efterforskningen om den från Titanic överlevande John Charles Asplund
Efterforskningens delar
Titanicmannen, del 26 – Två rymningar första året
Frihetens drivkraft.
Att vår man, Titanicmannen, som överlevt såväl Titanics förlisning som Första världskriget hade en drivkraft till frihet framgår tydligt när vi nu närmare studerar hans liv på Västerviks Hospital.
Han intogs den 17:e juni 1923 på Västerviks hospital, avdelning 4, som var intagningsavdelningen. Det var inkörsporten till det samhälle som hospitalet utgjorde. Förutom tvätt och nya kläder gjordes en första kontroll av patientens status.

Avdelning 4
John Charles trivdes inte alls på hospitalet. Redan en vecka efter intagning genomför han första rymningen och återfinns tre timmar efteråt i ett skogsbryn i Västervik. Rymningen skulle kunna stämma överens med den berättelse L.U. delger i Del 17 av historien, där John Charles dyker upp vid en gård och får mat.
Efter återfinnandet återförs han till intagningsavdelning 4, men någon dryg vecka senare, den 5:e juli, flyttas han till Länspaviljongen, då han anses för rymningsbenägen. Länspaviljongen är den rymningssäkraste avdelningen av alla.
Det ska dock bara dröja ett halvår, till 9:e december, så gör han det igen. Han rymmer från den rymningssäkraste, från Länspaviljongen, med hjälp av en kvast genom ett fönstergaller och via stuprännan ner till marken. Han hinner dock bara springa 300 meter innan han fångas in ocvh förs tillbaka till Länspaviljongen. Där blir det sängläge, vilket innebar att han bäddades ner i en träsäng med buldantäcke. Buldan var ett tungt och mycket slitstarkt material.

Säng med buldantäcke på Länspaviljongen.
Titanicmannen var unik i flera avseenden. Under de cirka 75 år som sjukhuset var i drift har endast 4-5 patienter lyckats rymma från Länspaviljongen. Vår man var en av dem.

Antalet rymmare från Länspaviljongen.
I nästa del ska vi se närmare på Titanicmannens tredje och sista rymning.
Titanicmannen, del 25 – Sjukhusområdet
Fasta och Stormen.
1912, samma år som Titanicmannen lyckades rädda sig från det sjunkande skeppet stod Västerviks hospital klart att brukas. Landet hade ett skriande behov av platser för ”sinnessjuka”. Hittills hade fattigvårdsinrättningar och livegenhet präglat mentalt lidande människor liv. Tänk på filmen ”Den enfaldiga mördaren” och få en idé om förhållandena.
Titanicmannen, John Charles Asplund, kom att från 1923 vistas i främst två byggnader på det stora sjukhusområdet. Dels var det Länspaviljongen, även kallad för ”Fasta”, som var den rymningssäkraste av dem alla och dels var det avdelningarna 32 A och 32 B, populärt kallade för ”Stormen”. Hur situationen innanför dessa väggar var ska vi se i kommande delar.

Översiktsvy över området, med Gamlebyviken i bakgrunden.
Vi kan tydligt se att såväl Länspaviljongen, som Stormen hade inhägnade gårdar.

Länspaviljongen, som den såg ut förr

Länspaviljongen år 2010

Avdelning 32 A och B från förr, sedd från sydost.

Avdelning 32 A och B år 2010, sedd från nordost.
Fasta paviljongen och avdelningarna 32 A och B nyttjas idag av Kriminalvården som fängelse och häkte.
Det var på detta område som Titanicmannen levde och rymde totalt tre gånger under sin 20-åriga vistelse. Det var få som besökte honom, vilket gällde för de allra flesta. På den tiden var det en skam att känna någon som satt på ”hospital”. Det finns berättelser om att de som skulle besöka klev av tåget en station tidigare för att inte kunna misstänkas vara på väg till hospitalet.
Fram till mitten av 1950-talet fanns ingen egentlig vård av sinnessjuka. Långbad och insulin- och el-chocker kombinerat med medicin som idag skulle klassas som gift fanns att tillgripa. En period nyttjades även Lobotomering. Därefter kom äntligen Psykofarmakan, som på 1970-80-talen skulle komma att utklassas och på 1990-talet ersättas av de s.k. ”lyckopillren”, eller SSRI-preparat som är deras gemensamma benämning. Effekterna av SSRI-preparaten, som nyttjas flitigt i nutid, har vi inte sett biverkningarna av, ännu.
I kommande delar ska vi se hur vår man, Titanicmannen, hade det på hospitalet.
Titanicmannen, del 24 – Museibesöket
Besök vid historiens slut.
Historien om Titanicmannen, min mormors kusin som räddade sig från Titanic, deltog i första världskriget och slutligen hamnade på Västerviks hospital, fortsätter. Vi besöker platsen där han levde sina sista 20 år i livet, där han intogs, där han förvarades, där han rymde från två gånger. Marken ligger framför våra fötter, samma mark han trampade på.
Inne på det ursprungligen 174 hektar stora området finns Psykmuséet. I autentisk miljö kan vi ta på och se den utrustning, de kläder, det porslin som var Titanicmannens vardag. Besök gärna muséet i verkligheten och på www.psykmuseet.se

Muséets personal visar den bästa gästfrihet i hela sin ideella anda.
Alltsammans ger underlag till en fortsättning på historien. Delar blir till helheter. Bilder och fakta bildar stoff till förståelsen av hur Titanicmannen tillbringade sin tid. Och som lök på laxen erbjuds vi möjligheten att efterlysa någon som kan veta något om vår man – Titanicmannen.
Fortsättning följer.
Titanicmannen, del 23 – Brevet om räddningen
En verklighet för 97 år sedan.
Titanicmannen, min mormors kusin, skrev ett bred till sin mor, Augusta, den 24:e maj 1912. Drygt en månad efter Titanics undergång. Jag har läst brevet, tolkat vissa svårtydda ord och begrundat. Hela brevet återges nedan med felstavningar, gammalstavningar och allt.
Minneapolis den 24/5
Älskade moder må godt och hav hälsan är min största önskan. Jag skall nu i korthet tala om min räddning.
Vi låg och såv när sammanstötningen skedde. Einar vaknade och väckte mig och sade att den har bestämt stött på ett grund då skrattade jag och sade stött på ett grund här mitt ute atlanten vi lägger oss och såver igen när vi hade legat ungefär en 15 minuter så kom det en passagerare och knackade på dörren till våran hytt och sade att dom har kolliderat med ett isberg. Vi gingo ur bäddarna och klädde på oss. Det gick rätt så makligt. Vi trodde ej att båten skulle sjunka för dom skröt om de vattentäta skotten. När vi hade gjort oss iordning så gick vi upp på akterdäck när vi hade stått där några minuter sades det att hela stäven var inbräckt och att hela ballasten var full av is. Då sade jag till Einar att vi skal gå och se. Vi gingo och fingo oss riktigheten av hvad dom hade sagt och så såg vi ner i rummet hur vattnet forsade in sedan gingo vi akter igen. Det är en lång gång neri båten att promenera så man fick inte gå uppe på däck midskeps för att komma akter.
Vi som var tredje klass passagerare när vi kom akter så såg vi att dom öppnade portar till första klass och att tredje klasspassagerare gick dit upp. Vi följd med hopen när vi kom dit upp gjorde dom klart för att fira räddningsbåtarna i sjön och sade att fruntimmer skulle gå först. Den första båten firades och vi stod vid den andra skulle vi gå kom vi överens om Einar och jag.
Jag kom i den men när Einar skulle gå i den så fick han en örfil av en styrman när jag fick se det hoppade jag ur den räddningsbåten på Titanic igen. Sedan gick vi och tänkte att vi skulle komma med än den ena än den andra. Men det lät sig ej göra förrän när det var näst den sista jag sade att när den har firats ned som ett litet stycke så hoppar vi i den. Det var han med om. När dom hade firat ungefär en 3 meter så hoppade vi ner i den. Hade vi ej gjort det så hade vi nog inte blivit räddade.
När dom hade firat ner oss till vattnet så gjorde vi loss båten från ”genorna?” och rodde en 50 meter ifrån honom. Då vi Titanic han gick med stäven ner. Ni må tro att det var en sorglig syn att skåda och höra så många människor kämpa för livet och ge opp sina nödrop. Nödropen varade ungefär en timme sedan hade de slocknat så det var tyst. Vi satt i räddningsbåten ungefär en sex timmar kanske lite längre då vi blevo upptagna på Karpathia (det var vid sjutiden) ni må tro att det det var ej för roligt att vara där man visste ju ej hur länge man fick vara där. Somliga sade här kan vi få sitta och svälta ihjäl och en del sade ett annat. Det var väl att oceanen var så stilla annars så hade ej så många blivit räddade som det var. Oceanen låg lika lugn som vattnet hem i vår tunna som står vid vedboden.
När vi kom upp på Karpathia så omhuldades vi så godt sig göra där det första vi fick var en mun kaffe och det behövde vi för frös så vi skakade jag hade ej behövt frysa sådant om inte jag hade lånat bort min rock till en eldare som var i den räddningsbåten som vi var i han hade inte mera på sig än ett långery ställ eller vad det kallas. Jag tyckte att han behöver den bättre än jag. När vi kom fram till Nevyork så mottogs vi på det hjärtligaste av välgörenhets människorna. Vi kom upp på frälsningsarmén Einar och jag och tre andra svenskar. (det läste ni väll i tidningen).
Har moster Ida fått Annas adress än?
Skriv och låt mig veta det och giv mig adressen så skall jag efter paketet och sända den till henne för jag vill att hon skall hava den när jag har räddat den från att ha blivit begraven i Atlanten.
Hälsa alla bekanta
Närhet till katastrof. Ett förtida Estonia. Titanicmannen överlevde med en hårsmån. En hårsmån från den resterande delen av hans liv, som vi vet mer om än han visste då.
Nu återstår att finna vad som hände honom från den 24:e maj 1912 till 5:e februari 1923, då han återkom till Sverige genom konsulatets försorg efter att ha rymt med en båt från USA till Antwerpen. Det enda spåret under den perioden är att han återkom till USA och Ellis Island den 25:e augusti 1919 med fartyget La Lorraine.
Jag behöver inte säga det, men gör det ändå. Om någon som läser detta skulle ha kännedom om någon mer pusselbit om Titanicmannens liv, är jag mer än glad för en kommentar, ett mail, ett telefonsamtal – vad som helst.
Fortsättning följer.
Boken
Titanicmannen - En oändlig efterforskande historia
Var han verkligen med på Titanic? Styrde han fartyget? Blev han galen, som det sägs? Varför? Frågorna är många när en gammal släktskröna ska klarläggas.
215 sidor
Fraktfritt inom Sverige
Föredrag