efterforskningen om den från Titanic överlevande John Charles Asplund

Efterforskningens delar

Del 87, Räddningsfartyget Carpathia

Med livhanken i behåll.

Livbåt nummer 13 rodde enligt Jonh Charles endast 50 meter från Titanic, varifrån de såg Titanic gå ner i havet. Enligt Lawrence Beesley fanns ingen befälhavare ombord på livbåten varför de räddade gemensamt utsåg den eldare som stod i aktern till att föra befälet. John Charles skriver “ni må tro att det var en sorglig syn att skåda och höra så många människor kämpa för livet och ge opp sina nödrop”.

John Charles skriver att de satt i livbåten cirka sex timmar eller något mera innan Carpathia dök upp. Havet var helt lugnt och spegelblankt, vilket John Charles beskriver med “Oceanen låg lika lugn som vattnet hem i vår tunna som står vid vedboden”. Andra uppgifter gör gällande att Carpathia anlände redan vid 4-tiden, vilket ger cirka två timmars vistelse i livbåten. Beesley berättar att det var helt stjärnklart och helt vindstilla och kallt, mycket kallt. Likaså var mörkret massivt, vilket Beesley ger som förklaring till att han har svårt att peka ut vilka som var i livbåten. Det tjänar säkert också som förklaring varför John Charles berättar väldigt lite om tiden i livbåten, förutom att han lånar ut sin rock till en eldare som frös mer än han själv.

“När vi kom upp på Carpathia så omhuldades vi så godt sig göra där det första vi fick var en mun kaffe och det behövde vi för vi frös så vi skakades”, fortsätter John Charles i brevet till sin mor. Carpathia var 100 meter kortare än Titanic och var på väg från New York till Europa, men fick med anledning av Titanickatastrofen vända om mot New York. Hon hade kapacitet för 2550 passagerare, varav 2250 i tredje klass, och fick från alla livbåtar ta emot ytterligare 705 frusna stackare, vilket gjorde vistelsen från den 15 april till den 18 april ansträngande.


Däcksbild från Carpathia

Klassgränserna ombord på Carpathia upprätthölls strängt trots den uppkomna situationen. De överlevande männen från tredje klass placerades på durken i ett lastrum. De hygieniska förhållandena var inte de bästa och August Wennerström beskriver det med “Däremot ledo vi förskräckligt af italienarnas, deras snusk är hemsk”. Carl-Olof Jansson säger tvärtom att “vi blevo sen omhuldade på bästa sätt fick läkarvård å efter 1 1/2 dag var vi ganska krya”. I denna miljön hade nu John Charles räddats och skulle förbli fram till kvällen den 18 april när Carpathia stävar uppför Hudson-floden in mot Manhatten där 40000 människor väntar på hennes ankomst trots regnet.

John Charles hade överlevt.

läs mer

Del 86, Livbåt 13 – hoppet

Skillnaden mellan liv och död.

För att ytterligare förstå vad som hände på natten mellan den 14 och 15 April 1912 i John Charles liv har jag ställt samman flera vittensmål och pusselbitar.

Cirka 23.35 den 14 April kör Titanic in i isberget med styrbordssida och river upp ett långt sår i fartygets skrov under vattenlinjen. John Charles uppger att han och Einar låg och sov när sammanstötningen skedde. Einar vaknade och undrade om de kört på ett grund, vilket John Charles med sin sjövana skojar bort med att inga grund finns mitt ute i Atlanten. Efter 15 minuter kom en annan passagerare och knackade på deras hytt och berättade att de gått på ett isberg.

Einar och John Charles klädde sig och gick upp på akterdäck och fick veta att hela stäven var inbräckt och ballasten full av is. För att kontrollera själva om det var sant gick de fram i stäven för att konstatera det hemska. Vägen mellan akter och stäv var de tvungna att gå den långa gången kallad “Scotland Road” på plan E. Därefter gick de åter till aktern. I aktern hade då klargöring påbörjats för att fira livbåtarna. Av ritningarna kan vi se att det fanns fanns totalt 8 livbåtar i aktern – 4 på styrbords och 4 på babords sida.

Enligt John Charles försökte de komma med den första båten som firades, vilket i aktern var antingen båt nummer 9 på styrbords sida eller 10 på babords sida vid cirka 01.20-tiden. John Charles lyckades men Einar fick en örfil av en styrman för sitt tilltag och fick återvända, vilket fick även John Charles att återvända till båtdäck. Om det var på babords sida kan det ha varit Lighttoller som delade ut örfilen och om det var på styrbords sida kan det ha varit Murdoch.

John Charles berättar de därefter gick och försökte komma med än den ena än den andra livbåten. Livbåt nummer 12 firades cirka 01.20 och nummer 11 cirka 01.25. Strax därefer firas livbåt numemr 13, vid 01.25-01.30.

Enligt Lawrence Besley, en 34-årig lärare från Southampton, hade manskapet beordrat kvinnor och barn att bege sig till underliggande däck B för att där gå ombord på de nedfirade livbåtarna. Karlarna fick stanna kvar på båtdäck. Under samma tidsrymd skapades ett rykte att männen skulle bege sig till babords sida, enligt Besley. John Charles skriver inget annat än än den ena än den andra, vilket med tanke på att mellan livbåt nummer 9, som de inte kommer i, och livbåt nummer 13, som de faktiskt kommer med, endast finns nummer 11 på styrbords sida. Då han skriver än den ena än den andra tyder det på att han och Einar var över på babords sida för att finna en livbåtsplats.

När livbåt 13 firats ned cirka 3 meter från båtdäck, vilket borde bli nånstans mellan däck A och B, beslutade sig John Charles och Einar för att hoppa ned i livbåten. Samma sak gjorde även Lawrence Besley, enligt uppgift på uppmaning från en besättningsman i livbåt 13, som frågat om det fanns några flera kvinnor och barn kvar på båtdäck, vilket Besley besvarat nekande och då fått förslaget av besättningsmannen att hoppa ned i livbåten.

På vägen ned var livbåt 13 nära att komma i vägen för ett utlopp av vatten från Titanic, men lyckades undvika. Eftersom Titanic redan då lutade betänkligt kom avståndet mellan livbåt 13 och 15, som firades cirka 01.30, att minska kraftigt med risk för att livbåt 15 skulle landa ovanpå livbåt 13. Manskapet i livbåt 13 lyckades skilja livbåtarna åt och få loss dem från linorna så att de kunde ro iväg på den spegelblanka Atlanten natten den 15 April 1912.

Ett hopp från säker död till räddat liv hade tagit John Charles ett steg i en säkrare riktning. Titanic var dömt att försvinna i djupet och nu hade John Charles att tillsammans med de övriga cirka 60 människorna att vänta på räddningen.

läs mer

Del 85, John Charles sista meny, ombord på Titanic

Tredje klass måltider.

Dagsmenyn som John Charles intog den 14 april 1912 skulle komma att bli den sista dagsmenyn som serverades på fartyget.

Värt att notera är att till frukost serverades swedish bread, med vilket avsågs knäckebröd. Faktum är att nära 10% av passagerarna var från Sverige, vilket gjorde att svenskarna kom på andra plats storleksmässigt bland passagerarna.

Föga anade John Charles och han medresenärer hur väl de skulle komma att behöva den energi som måltiderna gav dem. Blott timmar efter att den sista kakan och osten ätits skulle stora påfrestningar och utmaningar möta John Charles Asplund, Titanicmannen, och hans kamrater.

läs mer

Del 84 – John Charles liv ombord

Tredje klass.

Dagarna för Titanics avgång från Southampton tillbringade John Charles, Einar Karlsson och deras nyvunna kamrater på det John Charles kallar emigranthotellet i Southampton. Hans medresenär, Carl-Olof Jansson, kallar hotellet för emigranthemmet och med det kan vi anta att det är det som fram till 1908 kallades för Emigrants home på Albert Road i Southampton som avses. Efter 1908 döptes det till The Atlantic Hotel. Kvällarna på hotellet beskrivs som fyllda av sång och dans. Att John Charles var en festprisse kan vi bara gissa.

Efter avgång den 10 April från Southampton styrde Titanic till Cherbourg för ett kort stopp på redden och sen vidare till Cobh på Irland för även där ett kortare stopp den 11 April inför det stora steget över Atlanten.

Tredje klass passagerare, som John Charles tillhörde, var förlagda på de lägre däcksplanen på Titanic, medan första klassens passagerare höll till på de övre planen. Tredjeklassarna hade inte så mycket annat att sysselsätta sig med än att spela kort och gå runt på fartyget på de områden de var tillåtna till. Det var viktigt att inte blanda klasserna.

John Charles upplevde tillvaron ombord som mycket god. Han skriver i sitt första brev, ombord på M/S Carpathia, att “Ni må tro att Titanic var en fin båt fint inrett och fin mat hade dom också det var som ett hotell”. Hytterna även i tredje klass var väl inredda. Måltiderna ombord var också väl tilltagna även för tredje klassens passagerare. Den 13 April, en lördag, serverades i tredje klass följande:

Frukost
Hafregrynsgröt och mjölk, stufvade grönsaker, stekt kött med lök, färskt bröd och smör, marmelad, svenskt knäckebröd, thé och kaffe.

Middag
Buljong, oxstek med brun sås, bönor, kokt potatis, svenskt knäckebröd, färskt bröd, rispudding med sviskon.

Kväll
“Paj på hare, kokta potatis, färskt hvetebröd, smör, rabarbersylt, ingefärssylt, svenskt knäckebröd, thé.”

På kvällarna var det fest i tredje klass. Enligt en passagerare var det ett förskräckligt lif. Sedan vi lämnade England ha de inte gjort annat än druckit och dansat och spelat kort”. I James Camerons film skildras också tydligt hur festandet pågick i nära gränslösa former. Stilla undrar jag om inte John Charles slog klackarna i taket och drog en spader.

Jag hoppas innerligt att han hade kul i sitt liv ombord på Titanic.

läs mer

Böckerna

Titanicmannen - En efterforskande historia

2012
Kr79
  • bokomslag
  • 142 sidor

  • Fraktfritt inom Sverige

Föredrag

foredrag_1-290x300I föredraget Titanicmannen – från skröna till verklighet berättar Jerker ackompanjerad av bilder under cirka en timma om John Charles minst sagt märkliga levnadsöde.