade de sig handlöst ur båten i vattnet.
Den stora båten sjönk med en väldig explosion och det sista var att hoppa direkt i vattnet. Med många skråmor litet varstans på kroppen begynte nu en vild kamp för livet ute i atlantens vreda vågor.
Vi var 2 svenska pojkar. Jag och en tidningsmans vid namn August Andersson från Ystad. Vi höllo varandra i hand och kämpade gemensamt för livet. Vi fick slutligen fatt i en flotte spilllror lösryckta från fartyget, som vi höllo oss fast vid men vi blev så många till slut att den sjönk. Då uppstod vilt slagsmål i vattnet för att få del att släppa så någon kunde bli räddad. Det lyckades. Vi var till sist omkring 50 man som hålde oss fast men innan vi blev upptagna vilket skedde efter 8 timmars vild kamp i kolsvart mörker med jämmerrop som skar genom både märg och ben var vi blott 11 kvar som levde. 3 av dess var vansinniga. 4 dog inom 3-4 timmar. Till slut var vi 4 kvar som härda ut.
Jag ligger fortfarande men är snart redo att gå upp. Vi har så god vård så det hela kommer nog att gå bra. Nu ska ni inte taga allt för illa vid fast det har sett mörkt ut. Jag är rädd att ni redan fått underrättelse å tagit allt för illa upp. I så fall undrar jag inte på det.
När jag tänker på det hela så förstår jag inte hur jag kunde bli räddad men min kallblodighet att kunna stöta ifrån mig dom andra så vi kunde hålla oss över vattnet gjorde mycket till. Det är hemskt men i ett sådant ögonblick är det endast frågan om sitt eget liv. Orkar nu inte anstränga mina tankar längre utan slutar nu med en hjärtlig hälsning till eder från eder genom Guds försyn räddade son.
CO. Jansson
Skall strax skriva igen vid framkomsten till Newyork.
Dom räddade anses vara omkring 300 av 3.200 således 2.900 förlorade, samt alla våra pengar kläder och resgods. Vi får allt vi behöver vid framkomsten.
Skakande. Kylan i vattnet känns ända in i märgen.
Den August Andersson som Carl-Olof nämner är den man som är mera känd under namnet August Wennerström. Enligt C-G Wetterholms bok, Titanic, var August Andersson socialist, liksom Carl-Olof, och blev inte populär i Sverige efter att ha kallat Oscar II för ”tjufvarnas kung”. Därför köpte han sin Titanic-biljett i Köpenhamn under namnet Wennerström och flydde landet med dold identitet.
Både Carl-Olof Jansson och August Wennerström (Andersson) räddades i livbåt A. Det är med dessa båda räddade ungsocialister John-Charles, Titanicmannen, poserar på bilden i del 45.
Carl-Olof Jansson bosatte sig i Nebraska och avled där den 23:e mars 1978 i en ålder av 88 år.
